Författare: lifeofingela

För en vecka sen landade vi på Charles De Gaulle i Paris efter en tidig flight från Arlanda på fredagsmorgon.

”Köp tågbiljetter när ni har landat och åk mot Gare de Nord. Där står jag och tar emot er”

Och där stod han! På en tågstation i Paris. Och tog emot oss! Herregud, bara en sån sak.

Glädjen! Värmen! Kärleken! Underbart!

En promenad till vårt hotel, som sonen redan hade kollat var det låg, och lämnade våra väskor. Ett pyttelitet hotel med ca 20 rum och ca fem bord i restaurangen. Riktigt mysigt.

Sen det absolut viktigaste, förutom att se att han mådde bra så klart, var att få se hur han bor. Vårt promenerande hade bara börjat denna helg. Många steg blir det i en storstad.

Tänk! Att här, bakom en röd vacker port bor han.

Efter att ha fått gå husesyn i lägenheten, ca 20 kvm, så var det dags att se var skolan låg. Så kul att veta var han liksom kommer att ha en stor del av sin vardag. Sen var det dags för en lunch i solen. Maken och jag hade varit vakna sen 04.00. Ätit frukost 04.30 så nu var vi skapligt hungriga.

Med ny energi i kroppen så gav vi oss iväg för att se när sonen visade upp sin nya hemstad.

Och som pricken över i:et denna fantastiska fredag var att få uppleva en fotbollsmatch i franska League Un på Parc des Princes mellan PSG – Nice. Jösses, vilken show!

Ca 27000 steg senare låg vi i sängen efter en väldigt lång, intensiv och härlig dag.

Lördag. Vad gjorde vi då? Ja just ja. Vi fortsatte vår guidning genom stan med en helt egen guide. Men först en gemensam lång frukost på hotellet med sonen som kom förbi. Gud vad mysigt.

Tunnelbana söderut. Mot NotreDame och Louvren.

Vi gick och vi gick. Vätskepauser då o då såklart. Mös, njöt, pratade och skrattade.

Och till sist denna lördag en helt fantastisk middag i de latinska kvarterna i stan. I cirka 23 graders värme.

Söndag. Dags att åka hem till Sverige igen. Men först ville vi hjälpa sonen att fylla kylskåpet.

Jaha. Och så gick den helgen. En sagolik helg. Den helgen som jag hade sett fram emot i så många veckor. Och nu var den över. Miljoners steg. Tusen intryck. Hundra upplevelser. Men mest av allt. Bara ren och skär kärlek. Och tacksamhet.

Att säga hej då var tufft. Tårarna rann nerför kinderna. Och det var ok. Så var det. Och så fick det vara.

Nu har jag fått krama om honom. Sett att han mår bra. Hur han bor. Och jag önskar honom en så enastående minnesvärd tid i Paris.

All kärlek ❤️

Som förälder gör man verkligen sitt allra, allra bästa. Sitt yttersta. Det är en utomjordisk utmaning, för de små liven kommer helt utan manual och alla barn är helt unika. Ingen är den andre lik.

Märker man då efter ett tag, oftast inom ett par år, att barnet dessutom inte riktigt faller inom normen för ”det normala” ( vem bestämmer vad som är normalt ens? ) blir utmaningen än större.

Och när utmaningarna, både för barn och föräldrar, börjar att påverka vardagen, både för barn och vuxna, då är det dags att söka hjälp. Och innan man tar det stora steget har familjen redan provat det mesta för att få livet att gå ihop. Jag lovar. Man är till och med på bristningsgränsen för vad man pallar med. För som förälder vill man ”lyckas”. Precis som sitt barn. Barnet gör också allt i sin makt för att lyckas. Inget barn vill misslyckas. Men när kravställan ibland blir för hård, för hög, för tuff, för mycket på en gång. Då krockar det. När frustrationen inte har någon kanal ut, då brister det. Och vardagen blir alldeles för tuff.

Som förälder till ett barn som kämpar så outsägligt hårt, är det inte helt ovanligt med små tips från andra, från omgivningen. Dessutom oftast helt oombedda.

Antingen stöttar man för mycket. För barnet behöver ”minsann lära sig hur livet är”. Eller så stöttar man för lite och man borde ”minsann sätta gränser för man är alldeles för slapphänt”. Man är även ”negativ och bara ser alla problem” fast det är så livet ser ut.

