Life of Ingela

Sista kvällen på Visfestivalen i Västervik i lördags. Vi hängde utanför med båten. Svägerskan kom förbi och vi hade en underbar kväll.

Picnic i båten. Jag passade på att kolla hur hon skalar sina räkor. Om hon tar en och en. Eller om hon liksom skalar några i taget. Hon gör som sin bror. Attackerar direkt.

Vi var säkert ca 20 båtar som guppade utanför slottsruinen och sniklyssnade på visorna som spelades där inne.

Men.

Inte bara räkor i solnedgångar. Eller husmålning.

Vi vandrar lite också.

Tex gick vi Gränsö-leden runt häromdagen. En liten nätt vandring på ca 12 km.

Ut på tur- aldrig sur.

Vackra vyer och härliga vandringsstråk.

All kärlek ❤️

Äntligen!

Vi är klara. Finito. Done!

Vårt uppdrag som vi påbörjade redan förra sommaren är nu äntligen avslutat. Jösses vad vi har slitit. Men nu är det fan klart.

Två gästhus målade förra året. Ett större boningshus avklarat i år. Känslan just nu! Helt obetalbart!

Och ett stort tack till våra små helpers under tiden. Grannarna hemifrån Kjella o Loisan, som helt sonika kom en dag och hjälpte till. Samt makens syrra Anna som hjälpte oss idag. Utan er – inte klara lika fort!! Tack för er fantastiska hjälp!

Nästa gång husen behöver målas är vi pensionärer. Hahah! Låter helt otroligt. Kan det ens vara möjligt?

Bort med dessa.

Klart!

Tack äckling för very good samarbete! Vi är bra på att jobba ihop!

All kärlek! ❤️

Och så kom sommaren då jag införskaffade mig en riktig rediger regnrock.

Sist jag ägde en riktig regnrock var för hundra år sedan och då var kvaliteten jättehård och fanns typ i endast militärgrönt. Kändes som om jag inte kunde röra mig.

Tiderna ändras. Produktutvecklingen har gått framåt. Och den här sommaren imponerar inte direkt med soltimmarna. Inte där jag befinner mig iallafall.

Nu har jag införskaffat mig en rosa. En rosa! Och den är mjuk och behaglig och blir pyttepytteliten när jag knölar ihop den och då får den till och med plats i min väska. Sjukt nöjd ju!

Jag vågar vägra svart och jag är Såå redo för sommaren 2019! Bring it!

All kärlek ❤️

#kämpavädret

För 24 år sedan, när jag alltså var typ 24 år, hände det att jag ibland gick ut och roade mig med mina vänner.

Just den här kvällen har jag kanske skrivit om förr, men den är så otroligt orimlig att jag blir full i skratt bara jag tänker på den. Så ni får i så fall hålla till godo en gång till. Nu har halva mitt liv gått och alltihop kan sägas vara preskriberat, därför kan jag idag även visa bilderna.

Jag hade precis flyttat till Linköping, sommaren 1996. Blivit sambo. Min fina kompis Sofia från Täby var här och hälsade på mig och min dåvarande pojkvän, som sedermera blev pappan till mina barn och sedan min make.

Det var nån festival i stan och vi var självklart där. Parkerade cykeln bland så många andra och började kvällens äventyr.

Vi hade haft en kul kväll och det var väl rätt sent, ja eller tidigt, när vi skulle ta cykeln hem igen.

Något hade dock hänt medan vi hade varit borta, kan man säga. Tyckte cykeln kändes lite märklig när vi drog fram den bland alla andra. Men va? Ett däck hade försvunnit. Nån hade helt sonika tagit bort mitt framdäck. Va?? Varför?

Asså, det var så otippat och så himla konstigt att vi knappt trodde det var sant. Drev nån med oss? Åh, herregud vad vi skrattade! Vad var det precis som hände?

Ok. Läget var ju som det var. Hade inget annat val än att att vi fick turas om att liksom bära hem min cykel.

När vi hade kommit skrattandes nästan hela vägen hem hörde vi hur ett fönster plötsligt öppnades ett par våningar upp i ett hus. Klockan var alltså väldigt mycket mitt i natten och därför kändes det mycket märkligt när vi hörde en röst där uppifrån

Saknar ni ett däck, eller?

Eh? Va? Vi tittade på varandra och sa att ja, det gjorde vi ju. Faktiskt. När han nu ändå frågade, så ja, vi sakande ju ett däck. Vi skrattade om möjligt ännu mer. Det. Här. Händer. Inte.

Vänta lite, sa han och lämnade fönstret. Ok, ska vi ens stå kvar här, undrade vi eller ska vi dra? Efter en kort stund kom han emellertid tillbaka och sa Det här kanske passar? Och visade upp ett däck för oss nere på gatan. Va? Vad menade han? Plötsligt så kastade han ner däcket från andra våningen. Efter nån studs hade vi det i händerna.

Hahahahah!

