Life of Ingela

De har funnits där hela mitt liv. En av min mammas närmaste vänner och hennes man. Samt deras dotter Maria.

En tragisk och mycket onödig trafikolycka 1990. Dottern svårt skadad. För fyra år sedan somnade hon in i sviterna efter just den olyckan, omgiven av kärlek, 48 år ung.

Om du väljer att klicka på länken nedan, scrolla uppåt.

Marias sista vila kan läsas om här

Den sjätte december 2019 somnade maken in i deras hem efter en tids sjukdom. Hennes önskan var att alla först skulle få chansen att fira jul och nyår i lugn, så begravningen var tänkt att dröja tills alla röda helger var avklarade. Och det är så typiskt henne, att tänka på alla andra i första hand.

Innan hennes önskan om begravningen ens hann bli av, drabbades hon själv av en massiv propp i hjärnan och ligger sedan dess på Ludvika Lasarett och kämpar för sitt liv. Herregud! Hur mycket ska en enda människa klara av? Hur mycket kämp ska en enda människa kunna uppbåda? Så fullkomligt orättvist.

Idag tog mamma och jag bilen för att hälsa på henne. Mamma visste att väninnan kan röra sin högra hand. Så istället för att ta med tex blommor, valde mamma två av alla stenar hon har plockat under en av alla sina resor världen över. Stenar som hon sen målade små röda hjärtan på. Hennes tanke var att vännen skulle kunna ha stenen i sin hand, greppa och träna sina muskler. Och kanske, kanske känna kärleken.

Det finns viktiga saker. Och så finns det viktiga saker.

Det finns viktiga människor. Och så finns det viktiga människor.

Ibland ställs livet på sin spets. Och då behövs det mod. Mod att finnas till. Mod att våga vara nära. Men när man inte vet vad som förväntas av en, när man inte vet vad man kanske ska säga. När man inte vet hur man ska bete sig. När man inte vet vad som väntar en. Då är det lätt att låta rädslan, oron, osäkerheten och okunskapen ta överhanden.

Men det är då. Det är då man behöver visa för sig själv att man inte är en liten lort.

Och det enda man känner då är bara kärlek, kärlek och ännu mera kärlek ❤️

Miami. En plats helt i min smak och jag älskade verkligen staden från första stund. Det var något särskilt med hela atmosfären och jag föll handlöst.

Tyvärr föll inte min engelska lika handlöst. Min engelska har sina styrkor och den har sannerligen sina svagheter. Så kan man ändå sammanfatta det hela.

Familjen och jag var i Miami våren 2013. En fantastisk upplevelse från första sekunden. Allt var perfekt. Till och med när det regnade var det perfekt.

En dröm jag hade var att få åka båt runt Star Island. Jag ville verkligen se var alla stora kändisar bodde och bor. Mina tre killar såg inte riktigt lika mycket fram emot just den upplevelsen som deras ömma moder. Men de skulle ändå hänga på, lovade de.

Jag gick fram till disken på hotellet där de sålde dessa utflykter. En herre bakom bordet log vänligt mot mig och jag började samtalet med min svengelska. Jag hade några frågor om eventet och till slut frågade jag hur lång tid hela grejen skulle ta.

– The entire ride takes four hours.

Hm. Jösses det var lång tid hann jag tänka. Hade inte tänkt mig att det skulle vara en sån lång åktur. Skulle familjen orka med det? Såg att killen bakom disken väntade på att jag skulle svara nåt. Och det enda jag i det läget fick fram var,

– Oh, so pass.

Ridå. Han förstod ingenting och i bakgrunden hörde jag världens gapflabb. Kollade bakom mig och där stod hela min familj och skrattade typ rakt ut. Hur jag sedan fortsatte samtalet med mannen i fråga har jag inte något minne av över huvud taget. Men jag inhandlade iallafall fyra biljetter och vi allihopa kom med på den fyra timmar långa turen ute på havet för att se var alla kändisar hade sina bostäder på Star Island.

Utflykten blev för övrigt mycket lyckad.

Men det som har blivit mest ihågkommet av just det här är Oh so pass.

