I natt skulle jag hämta Calle och två av hans kompisar efter en 18 årsfest i Sturefors. Ja, vi har verkligen kommit dithän. Att vår yngstas generation fyller 18. Otroligt. Inte klokt.
Jag knappade i vilket fall som helst in ”Sturefors bygdegård” i min gps på telefonen och drog iväg i mörkret.
Ska erkänna att jag inte är särskilt ofta i krokarna kring och i just samhället Sturefors. Hittar således inte alls. Vet bara att jag ska igenom stan och ut på typ andra sidan. Min gps tog mig förbi både Ekholmen och hjulsbro. Jag fortsatte på Brokindsleden.
Körde förbi första infarten mot Sturefors. Tittade lite misstänksamt på min telefon. Men jag litade på den och fortsatte. Körde vänster andra infarten istället.
Och sen.
Gps:en sa vänster, vänster, höger, höger, vänster, höger osv. Den sa det så många gånger och när den till slut sa att jag var framme vid målet var jag mitt inne i Sturefors bland både villor och skolor och skulle knappt hitta ut, kände jag.
Och där var framförallt ingen bygdegård så långt mitt nattliga öga kunde se. Skickade ett sms till Calle om att jag behövde en komplett adress istället.
I väntan på att han skulle svara så började jag försöka ta mig ut samma väg som jag kom.
Och det var då jag intog det mood som jag så ofta använder mig av. Att gå på den känslan som magen säger mig är rätt.
Vid en stoppskylt stod jag till med bilen så som att jag skulle svänga vänster. Men jag kände att det var fel. Jag svängde höger istället. Körde förbi några korsningar. Plötsligt kände jag att vid nästa korsning borde jag svänga vänster. Vilket jag gjorde. Fortfarande inget svar från Calle.
Svängde vänster och hamnade bakom en annan bil. Kände att den också var på väg för att hämta hem nån från samma fest. Den låg en bit före mig. Efter några kurvor hade den stannat och En kille klev in i passagerarsätet. Han hoppade ut igen och då passade jag på. Jag klev ur min bil för att fråga om de visste var Bygdegården låg. Och då såg jag att det var en bekant. Mitt i natten. I Sturefors. Så konstigt. Och han hade varit på samma fest visade det sig. Han pekade in på en liten grusväg och sa att lokalen låg där inne. Jag morsade på hans pappa som satt bakom ratten.
Några minuter senare satt Calle och hans vänner i bilen och vi var på väg hem.
Jag hade alltså hittat helt utan att över huvud taget veta var jag befann mig what so ever. Jag hittade alltså min egen unge på ren och skär känsla i en ort som jag har varit i kanske två gånger innan.
Återigen la jag all Min tillit på min absoluta egna intuition. Som jag har gjort så många gånger tidigare. Återigen lutade jag mig tillbaka och bara visste iallafall.
Tacksamheten.
Ödmjukheten över det som inte går att förklara. Utan bara finns där.
Bjussar på en bild på Calle och en annan kompis. Från tiden som bollkalle på arenan i Talllinn när Spaniens U-21 lag mötte Estlands U-21 lag.
Life of Ingela 