Helgen har tillbringats i Vasaloppsspåret. Igen. En månad sen vi var här sist. Och vi har inte rört någon snö what so ever sedan dess heller. Så vi bestämde helt sonika att ta ytterligare en helg i jakten på snö.
Vi checkade även denna gång in på Mora Parken.
Och hela stället verkligen lever och andas skidor. Det gör kanske hela Mora just vid den här årstiden iofs. Men Hotel Mora Parken i synnerhet.
Vart man än tittar ser man människor i underställ och buff runt halsen. Skidor kånkas till och från takboxar, till och från hotellets alla vallabodar. Pjäxor överallt och det äts havregrynsgröt till frukost. Det doftar vallor vart man än vänder näsan och det kollas spårinfo.se på varenda telefon. Frukostmatsalen är fylld till bredden klockan 07.00 och det köps spårkort i receptionen.
Och jag verkligen gillar det. Jag gillar liksom hela alltet. Jag går där och myser. Med understället på precis som alla andra. Jag som inte ens tycker om kyla egentligen. Nu är det inte särskilt kallt för tillfället, men ni förstår vad jag menar.
Vad är det då som känns så himla bra när jag är här på Mora Parken?
Och så kommer jag på det!
Jag tillhör. Jag tillhör ett sammanhang. Alla som är här på samma plats, är här av samma anledning. Lite samma känsla som till exempel under alla cuper, när vi åkte land och rike runt med grabbarnas innebandy och fotbollscuper.
Att känna att man tillhör, det är en ganska så skön känsla. Och jag tror att den känslan nånstans är rätt så grundläggande för ens eget välbefinnande.
Att känna att man tillhör ett sammanhang för en meningsfylld tillvaro för en själv. En tillhörighet där det finns massor av kärlek och där man känner sig välkommen och där man blir sedd för den man är.
Här hänger de på rad i Eldris. Hinkarna som om två veckor ska börjas fyllas med rykande het blåbärssoppa.
Från Eldris gnuggade vi på mot Hökberg. Och sen tillbaka. Bra preparerade konstsnöspår, trots allt. Och så mot Hemus fram och tillbaka.
Men de har lite att finslipa på fram till Vasaloppsveckan, kan man säga. Om allt går enligt plan kommer jag frustandes just här om två veckor. Och när vi har passerat de här små knixarna har vi bara upploppet kvar! Snart skarpt läge!
Kämpa vädret och kämpa Vasaloppet!
Life of Ingela 