Hur är vi mot varandra egentligen

Satt hos frisören tidigare idag. Klockan 11.30 blev jag uppropad till stolen för att sätta mig. 

Det första som slog mig när jag hörde mitt namn var att den här tjejen i svart förkläde nog hellre hade varit ledig den här söndagen. Hon ville inte ens vara här. Så kändes det. Jaja. Så kan det ju vara såklart. Alla har inte lust att vara på jobbet varenda minut av sitt liv. 

Känslan fortsatte. Hon frågade med en surmulen min hur jag ville ha mitt hår. Jag tänkte att om jag sitter här i stolen och söker ögonkontakt med henne en smula så kanske det känns lite bättre. Men inte. Hon visade med bestämdhet att det där med att se mig i ögonen var inget som hon var  sugen alls på den här arbetsdagen. 

Nehe. Bara att gilla läget alltså. Jag berättade hur jag ville ha det utan att jag fick nån som helt gensvar.  Men hon gick o fixade till färgen. Sen kom borstningen. Hon rev och slet och det brände till på öronen av borsten. Hon tog sedan sin målarpensel i högerhanden och började färga det jag ville ha färgat. 

En kollega till henne sa nåt till henne. Jag såg hur kollegan log mot både henne och mig och liksom ursäktade att hon kanske störde. 

Inte en reaktion. Lyfte inte blicken. Kanske mumlade nåt som liknade ett svar. Jag hörde inte. 

När all färg var på plats så var det dags för mig att vänta en stund. Inte en tidning så långt ögat nådde. Fick sitta med mobilen. Gick bra det med. Efter 40 minuter skulle färgen tvättas ur. Äntligen skulle jag få sätta mig i stolen vid handfatet. Bara älskar den stunden. Bli omhändertagen av nån som sköljer, tvättar, masserar hela hårbotten. Jag bara älskar det. Sa det till henne – att det här ser jag fram emot. 

Hon log kanske lite granna. Men gjorde hon det som jag hade förväntat mig? Nej, det kändes inte som om hon brydde sig över huvud taget. Vattnet strilade överallt. Ner i ögonen och ner under handfatet och in i nacken. Ingen bollkänsla alls. 

Jaja. 

Tillbaka till klippstolen. Hon började åter att borsta mitt hår. Och hon drog och hon tog i. Jag satt med mobilen och plötsligt bara drogs mitt huvud bakåt. 

– Oj oj då, sa hon förskräckt när typ mitt huvud landade i hennes hand. Tar jag i för hårt?

– Ja, det gör du nog faktiskt. 

– Men du måste ju säga till, sa hon med ett leende. 

Och där satt jag. Och undrade varför jag inte hade sagt till innan? 

Hur är man egentligen? Hur beter man sig mot andra människor? Säger man till? Eller väntar man? Eller är man för rädd för att såra nån annan? Väljer man att bli smittad av nån annans humör? Eller väljer man att tänka att det finns ju alltid skäl till varför en människa beter sig som den gör? Eller kör man sitt eget race och struntar i hur det känns för andra? 

Varför är jag som jag är? Är jag så som jag skulle önska att jag var? 

Hur är jag på jobbet en dag när allt bara känns skit? För det är klart att jag har såna dagar. Hur bemöter jag då mina kollegor, föräldrar och alla underbara barn? Hur är jag som mamma och fru såna dagar? Vad bidrar jag med egentligen?

Många tankar när man sitter i en frisörstol en söndag. 

PS. Jag blev väldigt nöjd med håret iallafall! Hon hade nog bara en dålig dag.