Life of Ingela

”Du tänker för mycket. Du är så dramatisk jämt. Du är för känslig. Osv osv.”

Det här är meningar som har följt mig genom livet. Genom hela livet tror jag faktiskt. Att jag tänker för mycket. Funderar. Reflekterar.

Nu pratar vi inte så mycket om matematiska problem. Eller på hur det periodiska systemet ser ut. Det hade iochförsig kanske varit önskvärt. Att ha funderat lite kring det där också. Framförallt när jag gick i skolan. Fast nej. Egentligen inte. Då hade det inte varit jag. Jag är ju som jag är. Och det är gott så.

Jag tänker på annat. Framför allt känner jag så himla mycket annat. Och jag ser så himla mycket annat. Jag både ser och känner sånt som många andra inte ens lägger märke till. Ah, det är för att du har en nyfiken liten ådra som pumpar inom dig, kanske nån anser. Nej verkligen inte. Jag bara är sån.

Vi pratar sånt som är Knappt synligt. Vi kanske inte ens känner varandra. Det finns ingenting att ta på. Bara energier som känns. Vad som sägs är sekundärt. Hur situationen får sändaren eller mottagaren att känna sig är det primära. Värme eller kyla? Trygghet eller rädsla? Tillit eller hån? Kärlek eller förminskning?

Jag ser människan. Jag känner människan. Stora som små. I både glädje och sorg. Ibland händer det att svetten rinner längs min rygg när jag känner energin som svallar hos en annan. Eller ser det i nåns ögon. Utan att någon vet. Och det är absolut inte av nyfikenhet. Det bara är så. Inte 24/7. Men väldigt, väldigt ofta.

Jag lovar, jag har genom åren försökt lära mig att stänga av. Att inte känna så himla mycket hela tiden. Att inte se. Försökt att passa in. Inte känna mig annorlunda. För det tar enormt med energi från mig själv. Att se och registrera så himla mycket. Och känna så himla mycket.

Men det är svårt. Jag kan inte hjälpa det. Och då skulle det inte vara jag.

Med åren har jag kommit till insikt. Jag vill se och känna. Jag vill vara en känslig människa. Jag vill vara en människa som känner av energier, som reflekterar och som ser varje möte mellan människor som ett tillfälle att lära mig mer. Både om mig själv och andra. Samtidigt som det är otroligt viktigt att känna skillnaden mellan mina egna energier och andras – som känns hos mig.

Kan det bli för mycket? Säkert, enligt en del. Och bergis även för mig. Men hellre för känslig. Än för okänslig. Min högkänslighet är både min styrka och min utmaning.

Hade jag haft möjligheten att säga några väl valde ord till den lilla flickan, till lilla femåriga ingela, så hade jag sagt medan jag kramade om henne – fortsätt vara du. Känn styrkan i dig själv och tvivla aldrig på dig själv. Våga gå din egen väg.

Ibland behöver jag en paus. Bara vara jag. Bara få känna – och höra tystnaden. Och mig själv.

All kärlek ❤️

Heads up! Mest till er medelålders, äldre herrar vars mål är att ”sätta yngre kvinnor på pottkanten”.

Nu är de nämligen på väg. Den nya generationen. Den nya generationen som törs, vill och kan säga ifrån när medmänniskor blir illa behandlade.

Jag är alltid stolt över våra söner. Så klart. Vissa dagar bubblar det till och med över av stolthet och det liksom känns som om det ska spricka i sömmarna. Idag är en sån dag.

En av våra söner som jobbar i en av sportbutikerna här i stan kom hem och hade denna story med sig från denna tisdag.

Han stod som vanligt och krängde skor på sin avdelning när en av hans kollegor kom fram till honom och bad om hjälp.

Den yngre, kvinnliga kollegan upplevde sig ha blivit orättvist behandlad och idiotförklarad av en medelålders herre just där och just då på en annan plats i butiken. Hon orkade inte ta emot mera – och gick då och hämtade stöttning.

Vår 20 åriga son släppte det han höll på med och gick fram emot denna medelålders man. De fick ögonkontakt, men innan sonen ens hann säga hej, öppnade mannen munnen och sa ”jahaja, satte jag henne på pottkanten nu?”