Känslan av att aldrig göra rätt. Hur man än gör. Kan man förresten nånsin göra rätt i andras ögon? Jag vet inte. Är det målet? Att göra rätt i andras ögon? Nej, absolut och verkligen inte. Målet är att barnet och dennes familj ska kunna må så bra som möjligt utifrån varje individs egna förmågor. Självklart! Oftast finns det ju ett eller flera syskon i familjen som också behöver sitt. Otillräckligheten här som förälder. Samtidigt som det är ruggigt svårt att låta bli att inte bli påverkad av andra.

Kommentarer om att ”jamen sådär gjorde mitt barn också ibland” och ”sådär gör alla barn då och då” är tämligen vanliga likaså. Skillnaden är att barnen med adhd/autism lever med detta. Varje dag. Varje timme. Varje minut. Varje sekund. Det händer inte ”då och då”. De här barnen har inte ångest en gång om året. De här barnen kan ha ångest kanske fyra gånger om dagen. Eller mer. Eller rent av dygnet runt. Sån ångest att de är rädda för att kräkas (och får ångest även av det) varje morgon innan de ska till skolan.

Som förälder får man slita. Oavsett. Så är det. Det är ett livslångt lärande att vara förälder.

Dessutom har alla föräldrar sin egen ryggsäck med mer eller mindre bearbetade och oläkta trauman med sig in i föräldraskapet.

Till barn med npf får man även slita bland annat mot eller med, vet inte vad jag ska skriva, förskola, skola, åtgärdsprogram som skrivs som varken följs eller följs upp, oändligt många möten, bup, habiliteringen, psykiatrin, fördomar, samhället, sin arbetsgivare, sin omgivning och inte minst sig själv.

Kontentan av det hela, ja vad vill jag med det här egentligen, jag vill nog bara säga – Du vet aldrig vad en annan människa går igenom. Det som syns är enbart toppen av ett stort, jäkla isberg.

All kärlek ❤️

Våren har varit en enda lång förberedelse. En enda lång förberedelse för just den här dagen.

Som han har slitit. Kollat upp. Fixat. Donat.

Fram tills idag. I morse var det dags. I morse 03.30 drog vi till Arlanda.

För en helt ny tillvaro i Paris. Inte för mig och maken. Men för sonen.

Vad väntar i Paris då? Jo, där väntar inget annat än just livet. Livet med bland annat massor av nya härliga erfarenheter och spännande upplevelser. Massor av nya intressanta möten och livslånga lärdomar. Nya självinsikter och så plugg där emellan.

Förväntansfull och pirrig. Målmedveten och resfebrig. Allt på samma gång. Många känslor i kroppen. Inte bara hos mamman.

Nu vet jag att han är på plats. I sin nya lägenhet. Där han ska bo den närmaste tiden. Men va? Vänta. Ska han bo där? I en lägenhet? I Paris? Ja, jösses!

Hittade rätt perrong och tog tåget från Charles de Gaulle. In till stan. Hittade rätt gata. Portkoden in i trapphuset funkade. Nycklarna låg som de skulle på aviserad plats. Och lägenheten låg där den skulle. Herregud, sån tur! För hur vet man att den ens existerar egentligen? Hur vet man att hyresvärden är seriös? När samtalet kom att han var på plats kände jag att jag kunde börja andas ordentligt igen.

Lev dina drömmar nu, älskade unge ❤️

All kärlek ❤️

I förra veckan fyllde min mamma 75 år. Stort grattis till världens bästa mamma som när hon fyllde 70 önskade sig ett fallskärmshopp i present. Brorsan och jag tvekade först, men har man en mamma som bland annat har ridit på hästar i Peru, vandrat i Nepal, flugit luftballong, badat på island och och åkt Hurtigrutten, så var det ändå en perfekt present till just henne.

I år blev det något lugnare kan man säga.

Men, det som hände var ändå bland det konstigaste. Hur stora är oddsen egentligen?

På födelsedagskvällen ringde mammas telefon och det var hennes väninna som undrade om mamma hade fått sina blommor. Blommor som väninnan hade ställt i en vas och sedan ställt i en blå hink utanför mammas ytterdörr. Trodde hon. Men mamma hade inte sett några blommor.

Mamma knatade ner för trappan i trapphuset för ett annat ärende och träffade då på sin granne som bor i lägenheten nedanför.

Av en händelse så frågade mamma om han hade sett några blommor ståendes i en blå hink nånstans. Det hade han. De hade nämligen stått utanför hans dörr. Jaha, sa mamma, gjorde de det? Jajamänsan, svarade han.

Så trevligt, fortsatte mamma, de var nog till mig, för jag fyller år idag.

