Life of Ingela

Beteshagar rensar sig inte av sig själva, kan man säga.

Att ha ett landställe över huvudtaget fixar sig inte av sig själv, kan man säga.

Det krävs tid, engagemang, jobb, kraft och energi i massor för att rulla en sommarstuga med tillhörande marker. Det ska gudarna veta. Inget gör sig självt.

Idag har vi och makens bror med fruga, hjälpt svärmor o svärfar att rensa i beteshagarna vid deras sommarställe. På markerna där svärfar växte upp som pöjk och där han vet var varenda sten ligger. Där han känner till varenda stig och vart de leder och var alla framtida julgranar växer.

Ner med granar, sly och små lövträd. Dra, slita och bära bort allt och kasta över stängslen.

Fastna med fötterna i surhål och upp igen.

Två med varsin motorsåg. En med röjsåg. Tre till fyra bärare.

Herregud, vad vi har jobbat! Vilket dagsverke av samtliga inblandade!

Ju mer tiden gick och ju fler träd vi hade kastat ut ur hagen så upptäckte vi att desto tystare hade vi blivit. Sista kvarten innan lunch så tror jag inte att någon sa ett ljud ens. Vi ville bara få allt klart.

Kasten var inte längre lika spänstiga, stegen var inte lika snabba. Handskarna dyngsura både utifrån och inifrån. Svetten rann och solen sken på våra skitiga kläder.

Och fan, klart blev det till slut! Och så himla fint! Vad kul det är när man verkligen kan se resultatet på en gång.

Fri passage för alla djur som nästa år ska beta här.

Nöjdheten just här!

Sen gick vi upp och åt världens godaste lasagne som svärmor hade förberett innan.

Tillsammans klarar man mycket ❤️

Eller?

Helt fel! Vi är ju alla helt perfekta! Precis så som vi är. Det finns ju absolut ingen som är mer lämpad än vi själva på att vara just oss.

Jag är helt enkelt perfekt. Du är helt enkelt perfekt.

Men även om just jag är perfekt på att vara just mig, så betyder inte det att jag på något sätt är fullärd. Att jag kan allt. Det enda det betyder är att jag är perfekt på att vara jag.

Jag har massor kvar att lära. Och jag vill verkligen lära mig mera. Samtidigt som jag inser att ju mer jag lär mig – desto mer förstår jag hur lite jag vet.

Varje dag erbjuder nya lärdomar ett erövra. Varje möte med en annan människa ger mig massor. Och det mest spännande är att man liksom aldrig vet vad som väntar.

Som idag till exempel.

Visa ett gäng förväntansfulla 1-3 åringar samt deras pedagoger hur man kan jobba en fredagsförmiddag. ”Totte och Malin klär ut sig” om någon undrar vad som händer här på bilden. För det är ju inte helt glasklart, så att säga.

Spela nån annan. Helt klart ett utvecklingsområde för mig personligen. Här finns lite att finslipa på en smula, när jag föddes utan nån som helst skådespelarnerv i kroppen. Utvecklingspotentialen är hisnande.

😂

Vad har du lärt dig idag?

Önskar er alla en skön fredagkväll ❤️

Åkte till gymmet. Körde lite rodd. Helt slut. Tänkte ett axelpass efter det.

Värmde upp axelpartiet.

La sen beslag på en bänk och några hantlar bland alla biffar där inne. Den enda bänken som var ledig var den framför typ alla ledningar längs väggen. Alla andra bänkar som hade spegelväggen framför sig var upptagna. Av just alla dessa biffar.

Och när jag satt där på bänken redo att pressa så in i norden tungt, kom jag plötsligt på att det inte var igår jag rakade mig under armarna precis. Kunde varit i förrgår. Kunde varit för två veckor sen. Ingen aning. Skulle jag ändå lufta mina armhålor för vilt främmande människor att skåda? Tittade mig omkring. Sååå många tankar under en och samma sekund. Skulle jag resa mig, ändra ställning, lämna tillbaka alla vikter innan jag ens hade börjat, hur länge sen var det jag gick med rakhyveln, kommer nån ens märka nåt, och så en jäkla massa ledningar i vägen så jag skulle inte ens kunna se själv, eller är alla så självupptagna och struntar i just mina armhålor, varför har jag ens de här tankarna….

Och sen kom den viktigaste tanken av alla!

Hallå – för vems skull?

För vems skull rakar jag mig under armarna egentligen? Vem har ens över huvud taget med det att göra?

Förutom jag själv.

Bry ifrån, som jag brukade säga till grabbarna när de var små, och de gnabbades och den ena retades med den andra. Bry ifrån.

Släng dig i väggen, din gamla jäkla norm om evigt och alltid välrakade kvinnor. Bry ifrån, sa jag till mig själv. Och körde självklart mitt planerade axelpass!

