Jaja, det där har väl alla en släng av

”Jaja, men det där har väl alla en släng av!”  

En mening som jag kan må nästan lite illa av att höra faktiskt. Och det är en mening som jag har hört så himla många gånger. 

En släng av vadå, undrar ni kanske. Jo, just i det här fallet menar jag inom neuropsykiatriska diagnoser såsom ADHD, ADD, Asperger etc. 

Meningen sägs nog i all välmening. Vill jag tro i allafall. För annars vet jag inte varför den uttalas i så fall. Kanske för att man minsann ska förstå att även hen har det tufft ibland. 

För att över huvud taget få en diagnos krävs det en utredning. En utredning som personen i fråga har sökt efter pga att den har svårigheter att få sin vardag att fungera. Den har inte sökt läkarvård för att den tycker att det är roligt, eller för att det ibland  känns en smula jobbigt. Utan den har sökt adekvat hjälp för att den har genom ofta ganska många års slit kommit fram till att det inte funkar längre, att det inte går att leva ett vanligt liv med en vardag som flyter på. Svårigheterna den upplever påverkar alltså hela livet, hela tiden och under hela vardagen. Varenda liten jäkla minut. 

En utredning är omfattande och görs verkligen inte på en kafferast. Det handlar om undersökningar, intervjuer, prover och flera tester över tid. Och när personen ifråga ev äntligen får sin diagnos och landar i den vetskapen, så faller ofta en tung sten från dens axlar. Med känslan att ok, nu vet jag varför det har varit så svårt att få ihop mig själv och min egen vardag. 

När den sen då tar mod till sig och berättar för andra människor om sin situation, och säger att det har varit ganska tufft med både det ena och det andra, men att man nu har fått hjälp och lärt sig hantera olika situationer med hjälp av olika verktyg för att överleva, och kanske rent av fått medicin  – och då får höra ”Jaja, men det där har minsann alla en släng av” – alltså, då blir det inte riktigt bra. Alls. 

För det är just precis där och då känslan uppstår. Det stora Förminskandet. Förminskandet av den människans kamp för att överleva livet. Och känslan av att inte bli tagen på allvar. 

Med just den meningen får man dessa människor att känna ”att jag kanske bara är dum. Eller löjlig. Jag kanske bara inbillar mig allt, varför mår jag såhär dåligt när alla andra verkar klara av det”.  Man förminskar alltså dessa människors svårigheter till nåt som minsann faktiskt alla har. Men den utan diagnos, den sk normalstörde,  har absolut ingen jäkla aning om vad den pratar om. För den har just bara ”en släng” av svårigheten. För den har det lite jobbigt just nu när det faktiskt är lite stressigt på jobbet med en deadline som går ut i övermorgon. Eller en tenta som ska skrivas om en vecka. Eller är kanske lite ångestfylld inför en anställningsintervju i morgon. 

Skillnaden är bara att den normalstörde klarar av sin vardag ändå. Den klarar av att vakna, fixa frulle, handla, laga mat, öppna posten, jobba, och umgås med kompisar samtidigt som den strukturerar upp och planerar det den behöver göra tex inför sin deadline, tenta eller anställningsintervju. Och den kan och hinner återhämta sig tills nästa gång det känns en smula jobbigt. 

Den med ADD/ADHD/Asperger har inte den möjligheten. Den hinner aldrig återhämta sig. Hjärnan går på högvarv absolut 24/7. Oftast med svåra ångestpåslag eller depression som följd. 

Så min poäng med den här lilla texten är helt enkelt bara – en liten tankeställare när du nästa gång har lust att frottera dig med uttrycket

  Jaja, det där har minsann alla en släng av.