Tack, sa vi oerhört förvånat och han stängde sitt fönster. Vi bara tittade på varandra och gapskrattade ju ännu mera! Vad var det där?

Vi kom alltså hem med cykeln i två delar. Risken finns att vi väckte hela trapphuset den natten pga skrattfest. Oklart än idag. Blivande maken väckte vi iallafall kan man säga.

Efter ett par timmars sömn vaknade vi. Gick ut i hallen för att kolla om det verkligen stod en cykel med ett löst däck där. Om allt verkligen hade hänt. Och det hade det. Gapflabb än en gång.

Vi kollade om däcket passade och döm om vår förvåning när det såg på pricken ut som bakdäcket.

Sofia började meka. Däcket passade perfekt.

Kan det ha varit mitt eget däck som kom utflygandes genom ett fönstret från andra våningen miss i nassen sommaren 1996? Och i så fall undrar man ju genast…varför? Varför tog nån det från allra första början? Varför öppnades det fönstret just när vi gick förbi just den tidpunkten på dygnet? Varför kastades det över huvud taget däck mitt i natten?

Så många frågor…..och liksom så få svar.

Tack Sofia för att du var med och gav mig en av de mest orimliga kvällarna i hela mitt liv ❤️🤪

Ibland har jag så svårt att greppa och ta in att det faktiskt finns en människa, i det här fallet en man, som har valt att dela sitt liv med just mig. Och att jag har valt att vara med just honom. Bland alla människor som finns.

Det är ju egentligen helt otroligt!

För varje dag som går känner jag en enorm tacksamhet över att vi fortfarande gillar och väljer, att skapa minnen tillsammans. Vägen är inte alltid spikrak, men att känna samhörigheten gör mig lugn.

Som den här helgen. En upptäckarhelg. Kände mig som värsta Christopher Columbus när vi bröt nya tassemarker i Tjust Skärgård. Gammalt för andra. Men helt nya platser för oss. En helt ny värld ute till havs.

Så roligt!

60 meter djupt och man känner sig inte särkilt kaxig ute på havet kan jag säga. Plötsligt är en riktigt liten på denna jord och en inser vilken liten fis man egentligen är i det stora hela.

Årets första Gränsö-kanalåkning. En liten sträcka som är så mysig att glida igenom på vägen mot Västervik. Allt som oftast sitter det folk längs hela kanten med fika och solstolar och kollar på båtar som kommer och går.

En snabb titt i Västervik efter tankning, för att se så allt var som vanligt.

Västervik.

Slottsholmen.

Sen drog vi mot nya äventyr. Ut mot öppnare vatten.

Spåröbåk till exempel. En helt fantastisk sträcka. Jösses så väldigt vacker upplevelse.

Rakt ut bara öppet hav. Mäktigt som attan. Ett par timmar, ganska många, åt det hållet och vi hamnar i Tallinn.

Vi tog en helt ny väg hem och fick se så många härliga kobbar, som folk denna varma dag, hade lagt till på. Fullt med båtar och människor och det är rent ljuvligt att se skärgården ljuda av så mycket liv. I morgon hoppas vi vara en av dem på kobben.

Vi stannade i den lilla naturhamnen på Vinö kalv och badade innan vi drog hemåt.

Och så gick Sverige och vann för första gången på 24 år mot Tyskland i mästerskapsammanhang så det firade vi med färska räkor.

När vi äter räkor ser man att vi har helt olika taktik. En av oss skalar en räka i taget och stoppar den sen i munnen på direkten. Den andre skalar några stycken och lägger de på hög, för att sen stoppa i munnen. Och det är lite så livet är ändå. En del går på direkt. Medan andra avvaktar. Inget är rätt. Och inget är fel. Som tur är!

All kärlek ❤️

Sitter på en bänk utanför Konsert och Kongress här i Linköping.

En man kommer förbi och frågar efter vägen till Stadsbiblioteket. Jösses – jag får tänka efter en stund och sen försöker jag förklara hur han ska gå.

Han tackar artigt och börjar promenera åt det håll jag just visat honom.

När jag ser hur hans ryggtavla försvinner bakom en allé så märker jag hur jag plötsligt börjar fnissa för mig själv här på bänken.

Undrar om han kommer hitta? HahahHa! Och så undrar jag var alla egentligen har hamnat som genom åren har frågat mig om vägen? Har nån nånsin kommit dit de skulle? Var är alla? Vart tog alla vägen?

Hahahah!

All kärlek till alla er som kom vilse ❤️

Stod där och plockade med veden på landet. Hade ingen som helst lust med det egentligen. Ville hellre ligga på bryggan med en god bok och kanske svalka fötterna i vattnet emellanåt. Sådär på midsommarannandagen.

Men så fick jag så dåligt samvete när jag såg hur maken slet helt ensam bakom förrådet. Kände väl inombords att det lika mycket är mitt ansvar att det finns bra ved i vinter när maken ska tända en brasa åt sin fru en kall vintermorgon när han går upp sådär skittidigt som han oftast gör ❤️😇.