Haha, skrattade plötsligt grannen och berättade att han trodde de var till honom ”för jag fyller också år idag!” Han berättade glatt vidare att det även följde med ett paket i hinken också. Och med ett leende sa han att det hade han minsann redan öppnat! Chokladpraliner. ”Och de har jag ju nästan ätit upp!” Så stod de där o skrattade båda två.

Haha! Ja jösses! Så himla festligt! Hur kan det ens hända? Mammas väninna grattade två i en, kan man säga.

De kom fram till att pralinerna kunde han behålla. Och mamma tog med sig blommorna och hinken upp till sig.

All kärlek ❤️

Asså, det här med att vilja förstå. Så länge jag minns har jag ”försökt förstå” så himla mycket hela tiden.

JaJa, nu menar jag absolut inte Pythagoras sats eller andra matematiska formler. Sånt har gått mig fullständigt förbi. Vilket var otroligt frustrerande under skoltiden. Det hade jag gärna haft en smula mer förståelse för. Men det var totalt omöjligt.

Min förståelse har istället legat för helt andra saker. Vilket jag har förstått senare. Nu förstår jag att jag förstod och har förstått så mycket annat. Min förståelse har legat och ligger fortfarande helt utanför sånt som man fick betyg i. Otroligt synd när allt kommer omkring.

Min förståelse har istället hela tiden funnits i mitt hjärta. Har nog alltid gjort. Och inte bara där. Utan i hela mitt system.

Jag har haft så jäkla fullt upp med att alltid vilja att försöka förstå alla andra att jag ibland glömmer bort att förstå mig själv. Ens starkaste sidor, när de blir för mycket, kan verkligen ibland bli ens största svagheter.

Och grejen är, att för mig är och har det aldrig varit det minsta konstigt. För jag vill verkligen förstå. Det kommer på något sätt helt naturligt för mig. Jag vill förstå människan. Jag är nyfiken. Vad finns liksom där bakom? Vad står människans beteende och agerande för? Arv och miljö, erfarenheter, olika sorters känslor och rädslor ligger verkligen där inne och gottar sig. Och det viktigaste av allt – det finns inget rätt eller fel. Precis som för mig. Jag är resultatet av alla beslut jag har tagit under mina 51 år här på jorden. Med konsekvenserna av det såklart. Och jag försöker att förstå.

För konsekvenser blir det. Vare sig man tror det eller inte. För säger man ja å ena sidan – så säger man ju automatiskt nej till den andra sidan. Enkelt. Den ekvationen förstår till och med jag. Går jag åt vänster – ja då missar jag högersidan. Simple as that.

Men jag blir trött. Ofantligt trött emellanåt.

Förstår ni hur jag menar?

All kärlek ❤️

Under helgen som gick var vi i Stockholm och fick uppleva en rent ljuvlig helg. Den blåa himlen gjorde sitt och solen visade sig verkligen från sin finaste gulaste sida.

Men det allra, allra bästa.

Att jag har en människa i mitt liv som har känt mig nästan lika länge som min mamma och pappa har gjort. Mina föräldrar har bara känt mig 10 år mer än hon.

Tänk att jag har en människa som har funnits i mitt liv i 40 år! Och som fortfarande finns där. Helt otroligt. Åren har kommit och åren har gått. Livet i all sin enkelhet. Men också livet i sin allra svåraste form. Men vi har funnits där. Oavsett. Genom allt. En plastpåse med enbart en tandborste i. Ibland är det, det enda som behövs. ( Du gjorde det! ❤️ ) Den som vet, den vet.

Tänk att jag har en människa som fortfarande finns och som fanns redan när vi båda var små flickor som cyklade fram och tillbaka. Mellan Ingjaldsvägen och Adolf Lemonsväg. Flickor som började växa och som kände nervositeten inför att bli en ung kvinna. Jag minns när vi berättade för varandra om ”första gången”. Jag minns vår gemensamma oro för ”tänk om vi var med barn”. Så märkligt att det inföll liksom samtidigt. Jag minns filmkvällarna i hennes gillestuga. Hänget i våra rum. Våra prat. Vår tystnad. Allt roligt. Alla skratt. All jäkla fotboll. Övernattningarna. Frukostarna med alla hennes syrror. Och för att inte tala om häxblandningarna som blandades i tvättstugan. Våra utekvällar. Alla hemlisar. Alltså, listan kan göras så lång.

Att få den väldiga äran att senare få bli deras förstföddas gudmor. Som jag älskar. Även hennes syskon. Så stort!

