Fick upp ett minne på Facebook. 
Ett litet minne från 2010. Herregud. Jag var ju klok redan för åtta år sen. Som 39 åring hade livet redan lärt mig att det faktiskt är jag själv och ingen annan som bestämmer hur jag bemöter och agerar över det som händer mig och i livet runt omkring. Den insikten har varit en väldigt viktig pusselbit i mitt eget välmående. Men. Det är samtidigt lite av den svåra biten, att ha det stora ansvaret på sina egna axlar. Men det är verkligen så. Det är bara jag själv som bestämmer vad som kommer ut ur min egen mun och vad min kropp ska visa. Vare sig jag gillar det eller inte. Vid vissa situationer, när man visar upp sidor som man kanske inte alls alltid är så stolt över, är det bra mycket lättare att skylla på nån annan för det jag säger. Eller gör. Att projicera mina egna tillkortakommanden på nån annan. Men jag växer inte av det. Jag bara fortsätter i mina gamla vanliga fotspår. Och gör om samma sak om och om igen. Om jag vill att det ska bli nån ändring på det, krävs medvetenhet. Att vara medveten är nämligen det första steget till sin egen förändring. För jag kan inte förändra det jag inte vet.
Det svåra i livet är att se sig själv utifrån. Hur är jag egentligen? Vilken roll tar hag på mig i olika sammanhang, eller kan jag skönt vara mig själv? Hur blir jag i sällskap med andra? Hur blir andra i sällskap av mig? Hur vill jag att andra ska känna sig i mitt sällskap? Hur vill jag må i sällskap av andra? Hur blir jag mitt allra, allra bästa jag?
Varje möte med en annan människa är en lärdom om man är intresserad av att lära och utveckla sig. Vid möten där en själv känner att här känns det lite svårt, lite jobbigt. Det är där som den stora utmaningen sker som mest. Istället för att anse att den där människan är ju precis dum i huvudet, för det är ju himla lätt att döma, så kan man försöka vända känslan och se att här har vi en individ som faktiskt utmanar mig, här har jag nåt att lära. Både av mig själv och av människan mitt emot. Hur agerar jag? Vad gör jag? Vad visar jag? Himlar jag med ögonen? Suckar och vänder bort blicken? Blir jag förbannad? Rädd? Försöker jag skämta bort det obehagliga? Höjer jag rösten? Eller är jag tyst och sen räcker det att bara gå runt hörnet för att munnen ska glappa och jag väljer att snacka skit?
Innerst inne är jag i full tro att alla människor verkligen gör sitt allra, allra bästa. I den mån man har förmåga. Vi är de vi är och vi är de vi är av en anledning. Det finns alltid skäl till varför vi beter oss som vi gör. Vanor, rädslor, skyddsmekanismer, erfarenheter och massor av andra känslor. Vad lärde vi oss som barn? Vad sitter i ryggmärgen sen barnsben?
En stor del av vårt beteende tror jag landar egentligen i en enda ren känsla. Och det är Rädslan. Rädslan för det okända. Rädslan för det man inte vet. Att känna sig osäker. Men vill visa en annan sida. Där fördomarna istället tränger fram ur sina mörka skuggor. Rädslan för att tappa kontrollen. Inte ha koll, rädsla för att våga lita på andra. Släppa in. Rädslan för att göra fel. För att säga fel saker vid fel tidpunkt. Bli utskälld. Göra bort sig. Bli retad. Bli hånad. Hamna i konflikt. Såra nån. Bli sårad. Inte vara omtyckt. Vad ska andra säga? You name it. Listan kan bli hur lång som helst. Rädslan har en oerhörd hög maktfaktor i våra liv. Tänk vad vi riskerar att missa mycket när vi låter rädslan styra. Avundsjukan är också en annan stor maktfaktor, tror jag. Men det är en annan historia.
I grund och botten vill vi ju alla bara bli omtyckta. Både av oss själva och av andra. Bli Sedda och bekräftade. Få kärlek och ge kärlek. Simple as that. Hur svårt kan det vara? All kärlek!
Life of Ingela 