Life of Ingela

Uppe i skidspåret redan kl 08.10. Och vilken morgon vi fick uppleva. En ren naturupplevelse. Dock på låtsassnö iochförsig. Men ändå. Ren och skär magi!

Skidspåret är nu 2,450 km långt. Fem varv blev det och för varje varv jag slet mig igenom så såg jag hur solen steg högre och högre över den klarblåa horisonten. För numera kan jag faktiskt till och med lyfta blicken när jag ”hänger i baren”, och inte bara glo rakt ner i backen. 😂😃 Magiskt! ☀️👌

Man ser ju så himla mycket mer när man väl lyfter sin blick, kan man säga. Det handlar inte bara om i skidspåret. Det gäller även i verkliga livet. Lyft blicken och se mer av det som sker runt omkring! Och våga se det man helst inte vill se.

Jag håller mig i ytterspåret jag. I innerspåret åker de snabba. Och jösses vad de swichar om mig! Men det gör ingenting. Jag kämpar på i mitt spår. Hej och hå!

Maken och sonen var två av dem som körde om lite då och då. Hej hej, sa vi när vi mötte varandra.

När jag klev av hade jag kört 1,2 mil! Så himla nöjd. Personbästa! Så otroligt roligt det är. Att det skulle behöva ta så lång tid för mig att börja med det här.

Sen väntade ”after skin” inne på klubbens restaurang och deras ljuvliga brunch.

En fin förmiddag! Tack!

All kärlek ❤️

#tenyearchallange

En fluga på Instagram precis nu. Man ska alltså lägga upp två bilder med tio års mellanrum. Av en händelse sitter jag i soffan och sorterar bilder på min One Drive. Av helt andra skäl än just #tenyearchallange.

Och så scrollar jag förbi de här bilderna. 2009 vs 2019.

Skrattar ihjäl mig. Allt är sig så likt. Ingenting har förändrats. På 10 år. 😂😂

Zzzzzzzz…

Somnar fortfarande i bilen. Innan vi ens har lämnat garageuppfarten. Och samma make tar alla bilder. Min man undrar annars hur många mil han egentligen har kört omkring på sin sovande fru. Måste vara flera varv runt jorden vid det här laget efter våra 23 år tillsammans i bilen. Skitkul bilsällskap verkligen.

Men hellre en sovande fru än en kräkande fru pga jätteåksjuk, tänker jag.

Åh herregud så roligt.

All kärlek ❤️

Hör och häpna. Har införskaffat mig en skidutrustning! En helt egen. Herregud! Den såg man inte komma riktigt. Över huvud taget.

Men nu plötsligt kände jag mig liksom redo, så varför inte?

Igår åkte vi således till Intersport och blev väl emottagna av en eminent försäljare. Vi kan kalla honom typ Hasse.

Hasse tog hand om mig och försökte verkligen hitta rätt utrustning som han hoppades ska passa en nybörjare som jag. Han försökte inte sälja in några värstinggrejer som jag absolut inte behöver.

Vi hittade två olika pjäxor som jag hade på varsin fot medan Hasse med glimten i ögat frågade lite försiktigt, hur mycket väger du? Jag svarade jaa, mellan 62-65 kg, och han tog fram ett par lagg och la på golvet.

Sist jag stod på ett par skidor, för ca 40 år sedan, hade jag inte ens en pjäxa utan min egna stövel som jag ställde i typ en järnring på skidan. Sen fick jag dra upp ringen bakom hälen och sen trycka ner spännet framme i tån. Hade man tur så stod man rakt på skidan efter det, och ibland hamnade man lite snett och hälen var utanför skidan. Så funkade det inte riktigt nu.

Jag ställde mig på skidan och Hasse bad mig att inte vara så nyfiken. Jag skulle visst upp med blicken och inte kolla vad han höll på med nere vid fötterna, så han kunde känna efter ordentligt hur spannet var under mina 39:or.

Häng i baren lite nu, sa han plötsligt. Va, vadå? Häng i baren? Ja, tänk dig att du hänger lite så här på ett ben i baren.

Aha! Ok, just den biten kan jag 🥂, svarade jag med ett leende, och försökte hänga lite i baren sådär på en skida i taget.