Livet. Tänk att ha den oerhörda lyxen att ha någon som vet det mesta om en, men som ändå gillar en. En som har sett en bli vuxen, sett en utvecklats och som vet att det finns skuggsidor, men som finns där för en ändå.

Vi behöver inte höras varje dag. Eller varje vecka. Inte ens varje månad. Ibland till och med på flera månader. Men ändå finns där. Genom allt.

Tack för att du är du. Tack för allt du har lärt mig. Tack för att du finns. Tack för att jag får vara en del i ditt och din familjs liv. Jag älskar dig och du betyder massor för mig.

Du är ren och skär kärlek 🧡

Ja, vad ska man kalla dem egentligen? Sina sidor man inte riktigt är sådär jäkla stolt över att man besitter? Eller sidorna ”som bara kommer, dyker upp när man minst anar det”?

Sina så kallade skuggsidor.

Skuggsidor ja. Det är de där sidorna som solen inte lyser på lika starkt skulle man kunna säga. De hamnar således lite i skuggan helt enkelt. Och eftersom de gömmer sig där i skuggorna och därför blir en smula svåra att nå, så behöver man träna lite. Träna på att bli medveten om dem.

Likväl som man behöver träna fysiskt för att bli stark i sina muskler, så behöver man träna även det psykiska. För det krävs verkligen träning. För att bli ännu starkare. Och usch så himla jobbigt det är. Både att träna biceps och svettas på gymmet, och även för att se och våga ta sig an sina skuggsidor. Man kan bli Genomsvett av bara tanken faktiskt.

Men behöver man bli medveten om dem då? Nja, det behöver man ju inte. Om man inte vill. Så klart. Det är ju upp till var och en. Men jag är övertygad om att ju mer medveten man blir – desto mer ökar man förståelsen för både en själv. Men även för andra.

Att se och förstå sina egna mönster, sina egna reaktioner och vanor och sitt eget agerande. Varför smyger de sig på, de där känslorna som är så tuffa att hantera? Och när dyker de upp som gubben i lådan egentligen? Vid samma situationer? Märker man de ens? Märker bara andra? Eller kör man bara på? Och utan att förstå konsekvenser? För konsekvenser blir det. Alltid. Oavsett.

Vissa skuggsidor är lättare att acceptera känner jag. Liksom att jaha, där kom den känslan. Jag noterar den och känner den. Accepterar den. Och släpper den. Det kan bli lite jobbigt ibland men jag kan ändå leva med den. Andra är svårare. Betydligt svårare. Och mycket tuffare att hantera. För de kanske inte bara påverkar mig själv. De påverkar även de runt omkring mig.

Det absolut bästa genom att våga se och våga känna, där bland skuggorna nånstans, bland de där sidorna som kommer fram i olika situationer, är att man kan börja ta eget ansvar för dem. Acceptera att de finns. Och eventuellt jobba med dem. Göra försök till en förändring. Men då kommer nästa utmaning. Hur gör man? Man vill förändra sig, men hur i hela friden gör man då? Det är oerhört lätt att hamna i exakt samma fotspår.

Genom sin egen förändring så blir det hela liksom en kedjereaktion. För så fort man börjar förstå sig själv – så ökar förståelsen även för andras små skuggsidor. Och Kanske infinner sig känslan av att alla faktiskt gör sitt bästa – utifrån sin egen förmåga. Allas reaktioner och ageranden är summan av allas egna erfarenheter, ryggsäckar och medvetenhet. Just där och just då.

Jaha, jösses. Det blev ett långt inlägg märker jag. En av mina sidor när jag vill skriva. Det tar inte slut när så många ord vill ut. Men jag får väl inse här att ni inte orkar läsa längre om mina tankar kring det här. 🙈 Men för er som har tagit er ändå hit tackar jag ödmjukast för er tid. 🙏

All kärlek ❤️ framför allt till alla skuggsidor 🌓

En nära vän till mig ville söka hjälp för sina klimakterieproblem. Hon hörde av sig till vårdcentralen där hon bodde och fick en tid till en av läkarna där. Precis så som regionen vill att kvinnan ska göra för bland annat just dessa symptom.

Hon blev inkallad till ett av behandlingsrummen av den kvinnliga allmänläkaren. I behandlingsrummet fanns en arbetsbänk med skåp och lådor under, samt skåp ovanför. En rullvagn av metall med olika tillbehör, en stol och en gynstol. Även en liten toalett med dörr.

