Författare: lifeofingela

Efter en intensiv målarperiod börjar vi äntligen se slutet. Vad vi har kämpat och slitit! Inget latmaskgöra precis, att måla hus. Asså, har målat så mycket att jag till och med tänker penseldrag varje gång jag brer en mellismacka på jobbet. 😂

Och då är ju ändå själva målandet en ytterst liten del i det hela när man tänker efter. För det är ju rätt mycket som ska fixas innan penseln ens åker fram så att säga.

Tvätta fasad, skrapa gammal färg, upptäcka ruttna brädor, riva, åka och handla nya plank, mäta och såga, olja ändträn, grundmåla, låta torka, ta fram skyddsplast och skyddspapp på marken som håller på att blåsa bort som värsta seglet, sätta upp de nya brädorna, ev maskera eller vara lite wild and crazy och köra utan och…….sen kan man öppna målarpytsen.

Nu har vi endast trekanten ovanför uterummet kvar! Attans så himla skönt det är att se en ände på alltihopa.

Som tur var dök sonen den äldre upp en dag för att hjälpa till. De gamla vindskivorna på uterummet var några av de brädor vi fick riva för att sen sätta upp nya. Och när den undre skulle upp på den ena gaveln var det så kallat millimeterprecision, och då behövde vi sonens styrka helt enkelt. Han tog en bräda och skulle med hjälp av den trycka upp skivan underifrån medan maken skulle skruva fast den. När jag räknar till tre så trycker du upp brädan, sa maken. Och sonen gjorde som pappa sa och tryckte upp brädan – och klöv typ hela träregeln. Hahahah! 💪🏻💪🏻

Stekhett var det den här helgen. ( Förra helgen målade jag i mössa o täckjacka 😲 ) Efter ett par timmar med målarpensel i näven var det bara att hoppa i havet. Fanns inget annat alternativ. 17 grader i havet. Det typ fräste i vattnet när våra varma kroppar bröt vattenytan.

Och så en 18 årig bröllopsdag på det. Satinbröllop heter det visst.

Tack för att du vill ha chans på mig fortfarande ❤️

Det här att lära sig nya saker varje dag. Att se varje situation som en lärdom. Att ta till vara på varje möte med en annan människa för att lära känna sig själv på ett ännu djupare plan. Hur reagerar jag? Vad går jag igång på? Vad blir jag glad av? Och sen bland det viktigaste – hur agerar jag? Hur agerar jag mot mig själv och hur agerar jag mot andra? Kan jag eventuellt se ett mönster i mitt eget beteende? Vad bidrar jag med till varje situation som uppstår kring mig?

Hur nyttigt som helst. En smula läskigt till och med, om man är på riktigt ärlig mot sig själv.

Idag är jag 47 år. Om några dagar har jag varit gift med samma man i 18 år och jag har varit mamma i 21 och 19 år.

Jag har lärt mig massor genom åren, kan jag säga. Och de som har lärt mig allra, allra mest är mina två fantastiska söner. Bara genom att de kom till världen blev en omvälvning som heter duga. Vilken grej!

Men det svåraste var att de gjorde entré helt utan nån som helst manual. Ingen bruksanvisning what so ever fanns med i paketet ”att bli mor”. Det var bara att gå på känsla. Och det har jag gjort sen dess. Känsla – och de lärdomar som de själva har gett mig under tiden har varit den guide som jag har försökt att följa. Det har inte alltid varit helt lätt, det ska gudarna veta. Vilket de iofs självklart redan vet.

Tittar jag tillbaka på mina 21 år som den ömma modern, ser jag så många beslut jag har tagit och så många val jag har gjort som verkligen varit totalt katastrofala. Så här i efterhand.

Jag har så klart gjort mycket bra också, ska tilläggas. Men konstigt nog har det där som man inte gjorde så bra, förmågan att ta överhanden i tanken ibland.

Men det är just precis när känslan av otillräcklighet och ånger ibland tränger sig på, som jag innerst inne vet, att där och då var det det bästa jag kunde. Jag gjorde mitt allra, allra bästa. Just då visste jag verkligen inget annat. Jag gjorde allt jag kunde efter min egen förmåga.

Idag, med den trygghet och styrka, erfarenhet, visdom och kunskap jag besitter nu, hade jag garanterat agerat annorlunda i vissa situationer.

Men då – visste jag inget annat.

Min tro på att alla gör så gott en kan känns så självklar och så naturlig att det inte finns nåt annat alternativ ens.

