Idag fyller jag 47 år! En fantastiskt fin siffra. Men ändå. Typ medelålders faktiskt. Otroligt när man tänker på det. Var på Ica maxi häromdagen. Gick förbi ett stånd där det stod ”Back to school again”. Ni vet, med pennor i alla möjliga färger, sudd, linjaler, allehanda block med rutor eller linjer. Och då slog det mig….för första gången på 15 år har jag ingen unge som ska back to school efter den här sommaren. De är fr.o.m. nu vuxna. Men så märkligt. Jag har gjort mitt som skolförälder!
Har aldrig varit mer gråhårig än nu. Jag har heller aldrig varit starkare än vad jag känner mig just nu. Som ett årgångsvin kan man säga. Starkare ochstarkare för varje år som går. Den känslan är helt obetalbar. Vågar ta min plats. Tänk om man visste det när man var 20. Att den känslan bara gömde sig långt därinnanför. Synd att man behövde vänta typ 27 år till för att den skulle visa sig. 
För elva år sedan fyllde jag också år vid den här tiden på året. Såklart. Ungefär som jag faktiskt har gjort varje år vid den här tiden. Det året fyllde jag 36. Så jäkla ung och fräsch. 
Det var så underligt allting det året. Inom familjen brukar man ju ändå liksom prata om nästa födelsedag, vem som fyller snart, vad önskar den sig, vad vill den ha att äta till middag osv. Och jag erkänner gladeligen att för mig är födelsedagarna barnsligt viktiga att hålla vid liv. För mig är det en viktig tradition att sjunga på morgonen, göra tårta, ha brickan med svenska flaggan. En tradition som jag har tillämpat här hemma för alla tre killar under årens lopp och det händer att de skrattar och hånar mig och tycker att jag är en smula barnslig. Min känsla för födelsedagar bottnar nog ifrån början av att jag som liten flicka aldrig blev uppmärksammad av min farmor o farfar, varken vad gällde julklappar eller på mina födelsedagar. Jag minns forfarande besvikelsen. Och jag minns framförallt den starka känslan av att vara bortprioriterad när jag sen pratade med mina kusiner och de berättade vad de hade fått av vår farmor o farfar.
Augusti anlände det här året. Vi sa liksom ingenting. Min födelsedag kom aldrig på tal. Ingen frågade vad jag önskade och jag sa iofs ingenting jag heller. Dagarna närmade sig sakta min födelsedag och ändå hade min dag verkligen inte kommit upp på agendan. Alls. Så konstigt. Jag började tänka i banorna lite försiktigt att maken o barnen kanske hade en liten hemlis på gång. Och den ville jag ju för allt i världen inte förstöra. Herregud! Så jag sa fortfarande ingenting. Det blev den 9 augusti 2007. Kvällen innan hade vi bestämt att på morgonen skulle vi köpa plankor på Bergs Trä och att jag skulle hjälpa till att bära av dem från släpet när maken kom hem med dem. Han åkte. Jag låg kvar i sängen. Ok, nu, tänkte jag barnsligt.
Efter en stund kom han tillbaka. Ringde och förvarnade mig så jag gick ut i bara morgonrocken och mötte upp honom. Nehe. Det var bara att börja bära plank. Va? Ingen som helst överraskning var på G. Vi bar på där i allskönsro och sen drog han till jobbet. Ok. Jag gick in och grabbarna hade vaknat upp. De satte sig vid tvn. De sa ingenting heller. Som vilken jäkla sommarmorgon som helst. Då sa jag plötsligt: Hörrni grabbar…. vet ni vem som fyller år idag? Nej, det hade de ingen aning om. 
Grabbarna kom och kramades och sa iallafall grattis till sin lilla mamma som stod där i sin jättestora morgonrock och vi började äta frukosten som jag just hade ställt fram. Vi ställde oss på stolarna och sjöng Jag må hon leva i kör så högt vi bara kunde. Och viftade med flaggan som de snabbt hade hämtat. Då ringde telefonen!
– Men fan! Förlåt! Du fyller ju år idag. Grattis på födelsedagen!
Den förmiddagen hade han att göra kan man säga. Förutom sitt jobb, menar jag. Tror även hans arbetskamrater på den tiden blev involverade i ämnet denna morgon. Kanske ännu fler. Vad vet jag.
Till slut ringde han igen. Gör dig redo till kl 17.00. Var klar och redo för att åka iväg. Vilket jag gjorde. Grabbarna och jag var startklara kl 17.00. Maken kom hem och vi skålade på altanen, ja först kramades vi länge så klart, den ena med en smula skamsen blick, och jag sa att jag nog aldrig har känt mig så bortglömd som just den morgonen. Eller så sa jag inte alls det. Även om jag kände just så. Jag kanske bara log och sa det gör ingenting.
Min svåger kom och hämtade oss. Släppte av hela familjen vid restaurang Stångs inne i stan. Därifrån utgick båten Kinda Kanal som helt enkelt åker på Kinda Kanal. Den visade det sig att vi skulle åka med. Äta god mat och njuta av den vackra färden mellan Linköping och Kinda på Kinda Kanal. 
Så otroligt mysig kväll det blev! En fantastisk överraskning. Väl värd att vänta på. 
Det blev en fin födelsedag att minnas. Trots allt. Även om inte så värst många gjorde just det den morgonen. 😜
Min 36 årskväll blev emellertid helt perfekt. Den dagen har blivit ett roligt minne och nuförtiden skrattar vi mest åt det hela. Den här historien har liksom gått till historien kan man ju säga helt enkelt. Maken kommer aldrig mer missa sin frus födelsedag, det lovar jag, och jag har fr.o.m. det året alltid sett till att familjen är förberedd till den 9 augusti, hur många år jag än kommer att fylla. Tror jag…..All kärlek! ❤️
Life of Ingela 