Ja jösses!
Tänk att som förälder få vara med om det här äventyret. Att flytta ut sin egen unge. Sån jäkla grej det är. Helt otroligt på alla nivåer.
Plötsligt en kväll stod han bara där och vinkade och sa hej då till mamma och pappa. Vinkade och stängde dörren om sig. Och kvar stod vi. I lilla trapphuset. Med hans eget namn på dörren. Vi tittade på varandra. Med ett leende på läpparna. Och miljoners kärlek i hjärtat.
Vad var det som hände här egentligen? På ett litet kick har ungen blivit vuxen. Och jag som knappt har hunnit blinka.
Asså. Jag kan verkligen känna hans glädje. Ända in i hjärteroten. Tänk frihetskänslan. Spänningen. Förväntningen. Första lägenheten.
Det vi har gjort under hela hans liv, tillsammans med honom själv såklart, har ju varit varit en enda lång förberedelse för just den här stunden. Och nu är den här. Ofattbart. Svårt att liksom greppa.
Herregud så bra han kommer att ha det här. Hemma hos sig. Haha! Hemma hos sig.
Soffa som ska skruvas.
I väntan på nästa lass.
Men. Mitt under alla dessa år av förberedelse av barn som ska flytta hemifrån så finns det en liten, liten detalj bara. Att förbereda sig själv. Just den lilla, ynka detaljen har jag missat kan jag säga. Förbereda mig själv. Hur gör man det? Kan man det ens? Tror faktiskt inte det. Och det är väl det som är meningen. Livet helt enkelt.
Precis som det ska vara!
All kärlek ❤️
Life of Ingela 