Solen sken och vi med den. Vi packade matsäcken, smörjde in oss och drog ut till havs. Rakt ut bara. Långt ut. Läste sjökort, navigerade efter farleder och grejer.
Och idag kan vi ha hittat den sötaste lilla pärla jag nånsin har sett på den här sidan landet. Herregud, så himla gulligt ställe vi tog båten till idag. Hela jag bara föll handlöst
Snacka om Saltkråkigt. In i minsta detalj. Jag bara väntade på att Båtsman skulle komma lufsande runt knuten på de smala bryggorna runt Laxboa på St Grindö som det heter, det här stället. Med Tjorven i släptåg. Pyttelitet. Och enastående mysigt.
Här köper man rökt lax av ”Håvmästaren” som man tar med sig hem och om man vill köper man sig en liten kaffe på bryggan. Om man har tur finns det en nybakad kaka till kaffet. Har man otur kan kakan vara slut för dagen. Och då är det så.
Man äter sin medhavda matsäck samtidigt som man dinglar med benen från bryggan och bara känner – lugnet. Herregud, lugnet. Vilket lugn. Liksom över hela stället. Här kan klockan ha stannat och ingen vet ens om det. Man tar bara ett andetag i taget. Och låter axlarna sjunka för varje utandning. Här känns det som om ingenting farligt kan hända. Inga pandemier. Inga krig. Inte ens ett litet fästingbett.
När man har njutit av sin medhavda matsäck och dinglat med benen färdigt, tar man stentrappan bakom Laxboa upp till Utsikten. Där sätter man sig på en väl placerad liten bänk. Och bara andas lite till. Tittar man åt väst ser man bara hav och åter hav. Tittar man åt öst ser man den lilla charmiga byn med cirka 10 rödmålade trähus med vita knutar. Deras små söta tomter med varsin liten gräsmatta. Och så deras små båthus.
Utan att veta hur tiden ser ut sätter man sig återigen i sin båt. Lugnet i kroppen och den lyckliga känslan av att ha fått uppleva en sån här riktig pärla bäddar man in. Långt in hjärtat så att man kanske kan känna den även en regnig och mörk kväll i november.
All kärlek ❤️
Life of Ingela 