För ett och ett halvt år sen började min jakt på att få komma till en gynekolog. En helt vanlig gynekolog. Den jakten har verkligen inte varit en peace of cake, så att säga.
Det har tagit tid. Det har tagit kraft. Det har tagit energi. Bara för att komma till en helt vanlig gynekolog och få träffa en kunnig människa som kan hjälpa mig med de frågor jag har angående mitt liv just nu. I Linköping finns det en enda sådan människa. Ni läste helt rätt. EN! En enda gynekolog på ALLA kvinnor i hela den här stan. Om man inte har ”gynekologiska sjukdomar” eller ”hamnar i klimakteriet innan 45 års ålder”. Då är det nämligen raka spåret till Kvinnokliniken. Med all rätt. Men har man bara ”vanliga klimakteriebesvär” får man fan kriga. Om man inte vill att ens lilla husläkare ska ta sig en liten titt nere på vårdcentralen förstås. För det går ju också. Med dennes icke specialkompetens inom detta område. Nej, det var jag inte intresserad av. Inte min husläkare Klas 59 år heller. Så jag har jagat. Och i förrgår var det äntligen min tur.
Påläst och med egna önskemål om behandling anlände jag då denna magiska plats. Så kändes det faktiskt. Hade till och med skrivit med versaler i min kalender. När jag klev innanför tröskeln tänkte jag på alla oss kvinnor som har slagit oss fram för att få en tid hos denna magiska läkare. Denna läkare som släpper nya tider typ en gång i halvåret.
Hon frågade om jag ville berätta min historia och jag frågade ”hur lång tid har vi på oss”? Hon log lite försynt och sa att hon inte kunde klona sig, och jag började berättade hela min anamnes. Samt om remissen till Kvinnokliniken som kom tillbaka från en docent/ överläkare som aldrig ens har träffat mig, med ett recept på en kombinationstablett med östrogen/gestagen, som jag aldrig har hämtat ut. Det förstod hon, för det hade hon heller aldrig gjort.
Jag drog mina symptom och hon ba’ du har inte sagt nåt om svettningar eller vallningar.” Nej, det hade jag inte gjort för det är inte mina huvudbekymmer, men är det viktigt att det står så har jag absolut lite problem med det också. Hon fortsatte dina symptom som du beskriver behöver inte vara Pga klimakteriet, utan de kan bero på åldern. Hm. Ja, men åldern,,, är inte det just att östrogenet/ gulkroppshormon sjunker och att det är just det som påverkar så mycket annat i kroppen, undrade jag. Inget svar på det.
Efter undersökning med ultraljud och grejer skulle vi börja prata behandling. Jag sa vad jag ville ha och hon svarade på en sekund att hon skriver absolut inte ut några preparat på licens. Utrogestan 100 är på licens, men progesteron 200 är inte på licens, sa jag. Nej, men det är bara för de som kämpar med IVF behandlingar. Ja, det visste jag. Men det kan du faktiskt skriva ut åt mig. Men nej, det gjorde hon inte. Och varför hon inte skriver några licenser eller varför hon inte vill skriva ut Utrogestan 200 är för mig väldigt märkligt när jag vet att det är ok att göra just detta. Nu kan jag bara spekulera men pengar, tid, osäkerhet och okunskap kan nog vara en del av skälen. Och bara det är ganska så anmärkningsvärt faktiskt. Att jag som patient/kvinna behöver vara så oerhört påläst och påstridig för att få den vård och behandling jag önskar. Och har rätt till.
Men inte ens det räckte. För jag fick inte det jag ville ha. Jag fick tänka om. Hitta en plan B.
Om jag fortfarande vill gå efter plan A, vilket är mitt mål, får jag börja jaga ännu en gång. För den behandling jag vill ha får jag inte i den här stan. Och då börjar det kosta pengar. Inte bara kunskap. Jag behöver åka till Stockholm. Och ställa mig i kö hos privata alternativ. Och då kan vi verkligen säga att kvinnovården i Sverige varken är rättvis eller jämlik.
All kärlek till oss kämpande kvinnor ❤️
Life of Ingela 