Spann fixades och pjäxa valdes. Stavar provades ut men hittade inga handskar som passade. Skidjacka och byxa hittades dock och passade perfekt.

Vi åkte hem och bytte om. Kände mig som ett proffs redan i bara kläderna. 😂 Sen upp till skidspåret på golfbanan. Och väl där kom jag på att jag inte hade en aning om hur jag skulle sätta på mig skidorna ens. Hahaha! Hur funkade det? Jaja, det löser sig. Och det gjorde det ju såklart.

Golfbanans 1,3 km slinga börjar med en backe. En rejäl backe om man är som jag, en nybörjare. En backe som dessutom svänger ganska kraftigt vänster längst ner. I ett erfaret öga är det kanske bara en liten lätt lutning med en liten krök.

Jag tog iallafall mina lagg och gick nerför backen. Efter svängen satte jag på mig, det gick bra, mina sprillans nya skidor för första gången och drog iväg i ett huj.

Vilken fart! Eller hur?? 😂

Både make och son – som inte ville missa det här spektaklet- båda med Vasalopps-erfarenhet var med ute på banan och gav mig allehanda fina tips och trix. Tack och bock för dessa. Det enda jag dock tänkte på var ”häng i baren”. Och faktiskt. Den tanken funkade också jättebra. I diagonalåkningen var det perfekt att hänga i baren när jag tryckte ifrån. Efter sex km var jag helt slut. Inte så mycket i kroppen, men i flåset. Jösses!

Trött men väldigt nöjd. Så himla kul det var. Åkningen för 40 år sedan, kan vara 37 år sen också, i Kyrkbyskogarna med pappa satt i ryggmärgen som ett inristat muskelminne. Hahaha!

Söndagmorgon kvart i sju vaknade jag av maken. Jag har tagit fram alla dina kläder och dina pjäxor. Tevattnet är klart. Kom igen nu!

Upp i ottan. Min egna serviceman hade redan tagit fram allting. Det enda jag behövde göra var att klä på mig själv. Dåligt! Det borde han också kunnat göra när jag tänker efter.

Ut på banan som var upplyst av strålkastare så tidigt på morgonen. Men så mysigt! Den här gången utmanade jag den rejäla backen och kurvan längst ner. Gick galant. Gick ut med ett sjukt tempo de första tre varven. Sen kroknade jag. Blev omkörd hela tiden. Försökte att inte bry mig om det alls. Skitlätt. Kroppen kändes fortfarande förvånansvärt stark. Men herregud, flåset. Det behöver jag jobba en hel del med kan jag meddela. Efter 7,8 km gick jag av.

Kom hem. En kaffe och toblerone. Så värd!

All kärlek och tack för att du fick ut mig darling ❤️

Står i köket och lagar köttfärssås och spagetti. Sånt vi äter när den yngste sonen inte är hemma pga inte äter världens mest populära barnmat. Äldsta sonen dukar. Medan jag skär lök och häller upp pastavattnet snackar vi lite om ditten och datten. Kommer in på böcker av nån anledning.

– Nej, Röda Rummet var inte bra, säger sonen. Med gammalsvenska som man var tvungen att läsa varje mening flera ggr för att förstå vad det stod ens.

Han berättar att den fick han läsa som 15 åring när han läste svenska på distans medan vi bodde i Tallinn. Ja just ja, det minns jag att du fick göra, svarar jag.

– Men den absolut sämsta boken jag nånsin läst är Kallocain!!

– Ok. Karin Boye, säger jag. Och är mest imponerad över att han över huvud taget tragglade sig igenom den i trean på gymnasiet.

– Ja den och ……. ( håll i er nu! ) LasseMaja och Tidningsmysteriet!

Asså! Här brister jag i ut ett gapskratt utan dess like. Kan inte hålla tillbaka. Det bara bubblar. För LasseMaja kom just in i bilden. Tillsammans med Boye.

Sonen fortsätter, ja men du förstår ju, jag hade ju läst flera av de där tex Biografmysteriet, Hotellmysteriet och Guldmysteriet. Så himla bra! Vi åkte till biblioteket och skulle låna Tidningsmystriet som jag fick stå på kö för. Och när den äntligen kom så var mina förväntningar sååå höga – och så var boken så jäkla dålig……Så i jämförelse med mina förväntningar så var den boken lika dålig som Kallocain.

