Helt otroligt! Vi gjorde det verkligen! Jag gjorde det verkligen! Den såg man absolut inte komma för precis ett år sedan.
Och det var så här det började. För den som är lite nyfiken på hur en tanke plötsligt blev till handling.
I januari förra året stod jag på skidor första gången på ca 40 år. Sist jag hade stått på ett par lagg var med pappa i skogarna i Täby Kyrkby i typ 8 års åldern. Nu gällde en nätt slinga på ungefär 1 km konstsnö uppe på Vreta Klosters golfbana.
När jag tog mig an den då för mig väldiga nerförsbacken i bakgrunden på bilden ovan, satte jag mig för säkerhetsskull på rumpan halvvägs ner då jag såg andra framför mig alldeles för nära. Gubevars vad snabbt jag tyckte det gick.
Men det gick bättre och bättre. Jag var uppe på banan rätt många gånger under januari och februari. Fick liksom blodad tand ändå.
Maken laddade under den här tiden för Öppet Spår det året. Han måste ha laddat väldigt bra för de nio milen mellan sälen och Mora drog han av på 6 timmar och 24 minuter. Det gick så jäkla fort att hans servicekvinna knappt hann med att åka bil mellan kontrollerna.
Snacket om Vasaloppet var på så sätt igång kan man säga. Ska du inte hänga på nästa år? Du och jag – tillsammans!! Men nej! Aldrig i livet att jag skidar i nio mil, svarade jag tvärsäkert. Det är ju helt sjukt!
Plötsligt hörde jag mig själv säga – vi kanske kan köra Halvvasan istället? Maken hade anmält oss innan jag hann blinka.
Vi skulle göra den här resan tillsammans. Så himla roligt. Eller ja, helt ärligt. Skräckblandad förtjusning. Vad i hela friden hade jag gett mig in på? Med kanske sammanlagt 3 mil på skidor i kroppen.
Träningen skulle således börja. Både tillsammans och enskilt. Ibland hade jag även sällskap av äldste sonen.
Och så en del styrka på gymmet så klart.
Plötsligt blev det enligt kalendern vinter. Som vi hade väntat på den. Äntligen skulle jag få börja använda mina nyinköpta Atomic Redster. Tjoho! Men snön kom ju för sjutton aldrig. What so Ever!
Så vi bestämde oss för att jaga snön istället. Vi åkte helt enkelt på träningsläger där vi trodde att snön fanns. Mora. Men inte där heller fanns nån snö. Så vi fick dra vår kos till Orsa Grönklitt.
Skönt att få se hans framsida efter att i 210 minuter bara ha fått sett baksidan.
Tack för den här upplevelsen ❤️ Vi gjorde det tillsammans!
Och ett stort, stort tack till alla som har peppat oss ( läs mig ) under vägens gång. Det har betytt oerhört mycket och jag är så tacksam över att ni finns.
All kärlek ❤️
Ps. 
Life of Ingela 