Varpå sonen svarade direkt och tydligt att ”om du inte ändrar din attityd så kan du lika gärna gå härifrån, för varken jag eller Nån annan kommer att hjälpa dig i den här butiken”.

Mannen blev tyst.

Tittade på sonen som frågade om det var Nåt mer. Mannen svarade försiktigt att nej, det var det inte. Då vände sonen sig om och gick.

Att stå upp för sin kollega och medmänniska när den behöver det som mest är både modigt och viktigt. Att visa var gränsen går och vara tydlig när den gränsen har överskridits är till och med väldigt modigt och viktigt. Både inför sig själv och gentemot andra.

Den styrkan och det civilkuraget önskar jag att jag själv hade när jag var 20 år.

All kärlek ❤️

Det har varit en omtumlande sommar. Sommaren 2020 har varit känslofylld och ….. väldigt annorlunda. På så många sätt.

Vi har spenderat våra veckor tillsammans i stugan. Våra respektive syskon med familjer har under dessa veckor varit och hälsat på oss. Sammanlagt fyra till antalet. Syskon alltså. På grund av rådande omständigheter har vi inte setts allihopa samtidigt. Utan en familj i taget. Det har varit väldigt mysigt att få ha haft de här hos oss – vilket samtidigt har tagit mycket tid i anspråk. Och varenda liten minut har känts viktig. Kärlek och glädje har flödat.

Vi har prioriterat våra familjer och knappt sett till några vänner över huvud taget. Självvalt och viktigt har det känts som. Sommaren 2020.

De vi heller inte har kunnat träffa denna sommar – är våra respektive föräldrar. Alla fyra tillhör riskgrupp på olika sätt och egentligen har inte valet varit så svårt då. Men även om valet har varit lätt, känns det självklart jobbigt. Vi kanske inte har setts jättemycket tidigare somrar heller. Men det är skillnad denna sommar. Med isolering och ensamhet för många. Tur att FaceTime och sms inte smittar.

Dessutom chockstartade ledigheten med ett dramatiskt dödsbud och avslutades med ytterligare ett sorgligt dödsbud. Tankarna finns hos deras närmaste. ❤️

Man kan helt enkelt säga att känslorna har varit all over the place och verkligen åkt berg och dalbana hela semestern. Och är man då av högkänslig natur så känns det oerhört starkt.

Sista familjen ut var makens ena syster med familj och de tog tag i fiskespöna på direkten. Under bryggan bor det nämligen riktiga bjässar har vi sett denna sommar. Så from nu kommer jag aldrig mer att bada härifrån bryggan om de inte försvinner 🙈

Men asså – hur vackert är Sverige på en skala?

Tjoho! One down. Fler kvar.

Storleken har ju absolut ingen betydelse. Det vet ju alla. Men den här var 46 cm lång. Som hade tre småfisk i sin mage vid rensningen.

Chill på nya altanen. Så kul att nya decket har använts så mycket.

Åka ring. Kan vara bland det roligaste faktiskt. För både vuxna och barn. Men för det ändamålet krävs det att algerna är borta och att det inte blåser för mycket. Inte så höga krav kan tyckas. Men det kan ändå vara en utmaning. En sommar som denna.

Älskar den här bilden på min man. Tack Mimmi för att du fångade lyckan just här och nu.

Och så går solen ner. Och gör plats för sin kompis. Tiden går, dag blir till natt och i morgon är det en ny dag. Tänker – en dag närmare tills jag kan träffa min mamma.

Sminkväskan har jag inte öppnat på flera veckor. Den kunde ha stannat hemma.

Jag önskar er alla så mycket kärlek i era hjärtan. Var rädda om er. Tvätta händerna. Håll avstånd. Och säg till de du älskar att du gör just det.

All kärlek ❤️

Svåger och svägis prickade in den finaste helgen på nästan hela sommaren. De anlände till oss på landet och med sig hade de sig själva. Och solen. Och algerna i havet hade i stort sett försvunnit och vattnet låg nästan spegelblankt.

Vi tog oss ut till en av skärgårdsöarna som heter Rågö. Satte oss på en klippa med denna vackra utsikt och tog fram vår goa fikakorg. Kaffe och bulle. Där satt vi. Och njöt av livet för en stund.

