När ångesten kommer smygandes

För drygt fyra veckor sedan låg jag som sagt liggande i kristallsjukan. Så fort jag rörde huvudet eller ögonen åt något håll så åkte hela världen karusell runt omkring mig. Otroligt vidrig upplevelse.

Mina söner fick hjälpa mig upp från köksgolvet den morgonen och sen leda in mig till min egen säng. Där blev jag sen liggandes med spyhinken nedanför och kroppen blickstilla.

Min kropp var så tung där den låg mot madrassen. Orkade knappt röra en endaste muskel. Såååå slut. Varenda litet muskelfiber var totalt fokuserat på att enbart övervinna yrseln och det obehagliga illamåendet som följer med hela paketet.

Klockan var ca åtta på morgonen och jag insåg att jag ville ha min man i närheten. Han hade redan hunnit åka iväg till Borås men vände i Ulricehamn när han fick höra om läget. Det skulle ta cirka 1,5 timme för honom att komma hem igen.

Min upplevelse var inte på något sätt farlig. Jag var inte livsfarligt sjuk på något sätt. Men känslan av att inte vara förmögen att att kunna ta vara på mig själv. Att inte ha kontroll över det som hände med mig själv. Att ligga där i mörkret med vetskap om att om jag nu bara vrider på huvudet lite, lite så rämnar hela världen, mattan under fötterna dras undan och det är fullständigt Fritt fall.

Nu visste jag att jag hade min familj runt omkring mig. Maken var på väg hem och jag visste att jag inte var ensam.

Ändå lyckades ångesten krypa sig på. På Nåt jäkla sätt så kom den smygandes. En kropp som gjorde vad den ville. Jag hade inte en chans att komma undan.

Och då när jag låg där med ångesten i sitt grepp, tänkte jag på alla stackars människor som just nu ligger på sjukhus. De som ligger på sjukhus och just nu kämpar för sina liv för att deras kroppar inte orkar på egen hand. Och när de ligger där med en andning som inte fungerar får de inte ens ha sina nära bredvid sig. De får ligga där helt ensamma och utan sina anhöriga.

Den känslan. Den känslan! Kan ni förstå ensamheten. Dödsångesten som river i bröstet. Och att behöva hantera detta i en sjukhussäng när kroppen redan kämpar för allt vad den är värd. Och de som jobbar där. Deras vardag. Vem tar hand om dem? När de inte orkar längre? Min ångest blev inte mindre av de här tankarna kan jag säga.

Nej. Där vill man verkligen inte hamna. Det är det absolut ingen som vill.

Så älskade vänner.

Var rädda om er! Håll i. Håll ut. Håll ett omtänksamt avstånd. Visa hänsyn. Följ myndigheternas råd. Just nu är det inte läge att försöka kringgå riktlinjerna som finns. Vi behöver alla dra vårt eget strå till stacken. Inte bara ”alla andra”.

Styrka och kärlek ❤️

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s