Life of Ingela

På måndagsmorgonen för fyra veckor sedan vände jag mig om i sängen och det kändes som om jag höll på att åka av madrassen. Och det med en rackarns fart. Så himla obehagligt när jorden snurrar, fast man ligger still.

Jag förstod på en gång att det var mina kristaller i öronbågarna som hade börjat ge sig ut på villovägar. Kände igen känslan sen förr då jag har varit med om det tidigare. Senast förra sommaren.

När den värsta yrseln hade lugnat ner sig den där morgonen för fyra veckor sedan, gick jag plikttroget upp och klädde på mig. Fast besluten om att jag skulle ta mig till jobbet. För det ska man ju. Alltid åka till jobbet. Och för att göra mig extra redo för en dag på jobbet, trots lite yrsel, så satte jag mig på knä på köksmattan för att genomföra en övning jag har lärt mig att göra då det här ger sig till känna.

Och Herregud!! När jag hade kommit till den andra rörelsen av huvudet i den övningen gick det fullständigt åt skogen! Asså, som det började snurra! Nu snackar vi inte lite sjösjuka eller lite gung. Nu snackar vi ”kaffekopparna” på Liseberg. Snurrning i 400 km/h. Jösses! Det var bara att slänga mig platt, rakt ner på magen på mattan. Och jag var tvungen att i panik hålla i mig i mattkanten för att inte på riktigt ramla av.

Störtomöjligt att åka till jobbet iallafall. Så kan man säga. Det insåg jag ju rätt snabbt ändå när jag låg där på mattan. Kom knappt upp från köksgolvet för egen maskin. Så obeskrivligt läskigt och vidrig upplevelse. Illamåendet som kommer som ett brev på posten är inte heller att leka med. Jag fick hjälp att komma i säng av mina söner och de hämtade en hink och ställde bredvid sängen.

.Jag mådde så jäkla illa, och jag minns att jag tänkte, att om jag behöver kräkas nu – så måste jag vrida på huvudet för att träffa hinken. Och vrider jag på huvudet så kommer hela jorden att snurra och jag kommer att svimma och då kommer jag ramla med huvudet före rätt i mitt kräks rakt ner i hinken.

Jag var hemma från jobbet hela den veckan. Var hos sjukgymnasten en av dagarna vilket hjälpte mig. Men det besöket var jag livrädd för. För när man är hos sjukgymnasten så triggar hon nämligen igång det vidriga igen. Allt för att tillrättalägga alla kristaller igen. Fy fan rent ut sagt. Livrädd. Hon tog fram två spypåsar för säkerhetsskull. Sen började hon lugnt och metodiskt förklara och sen genomföra. Tusen tack Angela! Du är en ängel. Mådde bra mycket bättre efter det besöket. Men var påtagligt påverkad i flera dagar. Och det var inte förrän förra söndagen som det kändes som om den sista kristallen hade hittat hem ordentligt.

Och nu när kristallerna äntligen är på plats – ja, vad händer då? Jo, då knallar jag rakt in i en jäkla lyktstolpe på jobbet. Va? Tjong, sa det i både stolpen och i mitt huvud. Asså! Vad är det som händer? 🙈 Note to self – titta aldrig bakåt när du försöker ta ett barns hand som är bakom dig. Samtidigt som du går framåt.

Stans bula i pannan och svullen längs höger sida av ansiktet. Dock har alla kristaller stannat kvar där de ska vara trots en ordentlig omskakning 🤪

Och det får man ju ändå vara skapligt tacksam över!

Styrka och kärlek ❤️

1. Min mamma håller sig frisk.

2. Min pappa håller sig frisk.

2. Jag kom ihåg att ställa fram soptunnan till i morgonbitti.

Styrka och kärlek ❤️🙏

1. Äter god dajm choklad. I onödigt snabb takt.

2. Har fått till mig en bild som tillhör min historia. En bild på min farmors mamma karin, som jag har hört så mycket om, och hennes syster anni. Så vackert. Utan henne. Inget jag.

3. Fått höra ”jag upplever dig som så klok, Ingela, du kanske har något gott råd att ge mig i den här svåra situationen”. Att få vara lite klok i en tid när man mest känner sig som den mest förvirrade människan i stan, är ju ändå skapligt härligt mitt i allt.

Styrka och kärlek ❤️

En slitsam dag. Många kollegor sjuka eller hemma och vårdar barn. Tänker på dem och hoppas de är rädda om sig.

Mina tre saker jag känner tacksamhet över en tisdag som denna.

1. Tog mig ut på en rask promenad i regnet efter jobbet. Ljudbok, reflexväst och sen ut. 👊🏻👊🏻

2. Tappade upp badkaret med hett vatten och låg i badet i ungefär en timme. En god bok och ett glas kall juice på sidan. 👊🏻👊🏻

3. Att nu är det kväll och snart får jag gå och lägga mig. 👊🏻👊🏻

I morgon är en annan dag.

All styrka och kärlek ❤️

Jaha.

Nu känns det som om det är dags att plocka fram det-här-har-varit-bra-listan.