👊🏻👊🏻

Jag är jag.

Jag är summan av alla människor jag har mött. Summan av alla kramar jag har fått. Hånen jag tagit emot. Rädslan som har stoppat mig, glädjen som lyft mig. Sveken jag fått uppleva, kärleken som värmt och alla andra känslor som jag har gått igenom.

Jag är resultatet av alla situationer som har passerat genom åren, av alla val jag har gjort och alla beslut jag har tagit. Vissa beslut svårare än andra att ta. Vissa lättare. Alla beslut får dock konsekvenser. Alltid. Oavsett. Både för mig själv och för andra. Vare sig jag vill eller inte. Några beslut får livslånga konsekvenser, andra inte. Många beslut ångrar jag innerligt. Andra är jag så stolt över.

När jag mötte min blivande man för snart 24 år sen, minns jag att jag sa ”vad har du för skelett i garderoben? Berätta för mig, jag vill veta, jag är nyfiken – för det är din bakgrund som har gjort dig till den man jag har blivit förälskad i!”

Han berättade nog inte allt, men tillräckligt mycket för att hålla mitt intresse vid liv iallafall, så att säga. Och jag kunde lugnt säga ”jag vet” när någon utomstående hade önskemål om att strö lite salt i de eventuella sår som kanske hade funnits när jag valde att flytta till hans hemstad.

Så är livet.

Den här helgen har projekt bryggupptagning på landet stått på schemat. Det beslutade vi för länge sedan.

Finaste brorsan tog bilen upp från Blekinge för att stötta upp.

Gästhuset klart för incheckning en höstlig fredagkväll.

Totalt vindstilla denna lördagmorgon. Det underlättar ju en smula när vädret är på våran sida.

Sonen den äldre körde två lite ”lätta” marklyft, spände gluteus och hamstrings, och så plötsligt var 500 kg vattentyngd brygga uppe. Fantastiskt!

Vi andra gjorde så gott vi kunde vi med så klart. Men vi petade väl mest om man jämför styrka.

Nu känns det bra jäkla långt till nästa brygglunch. Men herregud, tiden går ju så otroligt fort nuförtiden så det är väl snart dags att lägga i bryggan igen. Brorsan, kommer du då?

Tack så himla mycket för hjälpen, både son och lillebror. Det är verkligen guld värt.

Efter att brygghjälparna hade åkt var och en hem till sitt så sprack himlen upp.

Och oj, så vackert det blev. En stund på trappan. Och såna beslut får också konsekvenser. I det här fallet rent meditativt. Återhämtning. Och någonting annat fick stå åt sidan.

Sen satt vi där ända till solen gick ner. Inte riktigt, men nästan.

All kärlek ❤️❤️

Barnen står visst som spön i backen här under en vecka i september månad.

”Jaha, men då vet jag vad ni brukar göra i december”, skrattade barnmorskan när jag skrev in mig för min andra graviditet med beräknad förlossning även den i september.

”Ja, fnissade jag tillbaka. Iallafall kring lucia och vid jul!”

Och så var liksom den isen bruten, kan man säga.

Nio månader senare.

Två timmars värkarbete pågick. Två timmar och en kvart gick. Precis när det var dags för min barnmorska att åka hem för kvällen ändrade värkarna karaktär. Hon kände efter – öppen 8 cm. Nästa värk krystar du!

Och som jag krystade. Av hela min enorma kontrollerade kraft. Hon sprang ut i korridoren skrek – jag föder här inne nu. Hon kom tillbaka fort som attan, en krystning till och den efterlängtade lille killen var ute som en raket 21.17 ( och två minuters övertid för denna underbara barnmorska, vilka hjältar de är ).

Dagen efter låg Calle i sin lilla plastvagn när en sköterska kom in i rummet. Hon frågade om amningen hade kommit igång och jo, det hade den allt. När vi stod där o småpratade lite så kräktes han plötsligt en smula.

Det här är inte ditt första barn förstår jag, sa hon. Nej, det var det ju inte. Det var mitt andra.

Ja jag förstod det, för hade det varit ditt första hade du blivit väldigt orolig över att ditt barn just hade kräkts. Men det blev du inte. Du är lugn.

Sedärja!

Jaha. Då var man helt plötsligt en lugn tvåbarnsmorsa. Och livet blev sig aldrig mera likt en gång till, kan man säga.

Och killen som hade sån kraft ut i världen fyller alltså idag hela 20 år! Ingen tonåring längre. Heeeelt otroligt!!

Nu styr du ditt eget liv, älskade barn. Med allt vad det innebär.

Stort grattis älskade unge, våran fina unga man, på din 20 åriga födelsedag! Och stort tack för att även du valde just oss som dina föräldrar ❤️

Glädjen och lyckan som värmer i mitt bröst finner inga som helst gränser!