Jag skrattar fortfarande högt. Kan inte låta bli, för spannet mellan Boye och LasseMaja känns så otroligt….liksom otippat. Åh herregud så kul!😂

Vårt samtal fortsätter.

– Nej uschuaaaan så dålig den var, säger han plötsligt med glimten i ögat och drar verkligen ut på ”uschuaaan”.

Jag fortsätter skratta.

Ni som inte är östgötar undrar ju nu direkt vad sjutton det där är för ett konstigt ord. Själv hade jag aldrig hört det uttrycket när jag som stockholmare flyttade ner till Östgötaslätten 1996. Men jag lärde mig rätt snabbt att man kan säga att det är en finare variant av ”fan” helt enkelt. Eller finare och finare förresten…men det är iallafall ingen svordom. Har dock aldrig nånsin använt det.

– Du kan tacka mina fröknar på förskolan att jag lärde mig det ordet, fortsätter han.

Och nu är vårt samtal plötsligt inne på ord som bara östgötar förstår. Och jag skrattar fortfarande. För jag minns när mina älskade små grabbar som två-tre åringar började svänga från stockholmskan de lärt sig från sin ömma moder, till att bli ”wueidiga” ( rediga ) östgötar. Försökte in i det längsta hålla stockholmaren kvar i dem. Men det gick sådär.

– På förskolan lärde jag mig även att jag skulle sätta mig jämter mina kompisar. Och när jag spillde ut mjölk på bordet sa de alltid uschuaaan så daaant det blev nu döh. Eller när jag inte ville ha kärnhuset i äpplena så sa de alltid ta dän’et döh.

Ja jösses, det var ju som att lära sig ett helt nytt språk för dem, när jag nu minns tillbaka. 😉

All kärlek ❤️

När jag var liten kunde jag hitta små lappar lite här och där i mitt rum, skrivna av min mamma. Tex i garderoben när jag letade bland mina strumpor. Eller mellan mina tröjor. Under kudden när jag gick och la mig om kvällen. På mitt skrivbord när jag skulle göra läxorna.

Jag älskar dig!

Du är älskad!

Du duger precis som du är!

Du är bra!

Du är fantastisk!

På spegeln i badrummet alltid de här:

Se dig själv i ögonen. Säg till dig själv att du duger precis som du är! Att du är älskad! Tyck om dig själv! Klappa dig på axeln och se dig i ögonen! Våga!

Den där biten med att just gilla mig själv har jag nämligen fått kämpa en smula med. Det har inte alltid varit så lätt. Tuffast i tonåren. Att stå upp för mig själv och det jag kände. Men jag har kämpat. Försökt. Det har inte varit skitlätt som vuxen heller. Men det är skönt att bli äldre. Då bryr man sig inte riktigt på samma sätt längre. Känner mig coolare. Starkare. Tryggare.

Det där med att se mig själv i spegeln har hängt i sen mammas små handskrivna lappar i min barndom. Det har blivit som ett eget mantra för bara mig.

Att om jag kan se mig själv i ögonen på kvällen när jag ska lägga mig och säga bra jobbat idag, Ingela, du har verkligen gjort ditt bästa. Och det räcker. Då har jag kunnat lägga mig med en skön känsla i magen. Det har hjälpt mig mycket. Det hjälpte mig när jag som nybliven mamma skulle rodda en egen bebis helt själv. Utan nån som helst manual. Det har hjälpt mig när jag har utsatt mig för saker som från början kanske har känts obehagliga eller jobbiga. Det har hjälpt mig att stärka mig vid vägval i livet och det har stärkt mig i stunder när livet har känts rörigt i största allmänhet. Och ja, jag gör det fortfarande!

Bara jag kan se mig själv i ögonen på kvällen och känner i mig själv att jag har gjort det jag har kunnat. För nu. För idag. Med den kunskap och erfarenhet jag har just nu.

Självklart har jag gjort tokiga val och tagit ödesdigra beslut, men jag har alltid gjort det jag för den stunden har trott varit det bästa.

