Jag gillar den här stan

Efter en frukost från Starbucks. En tur med tunnelbanan. Mot Arsenal. Jag är till min läggning inte en särskilt stor katastrof-tänkare. Livet är som det är och det är bara stt göra det bästa av det man har. Gå och vara rädd gör inte saker och ting lättare för mig. 

 Men just här och då kan jag inte neka till att just en katastroftanke svävade förbi. Tunnlarna under Londons gator är otroligt trånga och långa. Liten lätt klaustrofobisk känsla. Man är väldigr långt ner under jorden  och det är oändligt med människor i ständig rörelse. Skulle nåt hända här… vad sjutton skulle vi ta oss till? 

 Bort med den tanken helt enkelt. 

Väl framme i Arsenal kom vi direkt från tunnelbanan upp i ett helt vanligt villaområde. 

Här bor folk. Här lever de sina liv. Med allt vad det innebär med jobb och skola. Deras vardag. 

Efter 5 minuters promenad var vi framme vid Emirates Stadium. Fel lag. Men rätt sport. Så att säga. Rätt cool arena i vilket fall som helst. 


Vi bestämde oss för att ta en guidad tour runt hela arenan. Med hörlurar på fick vi sen se, höra och försöka att känna känslan från det allra, allra innersta. Från garage där spelarna kommer inför match. Till omklädningsrum. För både hemma och bortalag. Pressrum och så rummet dit ”only members” har tillträde. 83 stycken såna members finns det. För ca 1,3 miljoner kronor och sen tio års väntan kan även en plats bli din. Och då ingår en egen namnad krok stt hänga din jacka på såklart. 


Sponsorläkrare. 


Spelartunneln. Strax innan avspark. Känn den känslan. Inför fullsatt arena. Jublet. 



Omklädningsrummet för bortalaget. Calle under Manchester City- tröjan. Så klart. Adam under Manchester  United-tröjan. Så klart. Och de hängde bredvid varandra. 

 Så här nära Zlatan har jag nog aldrig typ varit. Han kan ha suttit just här. Hans grejer kan ha legat just här. 

Hemmalagets omklädningsrum. 

Här har massörer lite att göra. 

Här sitter de efter match och gosar sig efter jobbet. Eller är det deras arbetstid. 

Arsene Wenger’s stol under match. 

Presskonferens.  

Tillbaka till hotellet. Utsikten från vårt hotellrum ger lite kalla kårar längs ryggraden ändå. Spännande om det skulle dyka upp ett par tioåriga tvillingflickor. 


En skön pub med namn Bills. Lite plockmat innan den riktiga middagen vi hade bokat på ett annat ställe. 


Sen. Orso. En italiensk pärla vid alla teaterdistriktet runt Wellington Street. 


Efter två hela dagar här i London kan jag konstatera minst två saker. 

Jag gillar den här stan. Väldigt mycket. Allt det rustika. Man kan nästan känna historiens vingslag vart man än går. Byggnaderna. Pulsen. Men som ändå inte känns stressig. 

Och jag tänker garanterat komma tilllbaka. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s