När vi plötsligt fick en dag på egen hand 

Asså vilket underbart väder den här sommaren har bjussat på hittills. Några dagars regn. Men mestadels endast sol. Lite blåst emellanåt. Nu på senare tid har tråkigt nog myggorna hittat hit på kvällskvisten.  Så vi får tyvärr stänga in oss i uterummet vid skymning. För de är så oerhört aggressiva de små liven. Men vad gör det? När vi får dessa underbara dagar. 

Plötsligt vaknade jag och maken upp till en morgon helt på egen hand. Inga gäster. Jag vaknade av att maken kom hem från en pigg och alert morgonpigg. Vad fan! Jag blev inspirerad och tog snabbt på mig mina träningskläder. Så när klockan var halv nio var vi båda två färdigspungnga och redo för en ny dag. Helt otroligt bara en sån sak! 

Vi kollade sjökortet. Packade kylväskan med det som fanns i kylskåpet. Och drog iväg med lilla Bella. Den friheten. Att bara kunna. När man vill. Tacksamheten. 


Vi tyckte vi var tidigt ute till havs. Men det var det fler som var kan man säga. Jösses vilken trafik! Som värsta rusningstrafiken en helt vanlig morgon på essingeleden i Stockholm. 
Båtar överallt. Både till styrbord och babord.  I alla möjliga storlekar och hastigheter. Allt från roddbåtar och kanoter till stora transportfartyg med grävskopor på lasten. Och mitt i en farled träffar vi på en båt med vänner i. Hur liten är världen egentligen? Mitt i en ”korsning” dyker de upp exakt samma minut som vi passerar mitt över. Vi slog av motorerna en sekund och snackade lite. De skulle vidare till Västervik och Idö. 

Vi styrde kosan efter solen och hamnade på Rågö. En ö som vi inte hade besökt tidigare. Det finns fyra öar här i Tjust skärgård som har servering. Idö, Hasselö, Grindö och Rågö. Vi har besökt Idö och Hasselö. Nu blev det Rågö. 


Efter lite hjälp av båtgrannen i gästhamnen så låg vi på plats. Fasen det är inte alltid helt självklart att ”bara lägga till”. Andra båtägare som glor på varenda liten grej man gör. Som verkligen sitter i sina sittbrunnar eller på sina höga flybridge och bara väntar på att nåt ska gå åt skogen. Kan tänka mig att det ser typ likadant ut på en camping och förtält ska resas. Herregud! Men det är bara att andas och känna tryggheten i det att man faktiskt inte kan allt. Man lär sig nya saker precis varje dag. 

Vi klev av och började vandra åt vänster. In i en liten dunge och in i en hästhage och sen var vi framme. 


En utsökt liten servering låg plötsligt framför våra fötter. Med den svenska flaggan vajandes i den blåa himlen. En meny med skärgårdsinspiration. Vi tog självklart varsin skärgårdstallrik. 


Bara vi. Så väldigt mysigt. Ja inte på själva serveringen såklart. Där var det nästintill fullsatt. Och höns som pickade runt borden. 


Sen drog vi. Ut från gästhamnen och vidare. 

Vi hittade ett perfekt ställe precis utanför en farled och ankrade. 

Och kolla! Jag hoppade inte i, men gick i från badstegen på Bella. Och jag släppte taget. Jag släppte taget om stegen!! 

Fatta vilken terapi detta är för mig. Jag såg inte botten. Jag visste stt det var ca 6 meter djupt. Och maken lovade att inte dra iväg och lämna mig helt ensam där och då. Det är väl kärlek ändå. 

Skapligt modig om jag får säga det själv faktiskt. Samtidigt som jag undrar varifrån denna obeskrivliga rädsla kommer ifrån. 


Och sen upp i båten och få soltorka. Guppandes ute på havet. 


En kvinna i mina bästa år. Tryggare än nånsin. Framför allt i mig själv. Andra får ta mig för vad jag är. Eller inte är. Jag är som jag är. Ni är som ni är. Och allt är perfekt. Så osäker, rädd och försiktig i vissa lägen. Så modig, stark och trygg i andra. Precis som det är. 

Balansen. Det är inte särskilt världslätt att hitta den ståendes på ett ben i fören på en guppande båt. Och det är sannerligen inte lätt att hitta den i verkliga livet heller. Men jag är helt överytad om att den är superviktig. 


En balans mellan själ och hjärna. Mellan hjärta och hjärna. 

Att nånstans bara sluta bry mig om vad alla andra tycker ( Även när det är dags att lägga till med båten). När jag för flera år sedan kom till insikt i att alla människor faktiskt gör sitt allra allra bästa, även jag, då sjönk mina axlar flera centimeter. Det finns absolut ingen som vill misslyckas med flit.  Eller göra fel. Eller bli hånad när man faktiskt har försökt. 

 Det finns alltid skäl  till varför vi människor beter oss som vi gör. Vi har alla en ryggsäck som vi bär på med massor av olika erfarenheter i. Vad som har hamnat i ryggsäcken kan vi inte alltid påverka. Dock är vi alltid personligt ansvariga för hur och vad vi väljer att göra/agera med innehållet som finns i den där ryggsäcken. När nån beter sig på ett sätt som gör att jag känner mig obekväm eller osäker så lär jag mig så oerhört mycket om mig själv. Hur ska jag hantera situationen? Hur ska jag agera? Ska jag anfalla eller ska jag avvakta? Ska jag skälla eller ska jag gråta? Ska jag skylla ifrån mig eller ta ansvar för mitt eget beteende? Vad vill jag med mitt beteende? Vad är det jag vill ha sagt? Vad är viktigt att få fram? Vad bidrar jag med i det som händer?

Tusen frågor. Ibland inga svar. Men jag jobbar på det. Och det går bättre och bättre för varje dag som går. Och säkert finns det nån som stör sig på det. Men det stör inte mig så mycket längre. Och säkert finns det nån som gläds med mig, och som till och med kanske känner igen sig i det jag försöker beskriva. Och det älskar jag. 


Avslutar dagen med en fantastisk bild från altanen en fin kväll som denna. 

All kärlek! 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s