All kärlek ❤️

En Kristihimmelsfärdshelg där vi startade helgen med att bygga en egen klätterställning tillsammans för allra första gången, maken och jag. En ställning som kanske kristus till och med använde när han skulle uppåt, sådär mot himlen. Det var typ raka vägen bara, kan man nästan säga.

The sky is the limit – klassikern har väl aldrig känts så passande. Men så klättrade man upp, försökte ställa sig upp, bara för att visa att man kan. Plötsligt insåg man att the sky is väldigt högt upp och man undrar vad det är man egentligen har gett sig in på.

Men när man sen var klar och det var kväll och man åt en rackarns god potatissallad med ett mumsigt revbensspjäll så kändes det ganska så bra igen ändå.

Torsdagsmorgon. All förberedelse som tar sån enorm tid innan själva målningen ens kan börja. jösses. Men till slut så står man där med penseln i näven.

Kallt var det. Mössa och täckjacka. I slutet av maj. Kämpa vädret.

Och när man har målat klart är det ju inte bara att lämna allt och gå därifrån. Nej, då ska allt plockas undan. Och rengöras. Och då märker man skapligt tydligt hur mycket grejer man har hunnit dra fram under åtta timmars jobb.

Efter em hel dags slit var vi helt klart värda ett litet dopp i badet där det var 37 grader varmt. Och alla muskler som man inte trodde att man ens hade fick chans till en smula återhämtning.

På fredagsmorgonen, och fram med allt igen, dök finaste grannarna hemifrån upp iförda bästa målarstassen. Otroligt! Kärlek, kärlek och åter kärlek.

Pillet med ytterdörren tog grannfrun på största allvar och dörren har aldrig varit så snygg som nu.

Elvakaffet inte att förglömma. Det är sen way back.

Pillet med fönstret högt där uppe bland molnen fick jag själv äran att ta på mig. Gick hur galant som helst. Annars satt /stod grannherren timme ut och timme in där uppe och kämpade med penseln. Tack vare deras fantastiska hjälp så hann vi bra mycket mer än vad vi hade ens hade kunnat drömma om den här helgen. ❤️

Men synd att de drog så tidigt bara, till deras nästa anhalt, för att träffa barn och barnbarn i Vimmerby, förstår inte att det kunde locka så mycket? 😘

Men då missade de årets första kvällshäng på bryggan, de stackarna. Liksom själva belöningen för den här dagens jobb.

Lördagmorgon. Ut med allt igen. Burkar, penslar, maskera, lägga ut papper.

Tredje dagen, tredje väggen.

Vi avbröt vid lunch. Packade ihop, igen, och drog tillbaka mot Linköping.

Där skulle vi se grabbarnas kusin vitamin dansa bal i Saab Arena. Jösses, så otroligt vackert! Inte ett öga torrt nånstans. En fantastisk uppvisning! En otrolig upplevelse för alla parter. Både dansare och anhöriga.

All kärlek ❤️

Cykelfest är ju ett roligt sätt att umgås på ändå!

🚴🏻‍♀️💨🍌🥂💃🏻

Man vet liksom inte riktigt var man hamnar och man har ingen aning om vilka som dyker upp på samma adress. Man träffar både kända och helt okända individer under tiden man äter de olika rätterna på olika platser.

Förrätten fick vi avnjuta hos Törnrosa/Askungen och Spiderman. Fred och Wilma Flinta, Cruella de Vill och Obelix kom incyklandes också.

En smarrig plocktallrik stod att avnjutas på bordet till ljudet av samtal och många skratt. Det tog inte många minuter innan stämningen kändes avslappnad och gemytlig.

Klockan 18.00 öppnades kuvertet där det stod var alla par skulle åka härnäst.

Vi hade varmrätten så vi drog helt enkelt hem till oss.

Löjrom och en liten en som en liten välkomstdrink, fast liksom utan själva drinken.

Pulled pork med massor av tillbehör ställdes på bordet och gästerna tog för sig. Ljudnivån ökade i takt med varje tugga kan man säga. 😂

Hem till oss, B1 och B2, hittade dessa hjältar. Fred och Wilma Flinta ( dock ej samma par som vi åt förrätt med ska tilläggas ), Superman, Snövit, Ulla-Bella och Bambi.

Klockan 20.00 öppnades kuvertet där det stod var alla skulle äta sin efterrätt. Maken och jag trampade på mot Södra Cloettavägen och det var rätt kul att se så många seriefigurer ute och cykla ( heeeelt ute och cykla faktiskt ) på samma gång på gatorna i olika riktningar. Vi hamnade hemma hos ett par pirater. Där väntade även Nicke o Nilla och en till Cruella de ville samt en av hennes dalmatiner.