En go lunch på öns enda servering. Där gäller det att vara ute i god tid en sommardag som denna såg vi. Kan verkligen rekommendera denna pärla mitt ute i Östersjön.

Hemma igen så skulle maken och hans brorsa spela årets viktigaste tennismatch. Då passade hans fru på att bjussa mig på en GlitterFisk. Tackar tackar!

Glitterfisken fick dock följa med till center court. Herregud, årets viktigaste match ville vi verkligen inte missa. Även om vi pratade så myvket att matchen kom en aning i skymundan iallafall 🤷‍♀️😂

Brorsorna.

Men. Mitt i allt det mysiga. Mitt i det som är. Så kommer så att säga livet emellan ibland. Det jag inte visste då när jag satt där på en klippa på Rågö tidigare idag, var att himlen just exakt då hade blivit en vacker ängel rikare precis i den stunden. Kanske mitt i min bulletugga, eller den sekunden jag tittade upp mot himlen och kände extra mycket, tog en man som funnits med sen jag föddes, sitt livs sista andetag. Ett sista andetag. Och jorden skälvde till en smula. Totalt osynligt för de allra flesta. Medan världen aldrig mer blir sig likt för andra. Så himla surrealistisk känsla. Så overkligt. Livet.

Han har liksom alltid funnits där. Ända sen jag föddes. Min bror har fått sitt namn efter deras son. Min vackra brudklänning syddes av hans fru. Jag har tillbringat mina första 15 somrar på deras landställe i Leksand. Dessutom delar min yngste brorson födelsedag med honom. Så overkligt. Men jag vet att han har det bra nu.

Tack Egon för allt du är och för allt du var ❤️ du sitter säkert just nu på ett litet moln tillsammans med din son och jag vet stt ni för alltid kommer att finnas här runt omkring. Tänker på dig och din familj. Ni är viktiga.

All kärlek ❤️

Äntligen ses vi! Som jag har saknat. Saknat. Längtat. Herregud!

Jag planerade ledighet tidigt i våras för att jag så gärna ville vara med på min brors barns skolavslutningar i deras skola nere i Blekinge. Så kul det skulle bli. Som jag såg fram emot det.

Och så dök det upp ett jäkla virus. Och jag fick snällt stanna hemma. Inga konstigheter. Jo, väldigt konstigt egentligen. Att ett virus bestämmer. Men. Så var det bara.

Däremot så kunde de komma till oss nu. ❤️

Fotbollsmatch. Ronaldo hittade krysset och snurrade målgest.

Konsert. Kizz ställde in hela sin turné 2020. Men för er som inte vet så kör Ace ”han med ögat” sin egna ”I was made for loving you baby”. För den som vill se. Med mik och gura.

Och så blev det kväll.

Jo, men lite snabbt gick det allt. Känns bättre med lite saktare fart.

Guddotter. Stora tjejen.

Sommarbarn i badkläder på en grusväg. Den genuina sommarbilden.

Tennismatch. Faster sprang mest av alla. Bollkallen hade att göra kan man säga.

Bästisarna la sig ”dubbelfota” i soffan. Men de sov absolut inte. De vilade bara. För den som undrar.

Och det blev kväll igen. Regnet gav sig och åskan drog sakta förbi. Vinden mojnade och havet la sig lugnt och fridfullt i vår vik.

Regnbågen rakt i vårt hus. Och banne mig om inte skatten är precis där ❤️ Tack världen!

All kärlek ❤️

För en vecka sen tog vi en liten semester från semestern. Vi drog till Västervik från stugan ett dygn. Årets sommarstad 2020. Checkade in på Slottsholmen On Water, deras flytande hotel. Med ett Visfestivals – paket såsom övernattning och femrättersmeny med festivalen på storbildsskärm under tiden.

Ett av de så kallade landmärkena från Västervik är deras årliga Visfestival som de har arrangerat i slottsruinen sedan 1966. I år firade de alltså 55 år. sommaren 2020 har dock blivit ett litet annorlunda år. Även för visfestivalen såklart. Arrangörerna ville verkligen absolut inte ställa in hela alltet. Utan hittade en egen lösning. Artisterna kom således som de brukar. Och som publik hade de bjudit in 49 stycken anställda från vården varje kväll. Fint intiativ. Och så sände de livestreaming samtidigt.

