Det var en gång en liten 9-10 årig pojke som ägde en röd, stickad mössa.
Pojken bara älskade sin mössa. Och han hade den på sig hela tiden. Från det att han vaknade. Till det att han la huvudet på kudden. Mössan var med i ur och skur. Ett viktigare klädesplagg fanns helt enkelt inte i hans garderob.
En dag kom pojken gråtandes och arg hem till sin mamma och pappa. Han berättade att han hade fått en utskällning av en lärare i skolan. Jaså, varför det, undrade hans föräldrar.
Det visade sig att en av lärarna hade bestämt sig för att mössor hade man minsann inte på sig inomhus. För det var ett klädesplagg som man har på sig när man är utomhus. Pojken hade sagt emot och vägrat att ta av sig sin älskade mössa. Varpå läraren hade blivit arg och skällt ut pojken. Och sen helt sonika tagit av mössan mot pojkens vilja.
Mellan tårarna fortsatte sedan pojken att berätta för sina föräldrar att läraren inte förstod hur viktig denna röda, stickade mössa var för honom. Han berättade hur läraren inte lyssnade på vad han hade att säga när han försökte förklara hur han menade. Hur läraren höjde rösten och bara fortsatte att gapa om att mössor har man inte inomhus. Enbart utomhus.
Jag ville få läraren att förstå att jag behöver mössan på huvudet för att orka. När jag har mössan på mig känns det som om tankarna inte snurrar lika fort och att de stannar där de ska.
Och just här! Just här har vi hört en klockren förklaring. Från ett barn till en vuxen. Från ett barn som har en helt egen förklaring och som har hittat en helt egen strategi. En helt egen lösning för sig själv, för att överleva en hel dag i skolan. En förklaring till en vuxen som inte vill lyssna. Inte lyssna för att förstå. Läraren hörde. Men lyssnade inte.
Den här läraren fick pojken att känna sig totalt oförstådd. Fullständigt tillintetgjord och obekräftad. Läraren fick pojken att förstå att det pojken själv hade att säga var helt oviktigt och helt ointressant att lyssna på. Pojken lärde sig att hans behov var något man bara kan strunta i. Läraren fick pojken att inte orka. Och vad händer inuti en 10 åring som inte orkar?
Ser ni ett jobbigt barn framför er? Eller ser ni ett barn som har det jobbigt?
Tänk er ett helt annat scenario.
Tänk er istället en ömsesidig relation. Tänk om läraren från början haft för avsikt att försökt bygga upp en relation med pojken, lärt känna honom. De träffades ju ändå varje dag. Tänk er en relation byggd på tillit, respekt, bekräftelse och att känna sig sedd. Då hade förståelsen nog varit en annan. Då hade utskällningen kanske blivit ett samtal. Ett samtal med respekt och en vilja att lyssna för att försöka förstå från båda håll.
Genom en ömsesidig relation hade kanske pojken känt sig bekräftad. Förstådd. Sedd. Vara någon att räkna med. Vara någon som är värd att lyssnas på. Kanske hade pojken genom de känslorna byggt upp en gnutta styrka. Vågat vara sig själv. Sparat lite av det energidränage som går åt av att bara vara i skolan. Vissa dagar bara genom att ens ta sig till skolan.
Pojken hade förhoppningsvis fått ha på sig sin mössa. För att den vuxne hade lyssnat. Förstått. Den vuxne hade förhoppningsvis lagt armen om axlarna på pojken och sagt – klart du ska ha din mössa på dig!
Och pojken hade orkat lite till.
”När jag var 8 år fick jag en stickad mössa av farmor. Den var röd, enligt mitt önskemål, och jag blev genast fäst vid den.
Jag ville ha den jämt, alla dagar, oavsett väder. Jag har haft den på sommaren, våren, vintern och hösten. Inomhus, utomhus och i andra länder.
Givetvis ville jag även ha den i skolan, på lektionstid. Mössan gav mig trygghet, det kändes som att mina spridda tankar hölls på plats med mössan på.
Men det vägrade lärarna att acceptera. De var ofta gamla, 1940-talister mestadels, och på deras tid fick man minsann inte ha mössa på lektionerna. På deras tid fick man inte vara trans- eller homosexuell heller (inte samma sak men värt att fundera på) men på den fronten har vi ju gått framåt i utvecklingen.
Det gäller dock inte mössor på lektionen, det är dålig hyfs och ett tecken på att man inte bryr sig, sa de. Jag kan förstå om någon sitter med luva och keps neddragen så man inte ens ser ansiktet, då kan jag tycka att det är en annan sak. Men en oskyldig röd mössa, som inte ens täcker halva pannan, ska man absolut få ha på lektionstid. Särskilt när pojken kan argumentera för sin sak och har en glasklar förklaring till beteendet. Punkt.
Därför gjorde jag en grej av det, jag gick alltid in på alla lektioner med mössan på och tog inte av den förrän de hade sagt åt mig. Så gjorde jag varje gång, varje lektion, året om. Ibland tog jag på mig den igen några minuter senare och vägrade sedan ta av den när de sa till mig igen. Det var alltid underhållande att undersöka hur lång tid det skulle ta innan de slutade bry sig. Men de slutade aldrig bry sig, det här med mössan var en riktigt big deal för dem. Det kändes nästan som att det var prio ett.
Jag kan höra deras otroligt effektiva, konstruktiva och studieinriktade personalmöten i mitt huvud; ”Pojkens mattekunskaper är dåliga och han kryssar alltid i ledsna gubbar på alla utvecklingssamtal, men det gör inget, det finns något ännu värre. Här ska ni få höra. Han har MÖSSA på sig!”
Jag kan se de andra lärarnas chockade miner på mötet. De kan inte begripa hur ett sådant stort problem kan ha kommit innanför deras väggar. ”2 rätt av 18 på senaste mattediagnosen och andra små bagateller lämnar vi åt sidan, nu gäller det att maximera våra begränsade resurser och genast få bukt på otyget som pojken har för sig. För i den svenska skolan har vi alltid fokus på rätt saker!”
Sammanfattningsvis, jag är väldigt glad att jag inte behöver sätta min fot i en svensk skola något mer. Det här är varken den första eller sista historian jag har att berätta. Trevlig helg!”
All kärlek ❤️
Life of Ingela 