I allt det tuffa och jobbiga just nu är det kanske än viktigare att försöka hitta det där lilla braiga. Ni vet. Det där som ger en sån go och skön känsla i kroppen.

Det kan vara hur litet som helst. Det kanske till och med känns omöjligt att hitta. Men, det finns där. Bara man känner efter.

Är ni med mig? Vill ni hjälpas åt att peppa varandra med saker att lägga på det-här-har-varit-bra-listan?

Mina tre dagens:

1. Eftersom jag blev väldigt väl emottagen förra veckan på min nya, tillfälliga arbetsplats så kändes det helt ok att denna morgon åka tillbaka dit. Gött. Jag har ett jobb att åka till. Vilket jag också är tacksam över.

2. Jag tycker att det är mysigt att tända orimligt många ljus. Vilket jag verkligen gör.

3. Kanske att den sista av alla mina kristaller som har varit på villovägar i örongångarna, nu verkar ha hamnat tillbaka på sitt rätta ställe. Tack gode gud för det.

Jag tror på er där ute! I allt det här tuffa! Tillsammans klarar vi av det här!

All styrka och kärlek ❤️🙏❤️

Det viktiga mötet med en annan människa.

Att få finnas i familjers vardag. Varje dag. I både glädje och oro, lycka och sömnbrist. Amningsbubblor och kolik, samtal och fika. Den osminkade verkligheten mitt i det som vi kallar för livet.

Gemenskapen och samhörigheten. Värmen och kärleken.

Varmt tack! Från djupet av mitt hjärta.

All kärlek ❤️

#apropåsamhällsviktigaarbeten #familjecentralen #tillsammansgörviskillnad #bvc #rådochstöd

Jag är på riktgt- riktigt ledsen.

Alla öppna förskolor i Linköping stänger nu ner. Till en början i tre veckor. Igen. För att minska smittspridning och för att kunna frigöra utbildad personal till andra mer behövande verksamheter. Däribland jag själv.

Jag är ledsen. Och jag är samtidigt väldigt orolig för att familjer nu riskerar att bli än mer ensamma och isolerade. I en tid som redan är svår och slår hårt på olika sätt.

Hjärnan förstår att vi alla behöver hjälpas åt och dra vårt strå till stacken.

Men hjärtat vill inget hellre än att bara hålla i och hålla om. Hårt och länge.

Det finns absolut ingen som tycker att den här pandemin är särskilt rolig. Och det är det som är så farligt just nu – att tappa orken för att hålla ut.

Men snälla! Ta ditt egna ansvar! Det är ditt eget jävla ansvarsområde!

Snälla. Hjälp till!

Styrka och kärlek till er alla ❤️

Så roligt det har varit! Så kul jag har haft!

Tre veckors kvalspel. Och jag har haft äran att få vara med på ett litet hörn.

Det har varit en kvalspelsresa som heter duga, det kan man säga. Ett kval som levde ända in i nästan absolut sista passningen. Herregud! Så himla svettigt.

Ett gäng som tillsammans såg möjligheten. Och som tog den. Och som de tog den.

Tänk att jag en gång i livet skulle stå som ledare för Linköping kommuns nästbästa fotbollslag. 😂 Inga konstigheter. Alls. Den såg man inte komma riktigt. Så att säga.

Nu gäller divison 3 nästa säsong. Stort grattis till alla iblandade! Vilken resa ni har gjort! Vilka underbara människor ni är!

Tusen tack för att jag fick äran att få vara med bakom kulisserna en liten liten stund!

All kärlek ❤️

Egentligen är det så himla konstigt att det inte pratas om det här mer än vad det görs. Egentligen är det så otroligt konstigt. Eftersom halva befolkningen faktiskt går igenom samma sak. Fast självklart upplever vi det på helt olika sätt.

Som 49 åring känner jag mig ändå som en skapligt trygg kvinna. Åren har liksom gått, och jag med dem. Så kan man ändå säga. Åren har gått och jag har under tiden lärt mig massor. Om både mig själv och andra.

Känner mig trygg helt enkelt. Känner att jag liksom tycker om mig själv. Har på något sätt ändå kommit underfund med mig själv. Med både mina styrkor och utvecklingsområden. Underbar känsla.

Och så plötsligt.

Vad fan är det som händer ?

Tränade inför Vasaloppet 45. Följde min plan. Inga konstigheter. Åkte loppet i slutet av februari det här året. Dessutom på en kanontid. Fyra minuter snabbare än Sanna Kallur. Bara en sån sak. Fasen så himla gött. Men sen. Började sova skitdåligt. Blev trött. Glömsk. Lyssnade. Men tappade infon lika fort. Började tappa ord. Fick ont i kroppen. En del i taget. Var det inte i armbågen så var det i muskelfästet i biceps. Var det inte i biceps så var det i handleden. Sommaren kom. Humöret dippade. När som helst. Blev inte arg. Synd. För det hade nog varit bra. Men blev ledsen. För allt möjligt. Kroppen förändrades. Mina kläder satt inte som de brukade. Fortfarande ont i kroppen. Det värsta av allt. Började tvivla på mig själv. Duger jag verkligen? Är jag tillräckligt bra? Började dessutom ett helt nytt jobb mitt i alltihopa. Men. Var jag verkligen rätt kvinna?