Men först en heldag i stan. Med en sushi lunch i hamnen.

Den lilla terassen utanför vårt rum.

Middagen tog väl en sisådär fem timmar att genomföra. Tur vi inte hade särskilt brådis.

När kvällen var slut, all mat uppäten och musiken hade tystnat satt vi kvar en stund. Och plötsligt kom alla artister med Jill Johnsson i spetsen, in där vi satt. De skulle också avnjuta en smarrig matstund. Sådär klockan 23.30. Vi välkomnade in dem till oss. Tror dock inte att deras måltid pågick i fem timmar. Men. You never know.

Kvällsutsikten från terassen.

Morgonutsikten.

På morgonkulan var det dags att äta Frulle. Även den med Jill Johnsson. Min nya kompis. Hon kanske inte är så mycket kompis med mig i och för sig. Men jag är iallafall med henne. Så kan man säga.

All kärlek ❤️

Att ha ett projekt tillsammans. Från en tanke till en plan. Och sen ett genomförande. För att till sist förhoppningvis komma till ett avslut.

Det kan vara en utmaning. För det tar alltid så mycket längre tid än vad man tror. Och det krävs tålamod, anpassning och flexibilitet. Samt lite geniknölar som jobbar. För ibland stöter man på lite problem under vägens gång. Hur förberedd man än är. Plötsligt kanske man behöver hitta en LPP. En lösning på plats, helt enkelt. Såna kan det bli några stycken.

Samtidigt som det är riktigt roligt att göra saker tillsammans. Som en altan till exempel. En sån kan man göra ihop. Som två glada amatörer. En lite mer amatör än den andra. Iallafall mestadels glada. Inte så glada i och för sig när sågblad går sönder. Eller man precis har kommit hem från bygghandeln med ett lass grejer. Och man inser att man har missat Nåt. Eller när man inser att man har köpt för lite skruv. Då kan det kännas en aning motigt. Men allt som oftast glada.

Säga hej då till enen. Forsla bort den. En smula sticksigt. Och jäkligt tungt. 💪🏻

Enen borta.

Börja gräva. Hur många lass skottkärror finns det i världen? Och hur mycket Sten kan det ligga under en gräsmatta?

Mat behöver man emellanåt också.

Regn. Blåst. Sol. Regn. Blåst. Sol. Osv. Men man behöver njuta av de vackra kvällarna också.

En miljon skruvar senare. Äntligen är trallen på plats.

En sliten kropp kan jag säga. Efter fyra hela arbetsdagar.

Alltid golvläggs-fest. Det är sen gammalt. Bra jobbat av oss!

All kärlek ❤️

För första gången på ungefär hundra år har jag haft några timmar för mig själv på sandstranden. Sist jag hade det var i mitt andra liv. Innan barn och familj. Och det känns ju som ett bra tag sedan. Så att säga.

Dessa timmar på min filt, mina vänner, de gav mig en sån Flashback att jag höll på att ramla baklänges. Jag låg där på min egen medhavda lilla filt under den blåa himlen, och bara tänkte att – om ett förhållande/äktenskap håller efter en dag på stranden, då håller fan äktenskapet för vad som helst. Herregud, vilken jäkla utmaning det är.

Det är sommar. Det är sommar, och man har några timmar till övers efter jobbet. Eller så har man till och med redan semester. Solen skiner. Och allt man vill är att ge sina barn underbara barndomsminnen. Att minnas. Tänk att få sina underbara ungar att kunna blicka tillbaka på sina barndomssomrar med så himla mycket kärlek och så himla mycket lycka. Mysigt ju. Eller så vill man bara komma hemifrån. Kan vara lite olika det där. Från dag till dag.

Först och främst handlar det om planering. I morrn ska vi till stranden och vi behöver införskaffa oss ingredienser till vår härliga matsäck. För vi ska vara på stranden heeeeeela dagen. Och då behövs det ordentligt med tilltugg. Och dricka. Gärna så in i Norden nyttigt. Eller kan man komma med ett paket färdigköpta pannkakor med en burk socker att doppa i?

