Vi gjorde’t 🥇

Helt otroligt! Vi gjorde det verkligen! Jag gjorde det verkligen! Den såg man absolut inte komma för precis ett år sedan.

Och det var så här det började. För den som är lite nyfiken på hur en tanke plötsligt blev till handling.

I januari förra året stod jag på skidor första gången på ca 40 år. Sist jag hade stått på ett par lagg var med pappa i skogarna i Täby Kyrkby i typ 8 års åldern. Nu gällde en nätt slinga på ungefär 1 km konstsnö uppe på Vreta Klosters golfbana.

När jag tog mig an den då för mig väldiga nerförsbacken i bakgrunden på bilden ovan, satte jag mig för säkerhetsskull på rumpan halvvägs ner då jag såg andra framför mig alldeles för nära. Gubevars vad snabbt jag tyckte det gick.

Men det gick bättre och bättre. Jag var uppe på banan rätt många gånger under januari och februari. Fick liksom blodad tand ändå.

Maken laddade under den här tiden för Öppet Spår det året. Han måste ha laddat väldigt bra för de nio milen mellan sälen och Mora drog han av på 6 timmar och 24 minuter. Det gick så jäkla fort att hans servicekvinna knappt hann med att åka bil mellan kontrollerna.

Snacket om Vasaloppet var på så sätt igång kan man säga. Ska du inte hänga på nästa år? Du och jag – tillsammans!! Men nej! Aldrig i livet att jag skidar i nio mil, svarade jag tvärsäkert. Det är ju helt sjukt!

Plötsligt hörde jag mig själv säga – vi kanske kan köra Halvvasan istället? Maken hade anmält oss innan jag hann blinka.

Vi skulle göra den här resan tillsammans. Så himla roligt. Eller ja, helt ärligt. Skräckblandad förtjusning. Vad i hela friden hade jag gett mig in på? Med kanske sammanlagt 3 mil på skidor i kroppen.

Träningen skulle således börja. Både tillsammans och enskilt. Ibland hade jag även sällskap av äldste sonen.

Det bidde en del löpning. Backe upp och backe ner. Och den här! Den här har man ju blivit lite kompis med under tiden. Stå och dra.

Och så en del styrka på gymmet så klart.

Plötsligt blev det enligt kalendern vinter. Som vi hade väntat på den. Äntligen skulle jag få börja använda mina nyinköpta Atomic Redster. Tjoho! Men snön kom ju för sjutton aldrig. What so Ever!

Så vi bestämde oss för att jaga snön istället. Vi åkte helt enkelt på träningsläger där vi trodde att snön fanns. Mora. Men inte där heller fanns nån snö. Så vi fick dra vår kos till Orsa Grönklitt.

Det blev helt enkelt aldrig nån vinter den här säsongen. Det gick typ från höst till vår på direkten. Skulle det ens bli nån Vasaloppsvecka det här året? Frågorna var många. Skulle Vasaloppsorganisationen kunna få ihop det? I Eldris hängde Ekströmshinkarna med slevar i väntan på att fylla muggar med blåbärssoppa. Loppet närmade sig och väderapparna användes flitigt kan jag säga. Vad skulle det bli för väder? Skulle hela alltet ställas in? Eller skulle de kunna rädda något av loppen iallafall? Såg hur tjejerna fick slita i lördagens Tjejvasa i regn och bara vattenspår, och blev en smula fundersam. Till slut fick även vi klartecken för Vasaloppet 45, fd Halvvasan. Så vi drog norrut. Kom upp dagen innan. Kände atmosfären. Hämtade ut nummerlapparna. Kollade läget vid målgången. Tog emot grannen som just kom åkandes under portalen i sin sista del av En Svensk Klassiker genom att åka Öppet Spår. Grattis Kjella! Fick en överraskningslåda av en kompis som det stod ”öppnas i bilen på vägen” på. Tack snälla du! Och så blev det tisdag morgon. Herregud så himla nervöst. Startplats ändrades från Oxberg till evertsberg Pga för lite snö runt Oxberg. Och precis efter evertsberg väntade en låååång utförslöpa hade jag fått tydlig information om. Den hade jag respekt för. Starta mitt lopp med stans vurpa hade jag verkligen ingen lust med då vädret hade lovat hårda och isiga spår. 09.30 släpptes vi iväg. Och hej vad det gick undan. Det var bara att hålla ordning på skidspetsar och stavar och surfa på vågen. Och sen be till gudarna att ingen stackare hade ramlat framför en.
Kontrollen i Oxberg. Kommer nog aldrig nånsin i hela mitt liv köra en mil så snabbt som jag gjorde till denna kontroll. Jösses! Efter Hökberg började kroppen känna av vad den höll på med. Eller vad hjärnan hade bestämt vad den skulle hålla på med. Bara att bita ihop. När vi hade passerat sista kontrollen i Eldris var det bara 9 km kvar. Då visste jag att jag hade klarat det. Heeela kroppen knottrades. Och ögonen fylldes av okontrollerbara tårar. Jag ville bara skrika rakt ut grabbar – mams klarade det! Upploppet i Mora. Obeskrivlig känsla. Under portalen I fäders spår för framtids segrar på finfina 3,29,08. Anders landade på 3,29,09. Den sekunden är oerhört viktig. ✌️😂

Skönt att få se hans framsida efter att i 210 minuter bara ha fått sett baksidan.

Tack för den här upplevelsen ❤️ Vi gjorde det tillsammans!

Och ett stort, stort tack till alla som har peppat oss ( läs mig ) under vägens gång. Det har betytt oerhört mycket och jag är så tacksam över att ni finns.

All kärlek ❤️

Ps.

%d bloggare gillar detta: