Av alla tusen beslut man tar under en enda dag är några beslut alltid lite viktigare och större än andra. Och vad ”större och viktigare” betyder är självklart alltid olika beroende på vem man frågar. För vissa är det livsviktigt att sätta på sig strumpan på rätt fot för att dagen ska bli bra. För andra spelar just det beslutet ingen som helst roll.
En del av de beslut man behöver ta är så stora i ens egen värld att man till och med kan kalla de för vägskäl. För att just det beslutet just där ochvdå tar livet i en helt annan riktning än vad man hade innan.
Som tex när jag som 15 åring bestämde mig för att bo hos min pappa när bomben slog ner och mina föräldrar skilde sig.
Som tex när jag som ung 24 åring vågade satsa på kärleken och och valde att lämna familj och vänner för flytt till Linköping.
Som när jag som 30 åring hade jobbat inom barnomsorgen i 10 år. Och stod vid skötbordet och bytte en blöja när insikten plötsligt slog mig: Ska jag hålla på med det här i 35 år till??
Vill poängtera att själva jobbet i sig tyckte jag var hur kul som helst. Men insikten i att jag hade 35 år kvar i arbetslivet gjorde mig så stressad. Jag ville verkligen göra nåt annat också. Sen skulle jag kunna komma tillbaka till barnomsorgen igen, tänkte jag. Sagt och gjort. Läste till massageterapeut. Ett yrke jag hade nosat på sen flera år. Har alltid varit instresserad av människor. Och innan flytt till Linköping hade jag en shiatsu-utbildning hos Axelssons i Stockholm i ryggsäcken. Nu ville jag vidare. Pluggade anatomi och muskelns funktion, fäste och ursprung, och tänkte att det här kan jag hålla på med i 10 år. Startade min firma och körde på med företag som jag hade under alla åren, samt med egen lokal.
Ända tills 10/3 2011 och frågan om utlandsflytt kom upp till ytan. Och det hade plötsligt gått 10 år. Otroligt. Jag hade hållt på med min firma i tio år. Vi flyttade till Tallinn.
När vi kom tillbaka till Sverige som återinvandrare efter två år kände jag mig återigen redo för att ta mig an barnomsorgen. Mina egna barn hade vuxit upp och de konflikter jag kände var tuffa när de var fem, känns inte riktigt lika utmanade med just femåringar idag. Ett tips förresten till er som kämpar er igenom småbarnstiden precis nu, våga ta konflikterna redan när de är små. Det är inte farligt. Bara jobbigt. Det är nämligen alldeles för sent att börja tala om vad som är rätt och fel när de är 15.
Nu är det dags igen. Jag har återigen valt att sätta mig i skolbänken. Femton år sen sist. Nu ska jag läsa en del av förskollärarprogrammet. Det ska bli såå spännande.
Min nya skolväska. Bara en sån sak. Liksom.
Life of Ingela 