Det blir morgon. Barnen är redan vakna. Så klart. Vaknar som vanligt alltid tidigt. Frukosten ska intagas. Samtidigt som matsäcken ska packas. Sedan ska badväskan packas med badkläder och tusen handdukar. Leksaker för både vattenlek och strandlek ska med. Leksaker som kräver luft bör för all enkelhet redan ha blåsts upp kvällen innan. Blöjor, filtar, solparasoller, solskydd, vagn, våtservetter. Hinkar, spadar, kepsar, enhörningar. Brassestolar. Allt ska med.

Sen. In med allt i bilen. Vagn först. Den tar mest plats. Sen allt det andra. Även ungarna. Förresten, kissa med dem först. Det är redan varmt. Det kokar i bilen.

Framme vid badplatsen. Äntligen. Ska bara hitta en parkeringsplats. Gärna i skuggan. Var?? Köra runt, hitta bästa platsen. Sen ut med allting. Vagnen sist. För den står längst in. Men det är på den allt ska packas på. Allt upp på vagnen. Med en av ungarna underst. Sen får alla andra kånka. Och som det kånkas. Stora som små. Bär bara. Bär. Tjafsa inte. Snart klart. Snart. Jo, men det här är mysigt, ungar. Det här är sommar vet ni.

Familjen närmar sig vattnet. Med all denna packning. Jaha. Var ska vi lägga oss? I solen? I skuggan? Kanske där filten kan ligga i både solen och skuggan? Nära vattnet? Där alla springer på en? Men inte för långt ifrån, för banen behöva kunna leka lite själva i vattenbrynet? Eller kan de inte det? Nu börjar det höras suck och stön. Inte bara ifrån barnen. Utan även från de vuxna. Men kan vi inte bara lägga oss här?

Efter många och långa diskussioner läggs till slut filten på plats. Men inte med 100 procentig nöjdhet. Utan med full koll på om en bättre plats kanske blir ledig. På hugget hela tiden. Barnet längst ner i vagnen får äntligen lite luft.

– Jag vill ha en bulle nu!

Upp med solskydd och parasoller. Marken är för hård för att få ner parasollet till pappans stora förtret. Men som han kämpar. Mamman säger att kanske kan du prova lite där på sidan istället. Men där är det för mjukt så parasollet bara ramlar ihop. Vi skiter helt enkelt i parasollet.

Solskyddskräm på. Badkläder på. Upp med filtar och leksaker. Telefonen ringer. Jaha. Svärmor. Snackar lite. Säger hej då. Barnet vill fortfarande ha en bulle. Samtidigt som barnet ser leksaken som ligger på grannens filt! Oh nej! Ska vi fråga om barnet får låna den? Nej, det ger inte bra signaler. Men kanske ändå? Så det blir lite lugnt här? Grannen erbjuder leksaken. Men det tackas nej. Tack ändå.

Solkräm. Inte så poppis. Men måste på i vilket fall som helst. Plötsligt skriker lilla bebisen. Dags att amma. På med solkräm på den ena. Mata den andra. Och bullen då? Vad hände med den? Ok, du får den nu.

På med armringarna. Ska vi hinna med att bada innan lunchen? Jo men det gör vi. För bebis ammar så länge. Behöver du kissa först? Nehe. Ner i badet. Skitkallt.

– Pappa, jag kissar nu.

Samtidigt. På en annan filt. Lekt klart i vattnet. Springer upp till filten. Mamma, du ska bada med mig nu. Mamman viskar till pappan – vadå, har du lovat att det är min tur nu??

Kylväskor öppnas. Maten tas fram. Ät nu barn. Det går sådär. För bullen som också ligger i kylväskan lockar ännu mera. Men den får du efter maten. Eller. Ok, ta den då. Det är ju sommar ändå.

På med ännu mera solkräm. Nej, telefonen får du leka med när vi kommer hem. När vi är här ska vi bada och ha roligt. Bebis ammar fortfarande. Eller igen. Nåt av det iallafall.