Allt detta tillsammans gjorde mig osäker. Vad sjutton är det som händer? Kände inte igen mig själv. Jag som hade varit så trygg i mig själv.

Gick till läkare för en ordentlig koll. Efter en utredningsundersökning och sju rör med blod fick jag svar att jag är frisk som en nötkärna. Har till och med ett blodtryck som en tonåring, sa läkaren. 😂

Men vad är det då? Vad är det som händer i min kropp. Han visste inte.

Började kolla runt. Samla information. Vilket har gett mig en smula mer kunskap. Till exempel.

Alla flickor föds med ett visst antal äggblåsor. Puberteten kommer. Äggblåsan spricker och ett ägg lossnar. Då omvandlas blåsan till ett litet organ som heter gulkroppen. Gulkroppen tillverkar ett hormon som heter just gulkroppshormon. Sen. Efter många år, när äggblåsorna faktiskt tar slut — tillverkas helt enkelt inte mera gulkroppshormon. Tillsammans med östrogenet utgör gulkroppshormonet menscykeln. Även östrogenet minskar. Tillsammans påverkar dessa hormon många organ i hela kroppen.

Aha. Kort sagt. Inte så konstigt om man mår lite kymigt emellanåt. När alla dessa hormoner slutar produceras i kroppen. Låter faktisk helt rimligt till och med. När grabbarna var små och jag ammade kallades det ”amningshjärna”. Nu har jag lärt mig ännu ett ord – hjärndimma.

Klimakteriet. Förklimakteriet. Kan det vara det? Inte helt omöjligt.

Ok. En smula tuff insikt. Helt klart. En spark i magen.

Klimakteriet. Är jag verkligen där nu? Har mina föräldrar en dotter som är i förklimakteriet? Kroppen bestämmer alltså åt mig. Skitjobbigt. På grund av att mina medfödda äggblåsor är på väg att ta slut. Ska man skämmas? Eller ska man våga prata om det? Dimhjärnan.

Nu gäller det bara att komma överens med sin lilla kropp. Igen. Ni vet den där kroppen man just hade lärt sig att acceptera. Nu är det dags att omfamna denna unika fantastiska kropp ännu en gång. Denna kropp och knopp som burit två underbara söner. Omfamna. Acceptera. Älska. Älska och gå stark genom nästa fas i livet.

Hitta nya vägar framåt. För att kunna må bra igen. Det finns hjälp att både få och skaffa sig själv. Så klart.

All kärlek ❤️

Vi bestämde oss för att köra take away ikväll. Beställde mat från Stångs Magasin här i stan för hämtning Kl 17.15.

Jag tog bilen och skulle hämta på plats. Betalade mina fem kronor, tänkte att en kvart räcker nog. Vem vågar stå utan att betala avgift? Inte jag. Inte ens för en ynka kvart.

En herre var före mig till p-automaten. En sån där automat som är biljettlös, ni vet. Man anger regnumret bara. När herren var klar gick han ändå tillbaka till bilen och la sitt lilla kvitto i framrutan. Jag förstår honom. Vem vågar riska liksom?

Man vågar olika saker här i livet. Så enkelt är det. Vissa saker, eller människor, litar man på. Vissa mer. Vissa mindre.

När hans fina kvitto låg där vid framrutan så var jag precis klar med min betalning. Jag vågade iallafall lita på att det inte behövdes en lapp i bilen så jag tog häng på farbrorn.

Det visade sig att även han hade beställt take away denna afton. Betalning skulle enligt honom ske via presentkort och ”det räcker inte så jag behöver lägga till lite”. Fyrtio kronor extra, sa hovmästaren. Jaha, har du kontanter? Hovmästaren tryckte ut pengadelen i kassa-apparaten. Tyvärr har jag ingen växel! Har du kort? Eller jämna pengar? Det hade inte farbrorn.

Plötsligt började jag känna att den där kvarten kanske inte räcker. Skulle jag behöva gå ut och fixa det? Eller skulle jag bara go with the flow? Jag valde det sistnämnda.

Herren fick till slut sin mat och gick. Till sin bil med lilla kvittot i. Alltså var det min tur nu. Jag sa att jag skulle hämta min mat som jag beställt. Jag såg hovmästaren röra sin mun.

”Ok, är det du som kommer från Karma?”

Nej, jag kommer inte från Kalmar, svarade jag. För det är jag ju inte. Det vore ju alldeles tokigt om jag hade sagt ja till det.

”Haha, nej. Ok. Inte från Kalmar. Inte från Karma heller?”

Nej. Inte jag. Sa jag och skrattade med honom. Åt mig själv. Medan jag fick min mat kom det ytterligare en herre. Han ställde sig efter mig.

Jag tackade för mig och när jag vände ryggen till hörde jag herren bakom mig säga till hovmästaren:

”Jag är från Karma!”

Sen skrattade vi högt allihopa.

All kärlek ❤️