Nu ska du fira Ingela, sa hon

Jag ville ge Regionen en chans. Jag ville verkligen det. Och det gick åt skogen.

1 år och 9 månader tog det. 1 år och 9 månader från det att jag bokade tid hos min husläkare första gången på vårdcentralen för att jag kände att det var något vajsing som hände i både knopp och kropp. Till att jag äntligen har fått den behandling jag har önskat få.

För nästan två år sedan var jag inte tillräckligt påläst när jag kom till Dr Klas 59 år och hade lite frågor om klimakteriet, och han påstod att jag minsann var för ung. Gick därifrån med enbart ett stort frågetecken i liksom hela mig. Om alla prover var så ”oförskämt bra”, varför mådde jag ändå som jag gjorde?

Ett år senare var jag ordentligt påläst och bokade ett nytt möte med samma husläkare, eftersom alla gynbesök behöver gå via primärvården, och fick ändå ett hånleende rakt i ansiktet om min önskan om bioidentiska hormoner. Efter remiss från Dr Klas till kvinnokliniken och avslag från just kvinnokliniken och ett halvårs kö till den enda privata gynekologen med avtal med regionen här i stan blev jag så jäkla arg. Ska det verkligen vara så här?? Hur ska kvinnor orka?

13 april i år fick jag äntligen träffa Linköpings enda gynekolog. Hon konstaterade att jag mycket riktigt var i klimakteriet, nähä, och rekommenderade syntetiska hormoner. Jag sa nej och berättade att jag ville ha bioidentiska vilket kräver en licensansökan. Som hon vägrade skriva. Jag stod återigen på noll. Bara för att jag var påläst och visste vad jag ville ha stod jag återigen på ruta ett. Hos henne hade jag inget att hämta.

Nu övergav jag Regionen.

Jag tog kontakt med ett privat alternativ som finns i Stockholm.

Först ett videosamtal med en sjuksköterska. Tog sen blodprover. Sen ett mycket bra videosamtal med återkoppling med en barnmorska/ sjuksköterska om mina provsvar. En rigorös omfattning om vad de tog prover på. Cirka 30 provsvar analyserades och som jag fick svar på. Sen bokade jag tid hos deras läkare.

Idag den 13 juli hade jag ett Videomöte med deras läkare/gynekolog.

Alltså! Vilket bemötande!

Åh herregud! Hon såg mina provsvar, men hon lyssnade även på mina symptom. Mina symptom som jag efter att ha läst på så mycket, förstår beror på obalans i östrogen/progesteron. Och nu handlar det inte om vallningar och svettningar, för det är de minsta av mina problem. Hon förstod mig precis! Hon förstår exakt varför jag mår som jag gör. Hon frågade vad jag hade för önskemål och jag berättade.

Det är vad vi brukar skriva ut. Jag både ser och hör att det är detta du behöver. Nu är det dags för dig att må bra. Idag ska du fira Ingela! Idag ska du fira att du gör det här för din egen skull. Att du gör det här för dig själv. Du har rätt att må bra!

Och ni förstår ju! Lille skutt tårarna som bara började spruta. I den obalans som råder i kroppen kunde jag inte hejda känslan när nån äntligen lyssnar. Nån som äntligen förstår. Jag kunde verkligen inte hejda dem. Vi sa hej då till varandra. Och jag drog direkt till apoteket.

Men vad fan händer där? Jo, när jag berättade att jag skulle aktivera en licensansökan på bioidentiskt utrogest så möttes jag enbart bara av suck o stön. Nästan ett skratt rakt i ansiktet. Jag skulle minsann förstå att ”det här kommer att ta tid, licensen kommer kanske inte att gå igenom för det här är inte godkänt svenskt läkemedel, bara jag var beredd på det, för det kommer att ta väldigt lång tid, och vi kan inte beställa detta förrän licensen är godkänd, så det kommer att ta tid! Bara du är beredd på det!!”

Herregud! Jag fick stå på mig även på apoteket. Till och med på apoteket fick jag strida för den behandlingen jag ändå äntligen hade fått utskrivet. Till och med där mötte jag enbart motstånd. Helt ofattbart.

Jag svarade henne att det här är sååå märkligt att det ska vara så svårt för oss kvinnor när det kan få oss att må sååå mycket bättre. Jag sa att det är bra att ni på Apoteket får göra dessa licensansökningar för annars kommer inte Läkemedelsverket se behovet av att få detta godkänt som svenskt läkemedel. Jag berättade att vi kvinnor som strider nu, banar väg för nästa generation kvinnor som kommer efter oss.

Två timmar senare ringde de från just apoteket. De ville berätta att licensen hade blivit godkänd och att de nu hade beställt mitt recept.

Så nu firar vi! Att jag har gjort det här för mig själv. Åt mig själv. Att jag är värd att må så bra jag bara kan. En perfect day för en Perfect day.

All kärlek ❤️

Det som alltså tog 1 år och 9 månader via regionen där jag ändå slutade på ruta ett, tog tre månader med ett privat alternativ. Hur kan det vara möjligt? Hur kan kvinnors väl och mående stå så lågt rankat på dagordningen år 2022? Vad är det för jämlikt och jämställt samhälle? Inte klokt så provocerad jag blir av detta!

%d bloggare gillar detta: