På måndagsmorgonen för fyra veckor sedan vände jag mig om i sängen och det kändes som om jag höll på att åka av madrassen. Och det med en rackarns fart. Så himla obehagligt när jorden snurrar, fast man ligger still.
Jag förstod på en gång att det var mina kristaller i öronbågarna som hade börjat ge sig ut på villovägar. Kände igen känslan sen förr då jag har varit med om det tidigare. Senast förra sommaren.
När den värsta yrseln hade lugnat ner sig den där morgonen för fyra veckor sedan, gick jag plikttroget upp och klädde på mig. Fast besluten om att jag skulle ta mig till jobbet. För det ska man ju. Alltid åka till jobbet. Och för att göra mig extra redo för en dag på jobbet, trots lite yrsel, så satte jag mig på knä på köksmattan för att genomföra en övning jag har lärt mig att göra då det här ger sig till känna.
Och Herregud!! När jag hade kommit till den andra rörelsen av huvudet i den övningen gick det fullständigt åt skogen! Asså, som det började snurra! Nu snackar vi inte lite sjösjuka eller lite gung. Nu snackar vi ”kaffekopparna” på Liseberg. Snurrning i 400 km/h. Jösses! Det var bara att slänga mig platt, rakt ner på magen på mattan. Och jag var tvungen att i panik hålla i mig i mattkanten för att inte på riktigt ramla av.
Störtomöjligt att åka till jobbet iallafall. Så kan man säga. Det insåg jag ju rätt snabbt ändå när jag låg där på mattan. Kom knappt upp från köksgolvet för egen maskin. Så obeskrivligt läskigt och vidrig upplevelse. Illamåendet som kommer som ett brev på posten är inte heller att leka med. Jag fick hjälp att komma i säng av mina söner och de hämtade en hink och ställde bredvid sängen.
.Jag mådde så jäkla illa, och jag minns att jag tänkte, att om jag behöver kräkas nu – så måste jag vrida på huvudet för att träffa hinken. Och vrider jag på huvudet så kommer hela jorden att snurra och jag kommer att svimma och då kommer jag ramla med huvudet före rätt i mitt kräks rakt ner i hinken.
Jag var hemma från jobbet hela den veckan. Var hos sjukgymnasten en av dagarna vilket hjälpte mig. Men det besöket var jag livrädd för. För när man är hos sjukgymnasten så triggar hon nämligen igång det vidriga igen. Allt för att tillrättalägga alla kristaller igen. Fy fan rent ut sagt. Livrädd. Hon tog fram två spypåsar för säkerhetsskull. Sen började hon lugnt och metodiskt förklara och sen genomföra. Tusen tack Angela! Du är en ängel. Mådde bra mycket bättre efter det besöket. Men var påtagligt påverkad i flera dagar. Och det var inte förrän förra söndagen som det kändes som om den sista kristallen hade hittat hem ordentligt.
Och nu när kristallerna äntligen är på plats – ja, vad händer då? Jo, då knallar jag rakt in i en jäkla lyktstolpe på jobbet. Va? Tjong, sa det i både stolpen och i mitt huvud. Asså! Vad är det som händer? 🙈 Note to self – titta aldrig bakåt när du försöker ta ett barns hand som är bakom dig. Samtidigt som du går framåt.
Stans bula i pannan och svullen längs höger sida av ansiktet. Dock har alla kristaller stannat kvar där de ska vara trots en ordentlig omskakning 🤪
Och det får man ju ändå vara skapligt tacksam över!
Styrka och kärlek ❤️
Life of Ingela 