Hur väljer jag att tolka

Det har hänt mig några gånger. Senast idag.

Att jag står i kassan på mataffären och just ska till att betala. Just det har hänt en väldig massa gånger  i och för sig. För den biten slipper man liksom inte undan. Hur gärna man än skulle vilja. Att betala för sig alltså.

Men det har hänt några gånger att precis när jag står där mitt emot kassörskan, att jag just då slänger ett litet ögonkast på kunden som  just var före mig. Som precis när jag betalar står och packar i sina varor i sina medhavda plastkassar. Eller är just på väg därifrån. ( Förresten, jag borde lära mig att ta med mig egna kassar att packa ner mina varor i. Som det ligger plastkassar hemma i skåpet.)

Och när jag slänger det där ögonkastet på kunden som packar i sina varor, så har det hänt att den människan har slängt ett ögonblick tillbaka. Eller om det var den som slängde först och jag liksom bara har känt på mig att nån tittar på mig. Så jag kanske är den som  tittar tillbaka.

Och just i den situationen. Vad är det som händer just där egentligen? Hur väljer jag att tolka en sån situation? Det finns såklart olika scenario.

Antingen kan jag tex känna ett litet lätt obehag, inför att nån som jag uppfattar står och glor på mig, jag som står där alldeles oskyldig. För jag tror att den blicken jag just fick innehöll nåt om att jag just idag kanske hade en bad hairday, eller andra tankar som jag nedsätter mig själv med.

Eller så kan jag tänka att den människan tex endast tittade tillbaka till disken för att kolla så att hen verkligen hade packat ner alla sina varor. Så att hen inte hade glömt nåt kvar. En säkerhetscheck helt enkelt. Och så var min blick bara en liten sväng på vägen.

Just detta hände mig idag efter jobbet. Och det slog mig att killen som min blick hamnade på, såg så otroligt förvånad ut. Jag hade betalat och packat ner mina varor i min nyköpta (!) plastkasse. När jag var på väg ut så vände jag mig om för att precis bara checka av så att inget va glömt på bandet. Och precis när jag gjorde detta så kollade kunden bakom rakt på mig, med en blick som kanske undrade varför jag valde att stirra just på honom när jag vände mig om. Och han kunde ju inte veta att hans blick bara råkade vara på vägen för min blick, när jag gjorde en avscanning av bandet.

Att springa tillbaka och förklara mina egna blickar skulle ju i det här läget kännas en aning märkligt. Och då hade personen ifråga verkligen börjat undra vad jag är för en konstig kuf. Och då är vi inne på det här med att börja förvara sig inför andra. Vilket är en helt annan historia.

Ni ser. Så många frågor som kan ställas på grund av en liten, ynka pytteblick. Och svaret hänger mycket på hur jag själv väljer att tolka det som händer. Väljer jag att tolka det med nedvärderande tankar om mig själv? Eller väljer jag att tolka det som om allt faktiskt inte kretsar kring just mig, att andra kan göra saker utan att jag råkar finnas i deras tankar. För så är det ju. Vare sig man vill det eller inte, så är ju inte en enskild individ jordens mittpunkt.

Väljer jag tankar som jag mår bra av? Eller väljer jag tankar som har en tendens att nervärdera mig själv?

Valet är helt och hållet mitt eget.