Är det ens samma människa?

10 år sen sist.

Andra gången i hela mitt liv har jag nu ansökt om ett nytt körkort. Det var dags helt enkelt. Så gammal är jag. Jag minns till och med när jag gjorde det sist. Har det verkligen gått hela 10 år sen den dagen?

Idag hämtade jag ut det nya.

Man undrar ju – är det ens samma människa på bilderna?

Jag skickade den här bilden till brorsan.

Nej det är inte samma – syrran, du är inte samma människa som för 10 år sedan.

Och det ligger så mycket i hans svar. Så rätt han har. Jag är verkligen inte samma människa nu, som då. För vem är det – efter 10 år?

Då var jag 39 år. Hade varit egen företagare i nästan 10 år. Åkt runt med min massagebänk i typ hela Linköping. Varit mamma i 14 och 12 år. Gift i 10 av de åren. Och den 10 mars 2011 kom förfrågan om maken kunde tänka sig att ”ha en tjänst utomlands”.

Vilket vi tog beslut om att kunna tänka oss. Det blev en hel del planering och resor till Tallinn den våren. Vår 10 åriga bröllopsdag i juni tillbringade vi genom att flyga dit och kolla runt på olika alternativ till boende. Som vi åkte runt den dagen. Till slut hittade vi det superbästa alternativet. Vilket också blev vårt liv de närmaste två åren.

En flytt utomlands kräver självklart sitt. När jag tänker tillbaka känns det så overkligt att vi ens gjorde det. Att komma som nyanländ till en ny stad i ett helt nytt land gör något med en familj. Med en människa. Även om man inte flyr från krig och andra hemskheter, så förändras man. Det framkommer sidor som man inte trodde fanns. Varken hos sig själv eller hos sin partner. Och man är helt utlämnade till varandra. Det finns ingen annan. Just där och just då.

Väl i Tallinn hade maken sitt jobb och barnen var i skolan. De hade alla tre att göra på dagarna. Jag var tvungen att aktivt söka mig till sociala situationer för att på något sätt hitta mig en meningsfull tillvaro. Det gick galant! Jag lärde känna så många underbara och fina kvinnor som var i samma situation som jag. Tack alla ni som fanns just där och just då! Alltid i mitt hjärta.

När jag var 42 flyttade vi hem igen. Ena sonen skulle börja gymnasiet. Den andra i åttan. Känsliga åldrar. Med allt vad det innebär. Riktiga krigare båda två. ❤️❤️ Älskar er!

Minns dagen då barnen och jag klev in på Skatteverket och registrerade oss som sk återinvandrare den sommaren. Och vårt liv som svenskar blev som vanligt igen. Men vad är egentligen ”som vanligt”? Vem bestämmer det?

Vardagen tog åter vid. Jobb och skola. Och försök att hitta vår egen plattform som svenskar i en värld och tillvaro som hade fortsatt utan oss under två års tid. Sen. Plötsligt två studenter i familjen. Och så en dag flyttar båda barnen ut. Samtidigt.

Det är klart att jag har förändrats. Självklart. Åren har gått. Och jag med dem. Gått på minor och förhoppningsvis lärt mig en del av dessa. Självreflekterande och insikter. Möten med andra människor lär mig varje dag. Om både mig själv och andra.

Tryggheten som 49 åring slår allt annat. Den trygghet jag känner i mig själv nu, är ingenting mot den trygghet jag trodde jag kände som 39 åring.

Så ja – det är samma människa på båda bilderna. Men nej – samtidigt är det två helt olika kvinnor på båda bilderna.

All kärlek ❤️