Så jag stod där och travade ved. Och peppade mig själv med att så himla bra det här blir. Att det jag gör just nu kan jag njuta av om några månader. Då är det här liksom klart.

Och jag tänkte att just den tanken tänker jag även på gymmet när jag står där med min stakmaskin och sliter med min bål och mina triceps. Att den här träningen som jag jobbar med just nu, ska jag njuta av när jag kommer spurtande på upploppet i Moraparken efter 4,5 mil i Vasaloppsspåret. Nån gång i februari. Om sex månader.

Precis som livet i stort kom jag på.

Såna här tankar är ju toppen att man kan peppa sig med. Att man liksom förbereder sig. Man kämpar och man sliter. Man svettas och man till och med kanske gråter emellanåt. För att livet ska bli så himla bra som det bara är möjligt i framtiden.

Men herregud, tänkte jag samtidigt. Det är ju precis lika viktigt att livet är bra just här och nu också. Inte bara sen. Utan nu. Just precis nu. Det är ju rent av livsviktigt att leva ett liv där man inte hela tiden bara planerar inför vad som komma skall. Eller kanske kommer att hända.

Stanna upp och njut nu. Här. Och nu. Må bra i precis det. Hitta just dina egna guldkorn. Vad det än må vara. Känn in vad som är viktigast för just dig. Här och nu. Inte om en vecka. Om sex månader. Eller om tio minuter.

Unna dig att må bra precis just nu.

All kärlek ❤️

Glad midsommar alla ni fina läsare! Önskar er allt gott och jag hoppas ni Alla har små eller stora drömmar som nånstans inom er cirkulerar och som bara väntar på sitt rätta tillfälle att slå in.

Våga ha egna drömmar. Det spelar ingen roll om de är stora eller små. Om de är på lång sikt eller kort sikt. Vissa får man jobba lite extra för. Andra kommer på annat sätt.

Lyckan när de plötsligt slår in. Värmen som sprider sig i hela ens system. Tacksamheten. Älskart.

En dröm jag har haft sen många år tillbaka är att tex kunna bjuda våra gäster på en härlig brygglunch på Självaste midsommarafton. Möjligheten att bara kunna sitta på en brygga, med människor som är viktiga för mig, med solen i ögonen, glittret i vattnet, sitta utan täckjacka eller regnjacka, helt utan stress, med ljudet av kluckande vatten runt omkring, den ljumma vinden i håret, med mat och dryck gemensamt nerburen i korgar och kylväskor, handplockade blommor på bordet, och så kunna hoppa ner i vattnet när man vill.

Det har varit lite knöligt med just den här drömmen hittills. Så mycket behöver liksom klaffa. Just den dagen. Framför allt behöver man ju en brygga. Check på den sen ett par år tillbaka. Och så är det ju här med att ”bära ut”……”bära in”……”bära ut”…..”bära in”….ja ni vet. Svenska sommaren osv.

Men så kom midsommarafton 2019! Och vi kunde slå till.

En varm och skön dag.

Och sen direkt ner i plurret med mätta och mysiga kroppar.

Tack alla inblandade för att min dröm gick i uppfyllelse! Så glad och lycklig över att universum gav mig den här drömmiga dagen med några av mina favoritpersoner.

All kärlek ❤️

Man ska öppna på jobbet. Liksom vara först på plats på avdelningen. Ta emot morgontrötta barn osv. Eventuellt en och annan stressad förälder.

Planerar att gå upp 05.20. Av nån anledning ställer man ändå ingen klocka. Man somnar gott på kvällen.

Man sover som en stock och vaknar lite mysigt och tänker att klockan är nog nu 05.12. Man tittar lite yrvaket på telefonen och det visar sig att klockan är…..05.12.

Sådärja.

Kan ju till och med morna mig i åtta minuter. Inga konstigheter.

För nio månader sen ryckte han in. Med blandade känslor steg han på tåget den där morgonen i mitten av september.

Han hade absolut ingen som helst aning om vad som väntade honom de närmaste månaderna av hans liv. Förutom alla de lumpenhistorier han hade fått höra av de äldre manliga i hans närhet, så hade han ingen aning.

Nu har dagen kommit. Den som kändes så oändligt avlägsen för nio månader sen. I förmiddags lämnade de in den sista materielen – sängkläder, fältjacka och fältbyxa. På med civila kläder. Uppställning – lite tal från befälen – höger vänster om – och så springa ut genom grindarna för allra sista gången.

Bra jobbat, Calle!

Det har självklart varit tufft emellanåt. Många utmaningar längs vägen och stenhård drill för att kunskap och erfarenhet ska sitta i ryggmärgen vid ev skarpt läge. För att i framtiden kunna skydda Sveriges rikes demokrati.

Idag kom det hem en kille som har vuxit under den här tiden. En kille som har vuxit och mognat, både på utsidan och insidan.

Jag är så grymt stolt över dig, Calle!

❤️🇸🇪❤️