Och medan jag år ut och år in har stått framför den där spegelbilden på kvällen har någonting hänt under tiden, märker jag ju. Bilden ser inte likadan ut som den har gjort kan man säga. Sakta men säkert har spegelbilden ändrats.

Hjärnan har registrerat och jag har väl ändå känt nånstans att hjärtat har hunnit med i förändringen.

Men kanske ändå inte…

Under nyårshelgen såg vi på gamla filmer från när barnen var små. Herregud! Vilken chock! Insåg direkt att förändringen är något större än vad jag kanske hade trott. Vilken ung kvinna mina små barn hade som mamma! Jösses! 😂😂

Och idag satt jag i soffan med en treårig flicka på jobbet. Medan vi satt där och tittade på våran mellandagsfredagsmysfilm efter lunchen kände jag hur hennes lilla hand kom trevande. Jag såg hur hon tittade först på sin och sen på min.

– Ingela titta, din hand är som en gammal tants.

Hahahahahahah! Åh! Jag skrattade så jag kiknade! Jag tittade på henne och skrattade ännu mera. Nöp lite på min handrygg, Ja ser du, det är den allt!

Hon tittade på mig, började skratta hon med, och så sa hon medan jag skrattade högt,

– Du är så rolig, Ingela!

Då skrattade jag ännu mer.

En gammal tant som är rolig! Det är inte så pjåkigt ändå.

All kärlek ❤️

Efter en tuff höst. En efterlängtad och välförtjänt semester för att fira jul tillsammans med de bästa jag vet. Tacksamheten över att få vara en del i mina tre mäns liv är så djup och innerlig.

Och semestern blev bra till slut!

Men det började urtufft med drönare som flög över Gatwick i England. Och de där drönarna påverkade inte bara passagerare på just den flygplatsen.

Vårt bokade flyg fredagen den 21 december kl 09.15 blev hela 14 timmar försenade och med knapphändig information från TUI visste vi inte ens om vi skulle få komma iväg över huvud taget när vi satt där på Arlanda och väntade vid gaten. Vid midnatt var vår gate den enda kvar med passagerare. Helt öde på terminal 5 där vi satt. Vår flight hade inte ens stått med på den stora skärmen över alla flighter under dagen. Så den fanns liksom inte ens.

När tanken om vad vi skulle göra, åka hem eller inte, om det blev ytterligare försenat plingade det till på skärmen och vår flight syntes plötsligt. Det var boarding. Äntligen.

Efter 11 timmars direktflyg anlände vi till slut Cancun i Mexiko. Och det var vi inte ensamma att göra kan man säga. Vi var sååå många som försenade samt andra i vanlig tid, som anstormade Cancuns flygplats och det var inte personalstyrkan på den flygplatsen förberedda på. Alls. Fy så jobbigt det var. Ommobilisering av energi och krafter som redan hade gått åt.

Väl på hotellet blev vi iallafall uppgraderade och fick två finfina rum på avdelningen Hideaway, enbart med tillgång för vuxna gäster. Tack så himla himla mycket! Perfekt! Så stora och fina rum!

Magiskt vackert.

Ett enormt stort hotellkomplex med över 800 rum i olika delar och prisklasser. Säg att det i snitt bor tre personer i varje rum = 2400 gäster. Lägg till all personal i tex 12 barer, nio restauranger, vid alla pooler, städet i alla rum och alla receptioner. Jösses vad med folk. Men ändå inte känslan av trängsel. Vill man ha lite mer anonymt ställe, välj ett annat hotell.

Men.

Service: Grymt bra! Mycket serviceinriktad personal. De kämpade på med engelskan.

Strand: Under förväntan. Vågor gjorde att upplevelsen om det turkosa vattnet gick en del om intet. Vilket även gjorde att stranden oftast hade en hel del bös vid strandkanten.

Maten: Toppenbra! Smakerna! Dofterna! Trerätters till både frukost, lunch o middag var ju rätt lätt att vänja sig vid.

Housekeeping: toppklass på städet. Tror det var housekeeping typ fyra ggr om dagen.

Gym: mycket bra. ( dock ej testat av mig, endast andrahandsuppgift så att säga ).

