En liten tankeställare så här i uppstarten av en hel del serier nu på våren. Framförallt tänker jag på de serier där barn spelar. Och där det framförallt är barn som dömer.
Det var en gång en pojklagsmatch i fotboll. Kanske pojkar i åtta årsåldern i två av alla klubbar som finns. Och en 13-14 årig pojke som dömde. Den här 13-14 åriga pojken hade just gått en enkel domarkurs och förväntades from nu ta alla beslut om vad som händer på den här fotbollsplanen.
Matchen började. Bollen flög hit och dit och spelare sprang fram och tillbaka. Alla gjorde sitt bästa och domaren blåste i sin pipa när han tyckte att det var dags.
Vid linjen stod närmast anhöriga i form av föräldrar och syskon. Allt eftersom tiden gick så började klagomålen komma från sidan. Föräldrar klagade på domaren så det stod härliga till. Snart var i princip allt som denna stackars pojke gjorde helt fel.
En av papporna som stod på sidan frågade en av de klagande papporna – vilken kille är din?
Jo, men nummer 5 var hans, svarade han stolt. Han är ju riktigt usel! Springer fel och kan inte passa. Han är så himla dålig. Men va, vad säger du, sa pappan chockad. Så kan du väl inte säga!! Varför kan jag inte det? Du har klagat på min son hela matchen? Nej, det har jag inte gjort, vilken nummer har han?
Min är domaren, svarade denna pappa lugnt.
All kärlek ❤️
Life of Ingela 