Hade lite bråttom in i mataffären efter jobbet. Hann se att Rädda Barnen hade ett runt bord med två stycken människor i deras loga på tröjan bredvid, ståendes precis på insidan av dörrarna.
Blev självklart så att säga haffad av en av dessa med loggan på tröjan. Ska du in och handla? Ja, det skulle jag ju. Ska du handla för mer än sju kronor? Eh, jag det skulle jag ju. Har du barn? Ja, det har jag. Går de i skolan? Ja, det har de ju gjort. Vet du hur många barn det finns i världen som inte har den möjligheten? Nej, det visste jag ju inte. Bara förstår att det är ganska många. Vill du att alla barn ska få den möjligheten? Ja, det vill jag ju. Vet du hur många barns skolgång du kan hjälpa om du anmäler dig hos oss för sju kronor?
Och så stod jag där. Med korgen i högsta hugg på min högra sida och Rädda Barnen-mannen på min vänstra. Och alla människor som rusade förbi oss både in och ut i butiken.
Och så tänkte jag:
Senast i morse skänkte jag 150 kr till Tappra Barn här i linköping. Häromdagen swischade jag 50kr till Barncancerfonden. Min familj och jag skänker pengar till föreningar för psykisk ohälsa och Viggo-foundation. Etc.
Rädda Barnen gör ett fantastiskt jobb. Men jag kan inte vara med överallt. Jag sa nej tack till att registrera mig. Gick in i affären.
Och så fick jag så himla dåligt samvete där bland hyllorna. För att jag bara gick därifrån. För att jag hade så bråttom. För att jag inte tog mig tiden. Vad är ens bråttom när så enormt många ungar i världen inte får möjligheten att få gå i skolan? När jag gick ut ur affären hade Rädda Barnen redan packat ihop och gått hem.
Man gör så gott man kan. Man är med och bidrar där det passar en själv och sin egen situation. Och med så mycket pengar som det passar en själv och sin egen situation.
Utan att få dåligt samvete där man inte är med och bidrar.
All kärlek ❤️
Life of Ingela 