Bokning av restaurang på kvällen: Dåligt.

Pooler: fantastiska poolområden. För alla åldrar.

Vädret: Blandat under veckan.

Sällskapet: Världens bästa!

Där och då. Inget annat.

Karibisk afton på stranden en kväll. Fullproppat med gäster.

Kolla efterrätterna!

Vi hade sällskap av lite myggor/sandloppor också. Så på med myggmedel bara.

Mitt crew och jag.

Där satt vi och åt. Under månens sken över havet.

En liten del av den enorma Lobbyutsikten.

Och så kom och gick en julafton. Med mina favoritpersoner i världen.

Skumparty i poolen. Så en vit jul till viss del ändå.

Inte så vit i andra avseenden.

Poolbaren funkade perfekt. Daniel och Filemon bjöd på det mesta som önskades.

Asså poolhänget kan vara det bästa hänget.

Att framförallt hitta, och sen hålla balansen. Vid små vågor. Vid stora vågor. När det blåser kallt och det blåser hårt. Och när det är vindstilla. Det verkliga livet. Men man gör alltid sitt bästa. Hela tiden. Och det är det som är det viktigaste.

Kokosnötsdrinkar kom flytande. Bara att ta för oss.

Ödlan Eddie blev vår kompis. Han hade sitt residens nere vid poolen.

Vackra soluppgångar. Det är en sak jag vill lova mig själv. Uppleva många, vackra soluppgångar lite överallt. Där jag kommer åt. De ger kraft. Och energi. Se en ny dag gry. Då behöver man dock gå upp skapligt i tid. Mitt löfte skulle kanske falera på just den punkten i så fall. Men en bra målbild ändå.

En italiensk lunch krävde sin pepparkvarn. Har hittat makens blivande födelsedagspresent. 😂

Övre delen på bilden visar storleken på hotellets huvudlobby.

Ett kapell i månens sken över havet.

Mycket vänta. På plan som skulle gå, vid passkontroll och tull samt på restauranger som skulle behöva lite effektivisering vid bokning av bord för kvällgäster.

Strandhänget. Kan iochförsig också vara det bästa hänget.

Så med det här korta, lilla inlägget vill jag bara passa på att önska er alla ett riktigt gott slut och en riktigt god fortsättning på 2019.

Efter en höst som har krävt en hel del av mig själv blickar jag nu tryggt o stadigt både framåt och inåt. Jag försöker så gott jag kan fylla hjärtat med värme och mycket, mycket kärlek.

Må ni alla ha ett glädjens och lyckans år, och hela liv, framför er. Med massor av kärlek, kärlek och åter kärlek i era hjärtan. För med massor av kärlek kommer sen folkvettet av sig själv. Det är sen gammalt.

All kärlek från mig till er ❤️

PS. Nu hemma. Och man vet inte riktigt vad det är för dag. Om det är natt eller morgon. Eller var man åt frukost. Eller var man vaknade. Man vet bara att tvätten ligger på golvet som vanligt. Och doftar ljuvligt om solkräm.

Jag är uppvuxen med att man tar in och pyntar granen dagen innan julafton. Inte en dag innan. Och det var en högtidlig stund att åka runt och hitta den absolut bästa granen som råkade finnas kvar så nära jul bland de få försäljare som fanns till hands för hundra år sedan. De var inte lika många som de finns nu, kan man säga. Fanns de inte på ett ställe fick vi snällt åka till en helt annan mack i en helt annan kommun för att kanske ha turen att hitta nån där.

Väl hemma var det alltid ”pappas jäkla ansvarsområde” att sätta upp ljusslingan. Varje år. Sen fick jag o brorsan fria händer att sätta upp vad vi ville. Kan ha hänt att jag bestämde lite över vad brorsan fick sätta upp och vad han inte fick sätta upp.

När jag själv blev mamma för drygt 21 år sedan kändes det oerhört viktigt för mig att börja hitta egna rutiner i min lilla familj. Jag ville ge mina barn minnen och traditioner att själva kunna se tillbaka på och eventuellt kanske vilja föra vidare till sig och sitt.