Det har blivit så ihågkommet att det var nåt av det första som berättades här hemma när vi sedan kom hem till Sverige. Jag har fått höra det såååå många ggr och familjen har skrattat så oändligt mycket åt just detta uttryck. Självklart har detta berättats även i min mans familj, bland hans föräldrar samt syskon.

För ett par veckor sedan var vi på julbord på Söderköpings Brunn med hela Hörvet som vi kallar oss själva. Svärföräldrar och alla svägisar och svågisar och alla kusiner. Vi hade just hängt av oss våra ytterkläder i garderoben och var på väg in i matsalen. Jag gick där bland alla tända ljus, klädda granar och kände julstämningen krypa en smula närmare. Plötsligt hörde jag någon bakom mig säga just ”so pass”.

Jag började småfnissiga för mig själv vände mig om och upptäckte att det var min ena svägerska som hade sagt så till sin dotter i deras samtal. Hon märkte att jag hade uppmärksammat henne och då berättade hon att det uttrycket använder hon numera lite då och då. Det har liksom blivet en riktig sägning Haha! Så kul!

Vi satte oss allihopa vid våra reserverade bord och mitt i en silltugga säger även två av mina svågrar att de också använder sig av just det här uttrycket i samtal med andra. Jag höll på att skratta ihjäl mig. Den ena svågern har till och med dragit hela historien på sitt jobb och uttrycket har visst spridit sig även där.

Så otroligt roligt!

Att en total felsägning i Miami kan få ett helt eget liv hemma i Sverige och fortfarande vara vid liv sex år senare.

Den såg man inte komma riktigt 😂

All kärlek ❤️

Vilken dag det blev. Tredje och sista dagen på det här äventyret bjöd på minusgrader och klarblå himmel.

I mina inlägg om de här dagarna har jag mest skrivit om mina egna utmaningar. Men dessa dagar har även varit en utmaning för maken. På sitt sätt. Tempot har varit så högt som jag har klarat av. Så enkelt har det ju varit. Vilket har gjort att han inte har fått nån tempoträning direkt. Han har fått jobba med att åka i den farten som hans fru har erbjudit. För meningen är ju att vi ska göra det här tillsammmans 😘. En utmaning för en som helst vill göra allt så fort som möjligt. På så kort tid som möjligt. Han har gjort det väldigt bra och vi är fortfarande sams. Och det är ju en bra grej, det här att vara sams. Allt blir så mycket enklare och roligare då.

Vid nio på morgonen såg det ut så här i spåret. Nypistat. Nästan helt ensamma. Solen på väg upp över trädkronorna. Magiskt. Hann ta en bild iallafall innan alla folk swischade förbi.

Äsch. Vi drog av tre varv i 9 km spåret bara sådär på förmiddagen. Inga konstigheter.

Vi avslutade det här lägret med att sen dra milspåret. Då var jag sliten. Helt ärligt inte alls lika kul. But someone gotta do the Work!

Fan – jag gjorde`t!

Jag har skidat totalt 8,5 mil med vetskap om vilka muskler som har jobbat hårdare än andra. Vilka muskler som behöver mera styrka. Vilken del av kroppen som just nu behöver mer kärlek. Och med vetskap om att jag har vågat att ta min plats i spåret. Jag vågar äga min plats och släpper inte förbi vem som helst. Jag ber inte längre om ursäkt för att jag finns där även om jag inte åker fortast av alla.

Och då ser man så här nöjd ut när man bara har transportsträckan kvar till skidstadion i Orsa Grönklitt.

Mot solen! Och vidare!

All kärlek ❤️

Så mycket att lära. Så lite snö. Iallafall hemma. Hur ska jag hinna lära mig så mycket till den där tisdagen i februari?

Kände ingenting i kroppen i morse efter gårdagens strapatser. Trots usel sömn kände jag mig ändå ganska stark vid frukost.

Efter nattens regn och starka blåst valde vi att åka till Orsa Grönklitt idag. Hoppades på spår utan barr, kottar, kvistar och skräp. Och det visade sig vara ett klokt val denna dag.

