Pratar med mina söner om sexuella övergrepp. Bla annat om hur det över huvud taget kan vara möjligt för en man ( kräk ) att våldta en tjej i ett publikhav? ! Med folk runt omkring? Vi pratar om hur killarna ( kräken ) ställer sig i ring runt tjejen och på så sätt skyddar kräket som utför själva övergreppet. Eller faktiskt, på riktigt, så är det precis lika jävligt av kräken som skyddar gärningen, som han som de väljer att skydda. Att inte stoppa. Att inte ingripa.
Att säga ”själva övergreppet” får mig att må rent illa. För hela grejen är ett stort, hemskt och fasansfullt övergrepp. Från det att de omringar tjejen tills det att de väljer att lämna henne i fred. När de bestämmer sig för att lämna henne med ett trauma som hon kommer att bära med sig resten av sitt liv.
När vi pratar om det här, jag och mina söner, säger en av dem:
– När jag går av bussen sent en kväll och märker att jag hamnar bakom en tjej, så ser jag hur hon ökar sina steg och hur hon försöker ha full koll på var jag är nånstans. Då saktar jag ner så hon kan gå i förväg.
Min andra son säger samtidigt:
– När jag hamnar bakom en ensam tjej och ser hennes oro, så brukar jag gå över till andra sidan gatan. Så hon märker att jag inte är farlig.
Det här händer alltså. Mina söner har kommit på egna strategier för att försöka minimera unga tjejers rädsla. De har känt behov, och de känner behov av att behöva visa unga tjejer att de inte är kräk som tar sig rätten att förstöra andra människors liv. Mina söner är helt enkelt potentiella våldtäktsmän i unga tjejers värld. Vad är det för jäkla samhälle vi lever i?
Jag blir så ledsen. Jag blir jätteledsen!
Det finns inget hellre här i världen jag önskar, än att unga flickor och tjejer, så klart alla kvinnor, ska kunna känna sig trygga var de än befinner sig nånstans. Och med vilka kläder vi än väljer att ha på oss. Om det så är i sitt eget hem, eller på jobbet, eller i skolan, eller på en öppen gata, i en park, på en konsert, bland kompisar, på en färja, på en fest, på en buss, i mörkret, i dagsljus, ensam eller i grupp.
Jag vill och önskar inget hellre heller än att mina söner ska slippa känna sig som en potentiell farlig individ för andra individer. Jag vill att de, tillsammans med sina kompisar här i livet, ska kunna leva i en framtid där de slipper känna att de behöver visa andra att de inte är farliga. I en värld där de inte ska behöva gå över till andra sidan gatan. Eller inte behöva sakta ner. Att de över huvud taget ska behöva känna så här är lika dumt och onödigt som att tjejer ska behöva känna sig otrygga.
Var börjar jobbet med att få dessa kräk som utsätter andra för övergrepp att inte ens tänka tanken?
Jag tror att det bl.a. behöver börjas redan hemma vid köksbordet. I vardagslivet hemma. När barnen är små, då behöver både döttrar och söner, få lära sig vad människors lika värde betyder. Empati. Gränssättning. Genom att se på vuxna förebilder, genom att få förklarat för sig vad som är rätt och fel redan från början. Har sagt det tidigare och det tål att upprepas. Det är bra mycket enklare att ta konflikterna redan med en 4-åring, än med en 15- åring. Att försöka tala om för en 15 åring vad som är ok och inte, kan vara en smula svårare. Men det är aldrig för sent, väldigt viktigt att veta.
Jag skulle kunna skriva så enormt mycket mer, men jag stannar här. Kanske återkommer i ämnet om ett tag igen.
Prata med era söner. Prata med era döttrar. Vad säger de? Vad säger och hur agerar ni vuxna?
All kärlek!
Life of Ingela 