All kärlek ❤️

Precis nu har jag varit mamma i 22 år och 10 timmar! 13/9-97.

När min barnamorska gick hem efter sitt arbetspass för att ta fredagkväll så låg jag kvar och kämpade tillsammans med mitt lilla barn som var på väg.

Efter 12 timmars slit kom samma barnmorska tillbaka på lördagsmorgonen o hon utbrast efter åsynen av den kämpande förstagångsmamman men flicka lilla, ligger du kvar här än? Det måste vi göra nåt åt!

Och sagt och gjort!

Men trots alla tips och knep så behövdes läkare tillkallas efter några timmar. Dr Preben kom in i rummet med hela sin pondus, och jag hann lägga märka till att det första han gjorde var att han satte på sig gummistövlarna som stod till höger om dörren, precis under handfatet.

Barnmorskan Stina hjälpte till att med hela sin kroppstyngd trycka på magen när värkarna kom. Jag krystade allt jag bara förmådde men till slut fanns ingen kraft kvar. Nej, nu orkar inte flickan mera! sa hon, släppte trycket på magen och sugklockan kom fram.

Herregud! Vad var det som hände?

Sonen ploppade ut tack vare en sugklocka och livet blev aldrig mer sig likt igen.

Resten är historia.

Och det är 22 år sedan. Killen som slet i all sin kraft tillsammans med mig och såklart med lite hjälp av sin far, fyller alltså idag 22 år.

Heeeelt otroligt!

Och stoltheten jag känner finner inga gränser.

Att det här unga paret numera har varit föräldrar i 22 år känns helt surrealistiskt. Men det är faktiskt sanning.

Stort grattis älskade unge, våran fina unga man, på din 22 års dag! Och stort tack för att du valde just oss till dina föräldrar.

All kärlek ❤️

Man kämpar på. Och man gör det jäkligt bra ändå.

Tacksamhet för det som finns. Acceptans för det som är. Medvetenhet som skapar förändring.

För man kan inte förändra det man inte vet. Eller det man inte erkänner.

Modet att agera.

Livet är.

All kärlek ❤️

Ligger lite under radarn för tillfället, känner jag.

Det behöver man ibland.

All kärlek ❤️

I morgon är en annan dag.

Perfekt ju!

Den här jäkla skitdagen slänger vi under trägolvet.

Så.

Klart.

Att våga ta plats. Att våga ta den plats som faktiskt är min. Utan att fundera över vad alla andra ska tro och tycka.

Mitt yngre jag var oftast så orolig över vad ni alla andra skulle ha för åsikt om jag tog den där platsen som jag kände mest var för alla andra. Tänk om jag sa fel saker. Tyckte fel saker. Gjorde fel saker. Vad skulle folk säga då? Skulle jag bli hånad? Retad? Ifrågasatt? Skulle folk snacka skit bakom ryggen? Och fel i vems ögon?

Jag vet inte hur många år jag gick helt emot min egen magkänsla, bara för att jag kände mig mindre värd min egen plats.

Varför andras tyckande och tänkande var så viktigt finns det säkert massor av olika skäl till. Jag har jobbat med den biten kan jag säga.

Det tog mig sååå oändligt många år innan jag förstod att jag har lika rätt att ta plats som alla andra. Med hela mig själv. Att jag också räknas.

Jag har lärt mig genom åren att man kan inte vara omtyckt av alla. Ingen kan det. Och man behöver sannerligen inte det heller. För hur man än gör så har man alltid ändan bak. Alltid går det nån och stör sig på det man gör. Eller säger. Hur man än beter sig.

Man blir en utmaning för de människorna helt enkelt. För vissa människor är man en större utmaning. För andra är man en mindre. Men problemet ligger då hos dem. Inte hos en själv. Utmaningen ligger hos dem.

Och vem kan egentligen ta sig rätten att bestämma vad som är helt rätt. Eller helt fel.

Alla är vi helt perfekta. Nämligen. Även med de fel och de brister som andra anser sig tycka att en har.

Jag är med det sagt helt övertygad om att det är superviktigt att jobba med sig själv. Framför allt att bli medveten om sig själv. Att se sina egna mönster. Att lära sig att hantera det som sker inom en själv vid olika situationer, tex när man känner sig en smula osäker. Eller rädd. Sorgsen. Stressad. Avundsjuk. Svartsjuk. Girig. Eller nervärderad. Eller glad. Eller lycklig. What ever.

Att våga möta sig själv. Även när det känns tufft. Ta sitt eget ansvar i en situation. Kanske andas i en eller två sekunder innan man reagerar. Så kanske man hinner att medvetet agera istället. För det är helt olika saker.

All kärlek ❤️

Släpp en jäkligt äcklig en!