Hösten kom över en natt kändes det som. Från dagliga 30 grader hett, till regn och blåst och långbrallor på för första gången sen typ ….. maj. Och med hösten så avslutas många semestrar. En del har haft fina, underbara och härliga veckors ledighet och har laddat batterierna ordentligt för att ta sig an hösten. För en del andra kan semestern ha varit en smula tuff och kanske inneburit ständiga konflikter, med både barn och partner. Och ser det som rena semestern att få komma tillbaka till jobbet.
Hösten innebär helt enkelt så mycket. Framför allt för småbarnsföräldrar. Tänk alla småbarnsföräldrar som i dagarna börjar sin livs första inskolning på förskolan. Ofta talar man om att det är barnen som behöver inskolas på förskolan. Och visst behöver de små liven inskolas. De med. Inte tal om annat. Dock är inskolningen väldigt lärorik även för mamma och pappa. Kanske ibland är själva inskolningen viktigast för de vuxna. För det är ett stort steg i livet. Både för stora och små. Att liksom släppa taget. Om varandra. Om mamma. Om pappa. Om barnet. Inskolningen tar självklart lite olika tid. Ibland går det av bara farten. Ibland kan det ta längre tid. Och oavsett tidsåtgången så brukar alla inskolningar ge både barn och föräldrar en trygg skjuts framåt.
Sen går åren. Fort som attan. Barnet börjar så smått testa sin egen självständighet där i 2-3 års åldern. Det testar sin mamma o pappa. I all oändlighet kan det kännas som. Som förälder är man med och vägleder. Stöttar. Förklarar. Skrattar och gråter tillsammans. Man skapar minnen och man älskar. Får skrapsår och skapar ärr. Man står där som en stark och stadig rink runt sin unge, som typ studsar som en gummiboll mellan sargerna och provar sig fram. Barnet lämnar förskolan för att ta nästa stora steg i livet. Börjar förskoleklass. Barnet mognar och testar sin självständighet ännu mera. Sargen runt barnet kvarstår fortfarande hur stadigt som helst och kämpar på. Ibland är stötarna knappt kännbara. Och periodvis en aning hårdare. Tonåren nalkas och kommer som ett brev på posten. Rinken behövs stadigare än aldrig förr. För nu kan det krockas ordentligt. Sargen står som en självklar stöttepelare och tar emot studsarna så gott den bara kan. Men, så börjar nånting hända. Rinken börjar så sakteliga mjukas upp, grindar som öppnas. Barnet som nu har blivit en ungdom fortsätter sin härliga resa genom livet, tar för sig, och tar sig mer och mer ut igenom sargen. Precis som den ska. Precis som livet är. Klarar mer och mer på egen hand. Ungdomen blir helt plötsligt en ung vuxen. Och den unga vuxna är sååå himla redo att ge sig ut i världen. Kasta sig ut ur boet. Flyga själv. Krascha då och då. Resa sig igen. Borsta av sig. Testa sina egna vingar. Stöttepelaren står kvar……och ser en älskad ryggtavla ge sig av. Mot nya äventyr. Sitt livs liv!
Då återstår bara den stora frågan. Hallå! Vem hjälper mamman med utskolningen? Utskolning borde faktiskt närmast vara lika självklar som inskolningen var för hundra år sen. För det kan vara så att mammans barn liksom är mer redo är hon själv. Precis som det också ska vara. Livets liv!
All kärlek ❤️
Life of Ingela 