Efter maten ska alla försöka vila. Fram med nappar och gosedjur. Bebis böta blöja. Och rapa. Och nu behöver vi flytta på filten för solen har kommit fram mellan träden.

Och här ligger jag. Under björken. På min alldeles egna filt. Med min pyttelilla badväska. Som jag packade på ca 30 sekunder innan jag drog hemifrån. Och jag blir helt genomsvett. Av att bara smyglyssna. Och jag tänker – var sak har sin tid.

Been there – Done that. Och vi överlevde den perioden.

All kärlek ❤️

Årets första dopp i havet. Det kalla vattnet omsluter alla delar av huden. Och man plötsligt bara känner hela livet i sig. Som ett rus rakt igenom systemet. En ren och skär naturkraft.

Jag trodde att det var kanske 18 grader. Maken trodde på kanske 16. Men det är ju fullständigt oviktigt. Totalt oviktigt faktiskt. Det enda viktiga är här och nu. Att vara här och nu och samtidigt våga känna. Våga känna acceptansen i sig själv. Att man duger precis som man är. Att man duger med hela en själv. Både kroppen och knoppen. Med alla dess skuggsidor. Såna som alla har, men som definitivt är svårast att acceptera. Men kanske allra, allra viktigast att omfamna. Både hos sig själv och andra….. Och så självklart alla sina solsidor. Som kan vara den lättare delen att jobba med.

En kväll innan midsommarafton. Året 2020. Året då ingenting är sig likt. Året då det normala inte känns så särskilt normalt längre. Året då jag ser på tv och tänker ”ja Justja, det var på den tiden man kunde kramas – eller sitta bredvid varandra.” Ni vet – 2019. Så himla länge sen.

En torsdagskväll. Att det kan vara så här vackert. En helt vanlig torsdag. Man smälter en smula. Ödmjuk och tacksam inför livet. Även det känns som en oerhörd naturkraft. Tacksamheten.

Och så blev det fredag och en midsommarafton kom. Universum godkände en brygglunch. Tack världen! Så himla mysigt. Vi fick kånka lite. Så klart. Inget kommer av sig själv. Det vet man ju. Korgar med lite smått o gott i skulle bäras ner till bryggan. Kylväskor med lite kallt i. Porslin och grejer. Men så värt de svettdropparna.

Tillsamman med några av våra favoritpersoner. Vid ett bord där man kan kan vara helt sig själv. Bara en massa kärlek.

För första gången på våra nio år som sommarstugeägare, blev det ingen dans kring midsommarstången i området. Också märkligt. Att se hur tomt det var på ängen kring flaggstången och dansbanan. Liksom öde.

Vi valde att gå till klipporna och bada istället. Vid trampolinen. Svalka av oss en aning. För nu jäklar bjussade universum tillbaka bigtime. Så kan man säga. Vilken värme. Tacksamheten även över det.

Men den tanken hade visst alla andra också. Visade det sig. Så istället för att trängas vid midsommarstången, så sågs allihopa vid trampolinen. Lite ironiskt ändå. Dock med Corona avstånd i kön till trampisen. Vi var väldigt många som sköljde ner snapsen med ett bad.

Inte sju sorters blommor. Men blommor.

Och så en herregud-så-god-middag på det. Inte så pjåkigt ändå. En rackarns mysig midsommarhelg. Utan nån som helst stress.

Året 2020. Ett förändringens tidevarv.

All kärlek ❤️

Att få vara med och göra skillnad. Det är rätt stort och otroligt mäktigt. Att få vara en del i att människor växer utifrån sina egna förmågor är verkligen helt fantastiskt.

Var sak har sin tid. Efter en massa herrans år inom barnomsorgen, med pauser som egen företagare och utlandsboende, är det nu dags för mig att prova nya utmaningar. Jag hoppar rakt ut och testar något för mig helt nytt. Ibland behöver man våga. För att växa själv.

Tack alla barn och familjer och kolleger som jag har haft ynnesten att jobba med under årens lopp. Ni har gett mig ovärderlig erfarenhet och en gedigen kunskapsbank som jag tar med mig rakt in i nästa fas. Jag känner mig redo och nyfiken. Det ska bli riktigt spännande!

All kärlek ❤️