Vi hittade ett spår på 10 km, Stormon runt. Den tog vi. Det gick undan kan jag säga. Blev sjävklart omkörd. Och jag fick till och med själv köra om. Och det här mina vänner är min största mardröm….att i en nerförsbacke plötsligt se en stackare som ligger i backen och jag inser att jag behöver byta spår. Jösses! Skräckscenario. Hur ska detta ens gå till? Eller om spåren är helt obefintliga och det visar sig att jag på egen hand ska styra mina egna skidor nerför en backe och sen ta svängen som alltid följer slutet på en backe? Va?

Efter första varvet kände jag mig fortfarande oerhört stark. Tog nerförsbackarna med storm. Inte ett dugg rädd för farten! Tvärtom. Hade bra glid. Ner i fartställning. Känslan i farten är ren frihet. Ren magi. Om spåren är hårda och ingen ligger i vägen. Mer folk idag än i Eldris igår, så jag har fått träna ordentligt på det här att inte vara ensam i spåret.

Vi tog ett varv till av bara farten.

Under andra varvet började det kännas. Mellan skulderbladen. Kände mig plötsligt stum i frånskjutet i diagonalen. (Asså, ni hör ju. Snackar ju till och med skidspråk. )

Efter två mil tog vi en lunch.

Sen var det svårt att komma tillbaka. Slet mig fram i ett ”lätt och böljande” spår på 5 km. Mycket skit i spåren så det var att balansera på en skida emellanåt när man lyfte på ena skidan, alltför att skydda andra skidan från skräp. Trögt och jag tappade flowet.

Resten av åkandet blev en resa med hjälp av det eventuella pannbenet. Ville kliva av. Men samtidigt inte. Det blev trots allt några kilometer till. Kämpa pannbenet!

Sammanlagt de här två dagarna har vi avverkat fem mil. Fasen så himla bra gjort! Hur folk frivilligt kan ställa sig på startlinjen för att åka nio mil under ett och samma svep är för mig en fullständig gåta.

Och så en god smarrig middag efteråt. Så värd!

All kärlek ❤️

Börjar 2020 på ett sätt jag aldrig trodde skulle hända nånsin. Hade någon sagt för ett år sedan att jag skulle åka på träningsläger till Mora den här vintern, hade jag verkligen bara skrattat rakt ut. Jättehögt. Jättejättehögt.

Men saker och ting kan ändras. Jag som individ kan ändras. Och det är väl det som är livet helt enkelt. Och det är det som är så otroligt spännande.

Så nu har det hänt. På riktigt. Min serviceman och jag är här i Mora för att träna skidåkning. På snö. Behöver snöträning. Dock är det lite skraltigt med snö även på de här breddgraderna så det är konstsnö som gäller även här. Men längre sträckor.

Idag har jag alltså tagit mina allra, allra första stavtag på detta ikoniska Vasaloppsspår. Så jäkla coolt! Från Vasaloppskontrollen Eldris hade de pistat en slinga på 2,5 det km åt ena hållet och den tog vi. Och som vi åkte. Och det här med att byta spår i farten. Det får man träna lite extra på. Så kan man säga. Lagom mycket folk i spåren. Bara lite stress för en nybörjare.

Knappa två timmar senare……2,1 mil avverkade. Aldrig nånsin åkt så här långt på raken tidigare.

Gud, ge mig styrka. Heeelt slut. Totalt genomsvett. Men sjukt kul!

På`t igen i morrn bara!

All kärlek ❤️

Hela familjens julgåva går detta år till Stiftelsen Tim Berglings Foundation som startades av hans föräldrar efter hans tragiska bortgång 2018.

Tryck här för att komma till den sidan.

Psykisk ohälsa är något som vår familj känner är en oerhört viktig fråga.

Att våga prata om att det finns. Att våga lyssna på den som berättar. Att ta sig tiden att våga finnas bredvid.

All kärlek ❤️

Med tacksamhet och ödmjukhet klappar jag mina fina kollegor extra mycket på axeln idag. Tack för att ni är ni! ❤️

Efter en smula slitsam höst smälter hjärtat när vi idag fick Dagens Ros i tidningen.