Efter en mycket god efterrätt drog vi vidare till efterfesten i folkets park för gemensam samvaro med alla cyklister under kvällen. Och rätt roligt att se hur alla verkligen hade tagit temat på allvar och hittat nån sagofigur att ta efter.

B1 studsade sen som ett litet, randigt popcorn på dansgolvet i flera timmar. Det var inte igår kan man säga, som jag luftade mina lurviga på ett dansgolv. Herregud, det var ju ett helt träningspass!

Och B1 ser ju lika glad ut dagen efter också. Även om hen har tappat kroppen.

Ett stort tack till festarrangörerna som fixade till hela det här eventet med bravur. Inte helt lätt att få allt att klaffa. Bra gjort!

Och tack för att vi fick vara med och cykla.

All kärlek ❤️

Hockey VM på tv. Snart börjar matchen mellan Tre Kronor och Finland. Kvartsfinal betyder vinna eller försvinna. Heja Sverige!

Till vänster om mig i soffan sitter en av mina söner. Smygtittar på honom lite då och då. Kan inte låta bli. Blicken bara dras åt hans håll. Tittar på honom och jag kan liksom inte riktigt ta in att han är min unge. Att jag som sitter här i hörnet är hans mamma.

Det är så märkligt. Hur gick det ens till?

Jaja, hur just DET gick till är jag medveten om kan jag meddela. Men jag har ju bara hunnit blinka några gånger och så vips så har de två som nyss låg i magen, förvandlats utan att jag har hängt med till två unga män. Som är både längre och större, klokare och förståndigare än mig själv.

Det var ju banne mig inte länge sen som jag vaknade på nätterna när små nattgosiga barnfötter trippade över golven och kom insmygandes till oss i sovrummet. Och medan jag ammade lillebror tog maken med sig storebror tillbaka till sin säng och bäddade ner sig båda två där. Men så tog det inte många sekunder innan storebror kom trippandes tillbaka in i sovrummet igen, fast utan pappan som då redan hade hunnit somna om och barnet klättrat över hans rygg. Smart av pappan ändå.

Nu för tiden vaknar jag också lite då och då på nätterna av fotsteg på golvet iofs, men då handlar det om stora 44:or som just har kommit hem med nattbussen eller med bilen. Inte så gosiga och framför allt inte på väg in till mig.

Det känns som typ igår som jag hörde de skrika från sina rum mamma, kom! när de vaknade helt kallsvettiga efter tex en mardröm, och jag la mig försiktigt bredvid, smekte över håret, kramade och tröstade.

Det var ju alldeles nyss som jag kände att de litade på allt jag berättade för dem och att de var helt säkra på att det mamma inte visste – var inte ens värt att veta. Att jag hade svaret på allt.

Nu sitter vi här. Och jag förundras över hur rollerna har ändrats genom årens gång. Bytt plats. Undrar när det var de egentligen insåg att mamman inte alls hade koll på allt, när förstod de att mamma inte alls har svar på allt här i världen? Att jag till och med faktiskt kan ha fel.

En insikt som säkert kan vara en smula läskig för ett barn – för vem har svaren när inte mamma eller pappa har det?

Det kan säkert vara en obehaglig insikt även för en mamma och en pappa förresten – att våga erkänna för både sig själv och sina barn att man faktiskt har fel och att man inte har svaret på allt.

All kärlek ❤️

Åkte och handlade efter jobbet idag. Sådär som jag gör ganska frekvent ändå. Istället för att storhandla planerat och strukturerat som många gör, så gör jag tvärtom kan man säga. Åker o handlar lite då och då. Oftast efter jobbet. Inte så strukturerat och inte så planerat.

Efter att ha lagt ner mina varor i korgen inför kvällens middag, kom jag till slut fram till kassan. Började lägga upp varorna på bandet när jag såg att killen framför mig snart var klar.

När jag stod där upptäckte jag plötsligt att jag hade missat mina champinjoner. Jag hörde mig själv sucka högt samtidigt som åh nej, jag glömde champinjonerna komma ut ur min mun, och jag tänkte att jag skulle behöva gå in ytterligare en gång till och ställa mig i kassan ytterligare en gång till. Åh så himla jobbigt! Jag orkar inte!

Då hörde jag kassören säga vill du ha färska eller i burk?

Jag fortsatte plocka upp mina varor….Och innan jag förstod att det var mig han pratade med…..va? vadå, pratar du med mig? Jag tittade förvånat upp.