Det har varit jättehärligt att försökt ha gett killarna en så skön känsla som möjligt inför jultiden. De har visat intresse och det har varit viktigt även för dem. Vi har verkligen gjort det tillsammans.

Men det händer nåt när åren går och ungarna blir stora. Märkligt det där.

Plötsligt en dag står jag här helt själv med en stor jäkla jullåda uppburen från förrådet. Min entusiasm och min myskänsla når på nåt sätt inte riktgt ända fram längre, känns det som.

En vänder visst ryggen till. Skyller på frukost.

En tar istället fram telefonen.

En sätter sig i soffan med armarna i kors.

Jag sätter på lite julmusik i mina försök att öka lite stämning och få alla att kanske börja känna feeling. Det går sådär.

Jag vet ju att granen är inne en smula tidigare än vad vi brukar, men det är för att den ska ut med barren före senast den 20 december.

Den rimligaste frågan när man bara ska ha gran några dagar innan jul är ju varför vi ska ha en gran över huvud taget det här året. Och den frågan har ju såklart ställts även här hemma.

Klart vi ska ha gran, brorsan ska allt få åka och hugga vår gran också, svarade maken på den frågan. 😂😂

Så klart. Ni som förstår – ni förstår.

Förra året såg granhuggardagen ut så här. Klicka här Då var det vår tur att leverera gran till hela makens sida av familjen.

Årets gran blev iallafall väldigt fin. Mycket bra val av sonen som märkte ut den redan i somras så att hans farbror lätt kunde hitta den i går bland alla andra granar på farfars gård.

All kärlek ❤

Åh herregud! Har knappt några ord egentligen. Men behöver få skriva av mig ändå.

För första gången delas fotbollens absolut finaste pris ut till en kvinnlig fotbollsspelare, Ada Hegerberg.

På fotbollens mest prestigefyllda scen, på fotbollens absolut finaste gala står äntligen en kvinna och tar emot priset som världens bästa spelare. På tiden, kan man iochförsig också tänka. Männen har fått det här priser sen 1956.

Då anser en DJ som finns på scenen att det lämpar sig väldigt väl med en enormt genomtänkt fråga till Ada som står där i all sin lycka, och han väljer alltså att ge denna fantastiska 23 åring frågan: Can you twerk?

Men Va???? Va??? Vänta lite nu….

I hennes stora stund, kanske hennes största stund i livet, får hon alltså frågan om hon inte kan vända rumpan till mot publiken, böja sig lite framåt och sen vicka lita snitsigt med stjärten??

Va??? Va???

Hur kan det vara så jäkla svårt att bara ge kvinnor den respekt de verkligen förtjänar??

Jag förstår inte!!

Jag förstår verkligen inte.

Den manliga vinnaren Luka Modric fick inte samma fråga kan tilläggas.

Min morfar var starkare än alla andras morfäder. Ever. Alla kategorier. Som jag såg upp till honom.

Tänk när han flexade biceps, satte tummen mot munnen och började att blåsa upp sin muskel. Otroligt! Alltså, jag hade ju aldrig sett nåt starkare. 💪🏻💪🏻

Mina egna ungar har ju genomskådat sin morsa för länge sen. Det tog inte många år innan de hade avslöjat mig. Skittråkigt.

Men jag har ju mina barn på jobbet. Som tur är.

Deras ögon när jag idag på samlingen satte tummen mot munnen och började blåsa upp mina muskler är heeelt oslagbart.

– Waooow Ingela, det där är verkligen häftigt! Vad du kan! Du kan säkert lyfta hela förskolan!

Imponeringen.

Älskar att de går hem en fredagkväll till sin mamma o pappa säger att vet ni, Ingela är världens starkaste 😂

All kärlek ❤️

Jag vet en liten pojke som bara kunde äta ljus mat när han var liten.

Tex lätt stekta, ljusa pannkakor. Rostisar som endast varit i rosten en kort, kort stund för att få rätt färg. Försiktigt stekta falukorvar.

När jag frågade pojken varför han inte kunde äta mörk mat så svarade han enkelt:

Hur kan ni göra det?

Exakt!

Precis så enkelt är det. Vem bestämmer vad som är normalt? Eller inte normalt? Rätt eller fel? Bättre eller sämre?

All kärlek ❤️