All kärlek ❤️

Greta Thunberg.

16 åringen som har satt många mäktiga mäns ego i gungning. Vilken resa hon har gjort. ”Bara” genom att fortsätta tala om vad vetenskapen och forskningen säger.

När hon får Brasiliens president att kalla henne ”snorunge”, och när USA’s president Donald Trump skriver på twitter att han tycker att hon behöver träna på sin ilska och gå och se en gammal film med en vän och chilla…då vet man att denna svenska tonåring har satt avtryck på denna jord.

….och hennes direkta replik till usas president genom en iskall ny presentation på hennes Twitter är klockren.

Och så USA’s förra First Lady.

All kärlek ❤️

Är gift med en ganska så driven man. Oftast är det bara positivt. Men ibland händer det att jag blir jävligt trött på honom. Inte på honom. Men på drivet. Ja ni fattar. Eller jo, på honom också faktiskt.

Det händer iallafall väldigt mycket. På väldigt kort tid.

Vi ska åka Halvvasan tillsammans. Bestämde vi i våras. Otroligt spännande. Han har åkt både Vasaloppet och Öppet Spår en hel del gånger redan. Han ska även åka Vasaloppet några dagar efter vårt lilla äventyr i spåret nästa år. Så han ser min debut som en liten uppvärmning kan man säga 😂

Jag är skapligt tacksam över att ha honom som serviceman inför mitt livs första Halvvasa.

Till den här helgen hade han till exempel tagit reda på att det i Kimstad utanför Norrköping nu fanns en klar konstsnöslinga på 600 meter. Den tar vi, sa han i går. Bra idé sa jag och åkte till en kollega på lite julmiddag på kvällen.

Och när jag sen kom hem hade han förberett hela alltet. Tagit fram hela min utrustning, förkortat mina stavar som var för långa, diskat midjeväskan med vätska från förra året, lagt fram lite gel, för sånt behöver lilla magen vänja sig vid, och fixat och donat. Det är min serviceman det.

Så i morse var det bara för mig att sätta på mig understället, äta frulle som redan var framställt och sen in i bilen. Som för övrigt redan var varm och gosig.

Vi var uppe i ottan. Och är man först på plats har man hela banan för sig själv. Det är sen gammalt. Men säg inte det till nån.

Där framme går de ideella krafterna från hemmaorten med pannlampor i mörkret och slänger ut salt för att spåren ska bli så hårda som möjligt inför dagens utmaningar. Det har regnat hela natten och deras uppgift är tuff. Vad skulle alla dessa föreningar vara utan alla dessa eldsjälar som ger så enormt av sig själva för att andra ska ha roligt?

Jag betalar med glädje den entréavgift de vill ha när jag vet att summan går till nåt bra. Jag har väldigt svårt att förstå de människor som försöker planka sig in, fuska, smyga, gå bakvägen allt för att slippa betala. Men utnyttja de ideella föreningarnas arenor – det vill de.

600 meter är iallafall 600 meter. Och åker man 20 varv så har man ju plötsligt rivit av 1,2 mil. Inte illa på en premiärtur på snö. Och sprillans nya lagg. Kanske finns ett litet pannben där inne trots allt.

Så tack min serviceman för allt du gör för frugan och hennes debut i Vasan.

All kärlek ❤️

När man är lite trött i hjärnan kan det hända att man kliver ur duschen, torkar sig, sätter upp handduken på huvudet och sätter på sig sina myskläder.

Och det är just precis när man drar tröjan över huvudet som man upptäcker att håret ju är lite väl kladdigt.

Och det är först då man förstår att man har klivit rakt ut ur duschen utan att ha sköljt håret fritt från balsam. Bara rakt ut.

Jahapp.

Ska man dra av sig allting och hoppa in i duschen igen…..eller bara knäböja mot duschkanten utan tröja?

Jaha.

Och när jag springer uppför källartrappan här hemma så har jag nuförtiden börjat tänka stavtag vid varje steg 🤪 Vad är det som händer?