Då började plötsligt han som var framför också prata med mig…..ja, vad vill du ha? Färska eller i burk?

Det visade sig vara en kollega till kassören som just hade gått av sitt pass och handlade med sig lite gött hem.

Eh…jag vill ha färska….

Ok, hur många?

Ja….sisådär 4-5 stycken.

Jag fixar det åt dig, sa killen och lämnade snabbt sina varor där framme när han hade betalat för sig.

Kassören började scanna mina varor och efter en liten stund kom hans kollega som hade slutat sitt pass med en påse färska champinjoner till mig där jag stod så himla tacksam i hela min trötta uppenbarelse.

Jag blev så glad. Jag blev så överraskad. Jag var så trött och sliten när jag klev in i er butik. Och ni två unga grabbar såg och kanske mest hörde min uppgivenhet och ni gjorde verkligen min dag. Så när jag klev ut ur er butik gjorde jag det med ett leende på läpparna och med ett varmare hjärta.

Er insats kanske tog ca tre minuter extra av ert liv, men det betyder jättemycket för mig.

Keep up the good work! Ett stort tack till Jonathan och Albin på Ica Ljungsbro!

Vad är det som händer här?

22 priviligierade vita, medelålders män i en av världens största demokratier, har röstat fram att kvinnor inte ska ha bestämmanderätt över sina egna kroppar.

Dessa medelålders män tar sig alltså rätten och anser att de i egenskap av att vara just män kan bestämma över hur kvinnors graviditeter ska hanteras. Oavsett om det gäller befruktning genom väld eller incest eller övergrepp. En världsordning där män beslutar över kvinnor. Över våra kroppar.

Bristen på så mycket här…..Empati, kunskap, respekt och medkänsla, medmänsklighet……bara att nämna några. Var tog mänskliga rättigheter vägen?

Kontroll. Makt och kontroll. De här männen kommer aldrig att vara gravida. De här männen har inte en jäkla susning om hur det är att vara gravid. Än mindre har de en jäkla aning om hur det är att vara gravid efter att en man har våldtagit henne. De vill bara kontrollera kvinnan.

Och betänk alla barn som kommer att födas ovälkomna och oälskade, helt utan värme och någon form av kärlek. Där det förväntas att kvinnan i fråga tar hand om det. För var är mannens ansvar här?

Dock tror jag att de sammanlagda aborterna inte kommer att minskas. Däremot tror jag att antalet säkra aborter, under säkra förhållanden med utbildade läkare, kommer att minskas och antalet osäkra aborter, under osäkra förhållanden med individer som i bästa fall är utbildade eller i värsta fall utförda av folk som enbart vill tjäna pengar på kvinnan, öka. Med kvinnans eget liv som insats.

Läste ett inlägg på Instagram där det stod att om män skulle vara gravida så skulle man kunna göra abort på närmsta mack. Kanske ligger nåt i det.

Den 26 maj är det EU val. Vart är vi på väg?

Eller sluta bara ligga.

#underhiseye

Tack älskade Förskolan Östergården för den här tiden. Fem år tillsammans fick vi innan jag valde att gå åt ett annat håll.

Det har varit fem år som har gått med en faslig fart och under alla dessa år har jag lärt mig oerhört mycket. Både om mig själv och om andra. Det har varit en spännande upplevelse, inte helt spikrak alla gånger, att fått varit en del av den härliga verksamhet som vi tillsammans har byggt upp.

Tack ni underbara kollegor som har funnits där i vått och torrt. Som har skrattat med mig. Och som har skrattat åt mig. Vi har gjort det otroligt bra!

Tack alla ni fantastiska barn som jag under dessa år har haft äran att få umgås med varje dag. Tack för allt ni har gett mig och tack för allt förtroende ni har visat mig. Ni kan inte ens i er vildaste fantasi ana vilken glädje ni har gett mig av att bara vara ni. Sådär perfekta som bara ni kan vara, att bara vara ni. Ni är bäst!

Tack alla finfina vårdnadshavare som varje dag har lämnat er/era dyraste ägodel i min och mina kollegors trygga händer i avsikt att förberedas för att i resten av livet kunna ta emot all den undervisning som bara ligger och väntar på dem. På just deras unika sätt.

Stort tack!

”Åh jösses!” Va, säger du så även på jobbet, undrade min familj när jag kom hem med den här bubbliga presenten från mina kollegor.

En dvärgsyren nyplanterad i en kruka på landet. Tack Lotta, Linn och Marie!

På torsdag klockan 09.00 står jag redo för nästa kapitel i mitt liv.

