Jag var 17 år. Och fyra månader. Och kanske runt 10 dagar.
Det var december och om jag minns rätt så kan det eventuellt ha legat lite snö på marken. Mina vänner som gick Vårdlinjen skulle ta studenten där kring lucia. Det kunde man nämligen göra på den gamla goda tiden. Gymnasieprogram hette inte program utan det hette Linje, och det gick att välja mellan 2 och tre-åriga linjer. Dock fanns det inte närmelsevis så många olika linjer att välja mellan så som det idag finns stjärntals massa olika program att välja mellan. Bra eller dåligt? Vet inte. Låter det vara osagt.
Men. Jag var 17 år och skulle således gå på studentskiva. De var mina lagkamrater från fotbollen som höll i hela spektaklet och de var några år äldre än mig. Jag hade noga valt kläder efter väder och hade min vita långärmade tröja och ett par skitsnygga vinröda byxor. Jag verkligen älskade dessa brallor.
Som jag såg fram emot denna kväll. Vi skulle till Mörby centrum och min kompis Ia och jag drog iväg med bussen. Borden stod i långa rader inne i lokalen och jag hittade min plats på ena långsidan. Bland sånghäften och annat kul.
Maten under kvällen har jag absolut inga som helst minnen av, men jag hade väldigt roligt. Min bordsherre var ju otroligt gullig och han var var så väldigt hygglig och fyllde ständigt på mitt glas där på bordet. Och jag tömde det. Plötsligt kom det även fram en flaska tequila och citroner och salt. Herregud, vad skulle man göra med dessa? Jag lärde mig dock fort.
Och sen tog allt det roliga slut.
Jösses. Jag blev så oerhört dålig. Så dålig att tanken på att gå på toa några gånger för att sen göra en skön comeback inte ens fanns på kartan. Jag ville bara hem.
– Ia, ring min pappa. Jag vill hem till min pappa. Hon ringde. Från en telefonkiosk i närheten sv lokalen. Som vi behövde leta fram en krona för att kunna använda.
– Tjeeeeena Svenne! Kan du komma och hämta Ingela?
– Aha. Mår hon dåligt? Sätt henne i en taxi så tar jag emot henne här hemma. ( har ju förstått så här i vuxen ålder att även pappsen kanske hade tagit sig ett litet glas eftersom han inte kunde hämta mig )
Väl hemma så öppnade jag dörren……och just då slog en blixt emot hela mig. En kamerablixt rakt upp i ansiktet helt enkelt. En kamerablixt som sedan följde mig ända ner från hallen – uppför trappan – in till toan där jag hängde en stund – och sen in till mitt rum. Där slocknade jag.
På morgonen/ förmiddagen knackade pappa försiktigt på dörren. Han öppnade och kikade in. Precis under honom så tittade lillebrorsan nyfiket in med sitt lilla ansikte.
– Ingela, jag och din bror åker iväg en stund. Du behöver nog vara ensam ett tag. Sen drog de. Och jag blev helt ensam kvar med allt. Med min ångest. Med mina tankar. Med all smutstvätt.
Efter en lååång stund och tvätten hängde på tork kom pappa hem igen. Kom och sätt dig här bredvid mig i soffan, sa han. Vi har lite att prata om du och jag.
Jaha. Nu. Nu var det dags, tänkte jag. Nu var det dags att ta emot pappas isblåa blick. Jag satte mig en smula nervöst bredvid pappa. Jag var redo att ta mitt straff.
– Hörrudu Ingela, sa han och började fippla med en liten påse. Den här synen var det som mötte mig i natt när du kom hem. Och så tog han fram en bunt fotografier ur påsen.
Herregud! Det där var ingen vacker syn kan jag lova ( och för er som inte vet varför fotografierna låg i en liten påse, kan jag tala om att förr i tiden så fick man åka iväg och framkalla sina bilder i en fotoaffär, bilder som man hade tagit med sin lilla kamera. Och då fick man tillbaka bilderna i en liten påse. Man kunde välja om man ville ha dem framkallade på en timme eller tre timmar. Pappa hade valt den snabba varianten ).
– Och den här synen vill jag aldrig mer behöva se, fortsatte han och la armen om mina axlar. Men du kom hem! Och jag älskar dig för det. Och jag är så oändligt glad över att du gjorde det. Hade det varit jag som var 17, hade jag inte vågat komma hem utan sovit ruset av mig i nån snödriva nånstans. DU KOM HEM!
Jag blundade. Och lutade mig mot min fina, fina pappa. Jag kände hans värme från hans famn och jag kände hur hans tårar rann nerför mina kinder och som sedan blandades med mina.
Där satt vi. I soffan. Två individer som under ett dygn hade förändrats, ända in i ryggmärgen. Jag med mina nya erfarenheter. 17 år ung med erfarenheter som jag aldrig mer i hela livet ville vara med om igen. Lärdom för livet kan jag säga. Och en förälder med sina nya erfarenheter. Erfarenheter som även han inte ville vara med om igen. Vi grät båda två. Båda två av tacksamhet. Tacksam över så många saker.
Pappa valde att inte bli arg på sin lilla, lilla, ynkliga 17 åriga dotter. Och det var det bästa valet han över huvud taget kunde ha gjort just där och då.
Du lärde mig massor av just det beslutet. Tack pappa!
Life of Ingela 