En fredagkväll i London

Den här vinflaskan. Den har verkligen en helt egen historia. Ända från London. Och hem till vårt vita köksbord i ljungsbro.


Och det är helt och hållet Calles förtjänst.

Det började här. På Beast, Chapel Place 3 i fredagskväll. 

Vi anlände 19.30. Satte oss vid bordet vi hade blivit tilldelat. Då var det tomt til höger om Calle. Skönt, kände vi, eftersom det endast var långbord. Utan mellanrum.  Så ganska trångt kan man säga. Det var lugnet före stormen.

Medan maken och Adam gick för stt kolla in alla köttsorter och olika varianter och priser, och hur man kunde tänka på den här restaurangen, där man skulle beställa  efter mängden mat man hade tänkt äta. Medan de stod och kollade in allt sånt så kom ett sällskap på fyra herrar i 30 årsåldern in. De fick platserna bredvid oss. Och bredvid Calle i synnerhet.

En hel virvelvind kom in. Lugnet var över. Stormen hade börjat. 

Herren till vänster om mig bad om ursäkt redan när han satte sig bredvid mig. Han bad om ursäkt för sin kompis som fick platsen bredvid Calle. Och efter ca 30 sekunder förstod vi varför. Jag har nog aldrig hört en människa kunna prata så mycket. På så kort tid. De hade med all sannolikhet varit på några andra ställen innan de anlände Beast. Calle var artig och svarade på allt. Vilket var ganska mycket. Själv satt jag mest och log då jag varken hörde vad han sa eller förstod det lilla jag faktiskt råkade höra. Han bara fortsatte prata med Calle. Och plötsligt förde han kandelabern närmare vårt håll. När de satte sig var det ju bara jag och Calle vid vårat bord.

Efter en ganska lång stund kom Anders och Adam tillbaka. Han till vänster om mig undrade vilka de var, om vi typ kände varandra. Jag presenterade dem som ”my husband, and my two kids”. Och då brast det fullständigt för männen bredvid oss. Vilka riktiga asgarv! Och kandelabern tog de tillbaka till sin sida. ”What!! Are you 17???””Are you kidding, his mom??”

Då visade det sig att de hade på riktigt trott att jag och Calle var ute på en date. Alltså. Jag skrattade så högt. Jag tjöt. I flera minuter. Så enormt roligt ju! För mig iallafall. Hahahahahaha! Samtidigt så himla konstigt allting. Herregud! 

Och då sa mannen bredvid mig. En enda mening som gör mig så varm, så lycklig, så oerhört stolt, så fantastiskt ja…..allt.

Mannen drog upp sin tröjärm och visade en tatuering på sin dotter. Han pekade på sin arm och sen på Calle.

– Jag har en femårig dotter där hemma. Och när hon blir lagom gammal önskar jag att hon träffar en kille precis som din son! Du har en riktigt bra kille! Good job! Good job! 

 


Maten kom till slut in och vi började hugga in på det underbara köttet och de två Crab-sticken. Och potatismoset ska vi inte prata om. Herregud, himmelskt. Herrarna bredvid oss fortsatte att tjöta, dock en aning lite lugnare. Men ändå så pass att efter ett tag smög sig hovmästaren fram till Anders och viskade försiktigt över hans axel om vi ville byta bord. Men vi kände att det gick ganska bra ändå.


 


Då vände sig mannen som satt bredvid mig om och sa att de ville bjuda oss på nåt att dricka för att han bredvid Calle hade varit så jobbig. Nej, nej sa vi bestämt att de ville vi verkligen inte. Men de gav sig inte och ville verkligen gottgöra mest Calle på nåt sätt. Så till hovmästaren sa de att ge oss en flaska av det vi redan hade på bordet.

Så när vi gick hem den kvällen hade vi med oss en doggybag. Med en flaska vin i.  Som nu står på vårt köksbord och ler. Och påminner oss om en jättekonstig kväll. 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s