All kärlek ❤️

Sitt starkaste jag. Sin bästa version av sig själv. Utan jämförelse med någon annan. Bara sig själv.

När man utmanar sina egna hjärnspöken och demoner. Går utanför sin comfortzon. Man försöker ändra sitt eget beteendemönster, för att försöka få ett annat resultat än vad man brukar. Jobbigt – ja. Tufft – ja. Men så enkelt är det. Vill man ha ett annat resultat – då behöver man förändra sitt eget mönster. Förändring gör ont. Att växa gör ont. Att utvecklas gör ont. Och ingen annan kan göra jobbet åt en. Bara en själv. Livet så att säga.

Femman i Olstorp. Ni som inte vet vad jag pratar om, googla den. En femkilometare i skaplig tuff terräng. Världsberömd för sin kupering i hela Östergötland.

Att en kropp kan genomgå så många känslor under fem kilometer är ju helt otroligt egentligen. När jag joggade fram där i spåret försökte mina egna hjärnspöken hitta alla möjliga olika ursäkter för att ev slippa, kanske få gå lite istället. För det var ju så himla jobbigt. Och gjorde det inte lite ont också. När jag kände efter.

Men jag inser, och jag förstår, att min egen största fiende – är helt enkelt jag själv. Och mina egna tankar. Som så ofta.

Så jag joggade vidare.

Och Plötsligt. Om det så bara är för en kort sekund. En liten, liten stund. Så finns känslan där. Av att vara den starkaste versionen av mig själv. Just där och då. Ända in i kärnan. Våga ta in den. Våga känn den!

Känslan av Mitt starkaste jag.

All kärlek ❤️

Åh!

Herregud! Ni vet känslan när man öppnar alla dörrar för säsongen. Solen skiner. Värmer på kinden. Hör fåglarna kvittra. Och man känner hur livet bara strömmar igenom en!

Man kopplar på sommarvattnet. Vinkar till grannen som kommer åkande. Man hissar flaggan som maken fick i 40 års present. Och man fyller kylen med alla inhandlade varor. Man tar ut alla utemöbler. Dammsuger uterummet. Man går ner till bryggan. Ser årets lågvatten. Drömmer om när hela bryggan ligger i vattnet ( brorsan kommer i morrn och vet inget om vilket jobb som väntar honom ännu ).

Man njuter bara. Andas och allt känns så mycket enklare.

Man tar fram det inhandlade revbensspjället och lägger det i ugnen för uppvärmning. Dukar i uterummet som fortfarande efter dagens solchock är varmt och härligt. Man tar fram Ica Åtvidabergs egengjorda potatissallad ( världens absolut godaste). Man ser hur solen sakta börjar gå ner över havet. Och man korkar upp en god flaska Amarone. Som finns sen förra sommaren.

Och så minns man plötsligt.

För ett par år sedan var jag egen företagare. Jag åkte runt som massör på olika företag och kånkade på min massagebänk precis lika normalt som många andra kånkar sina arbetsväskor till och från jobbet.

I ena handen hade jag bänken. I andra handen kånkade jag handdukar, oljor och andra diverse saker.

Vid ett av mina företag hörde jag en av medarbetarna väldigt ofta prata om sin stuga på landet. Om hur han satt på sin älskade altan. Om hur han samtidigt tittade ut över havet. Och smuttade på ett kallt glas Amarone. Som han älskade det. När han pratade om det kunde jag se det framför mig och jag kände så mycket med honom.

Ibland funderar jag över ödet. Eller om det över huvud taget finns ett öde. Eller om allt redan är förutbestämt. Ingen vet. Jag vet verkligen inte. Allt är upp till var och en att själva välja vad det är man tror på.

Men. Oavsett.

Nu, sen 2011, sitter jag i precis samma uterum som Arne pratade om. Och tittar ut över precis samma hav som han gjorde.

Och jag ser exakt den solnedgång som han på den tiden pratade så otroligt mycket om. Som han älskade. Som jag numera också älskar.

För ett par år sedan tog Arne sina sista andetag i den här världen. Han dog lika fort och överraskande som han levde.

Jag är dock helt övertygad om att han fortfarande finns, att han nånstans sätter fart på änglarna på andra sidan den här platsen, den här platsen som vi känner till som våran.

Ikväll tänker jag lite extra mycket på dig Arne. Och jag tar ett extra glas Amarone åt dig, samtidigt som jag ler när jag tänker på din förklaring som den VVS-are du var, om hur vi skulle fixa överkopplingen mellan sommar och vintervatten, den dagen du sålde din älskade stuga till oss nybörjare.

All kärlek ❤️