Hon blev tillsagd att gå in på toaletten och ta av sig sina kläder på underkroppen. Vilket hon gjorde tämligen omgående. Medan hon står där inne och har tagit av sig sina kläder hör hon hur läkaren öppnar ytterdörren och går ut ur behandlingsrummet. Hon står helt således helt allena inne på toaletten och vet varken ut eller in. Vad händer nu? Ska hon gå ut? Ska hon vänta tills läkaren kommer tillbaka? När kommer läkaren ens tillbaka? Ska hon stå där helt avklädd länge? Ingen information.

Känslan av osäkerhet kryper på i en redan utsatt situation.

Hon väljer att ändå gå ut. Plötsligt öppnas ytterdörren och läkaren kommer tillbaka. Då visar det sig att hon har med sig ytterligare en kvinna. Denna kvinna bär en vit rock så min vän misstänker ändå att även hon är läkare. Men hon presenterar sig inte. Och hon blir inte presenterad av första läkaren heller. Så nu står min vän halvt naken i ett rum med två för henne helt okända kvinnor. Det enda hon vet är att den ena är läkare.

Osäkerheten i en redan utsatt situation.

”Du hade kunnat sätta på dig en rock”, säger plötsligt läkaren och min vän tittar sig omkring efter en rock. Läkaren ger henne då en sådan som hon hittar i ett av skåpen.

Min vän sätter sig i gynstolen på det sätt en kvinna förväntas att sitta i en sådan stol. Medan hon sitter där märker hon hur de båda kvinnorna i vita rockar börjar att vandra omkring där i rummet. De öppnar skåp och lådor, tar fram olika redskap och lägger tillbaka. Öppnar nästa skåp, rör runt och kollar. Efter en lång stund hittar de vad de sökte, verktygen för att kunna undersöka min vän. Nu har min vän suttit med benen i vädret en rätt lång stund.

Helt utlämnad i en redan utsatt situation.

Äntligen sätter sig läkaren på sin pall och rullar fram till min vän. Hon börjar pilla med ett av de verktyg hon efter mycket möda har hittat, och min vän upplever det som om det är första gången läkaren ens håller i detta verktyg.

En sekund senare utbrister läkaren ”ja men det här ser ju rent och fint ut!”

Min vän blir alldeles konfunderad och vet inte riktigt vad hon ska svara. Men innan hon ens hinner respondera så kommer det igen ”jo, men det här ser ju rent och fint ut”. Vadå rent och fint, det är inte det du ska kolla.

Känslan i en redan utsatt situation.

Fem sekunder tar själva ingreppet och läkaren rullar iväg och min vän går in på toaletten, sätter på sig sina kläder och kommer ut igen. Läkaren skickar sedan iväg henne till provtagningen för blodprov.

Och sen var undersökningen över.

Men va? På riktigt?

Väl hemma igen undrar min vän vad det var som egentligen hände. Ingen har ställt några frågor till henne. Ingen har frågat henne hur hon mår. Ingen har undrat vilka symptom hon ville prata om. Ingen har hjälpt henne över huvud taget. En oerhört snabb titt med kallt verktyg som hade hittats av ren tur och som kunde konstatera att det ”var rent och fint” och sen blodprover som inte hade förklarats över huvud taget.

Vad ÄR detta? Är det här verkligen den vård en kvinna ska förvänta sig?

Jag blir alldeles matt. Så makalöst tragiskt hanterat av Regionen.

All kärlek ❤️ framför allt till min vän. Och alla andra kvinnor.

#sharingiscaring

Varje dag åker jag förbi en skola på väg till jobbet. Jag ser hur barnen leker och springer omkring på skolgården.

För snart 20 år sedan blev jag en mamma som hade ett barn som gick i skolan. Ett skolbarn. Tänk om jag visste då vad jag vet nu. Tänk om jag visste då hur många ärr den skoltiden skulle ge det barnet att hantera som vuxen. Tänk om jag visste då, med den kunskap och erfarenhet jag har idag 20 år senare, hur jag hade kunnat stötta på ett helt annat sätt.

Tänk om jag visste då att barnet hade många av svaren inom sig själv. Tänk om jag visste då att lita mer på barnet än på vad omgivning och skola sa. Tänk om barnet hade blivit lyssnat på redan då. Tänk om jag hade förstått redan då.

Jag ser barnen på skolgården och känner med varenda en av dem som inte mår bra. Jag ser dem och jag känner hur en del av de kämpar för varje sekund att bara överleva dagen.

Tänk om jag hade vetat då vad jag vet nu. Då hade jag framförallt berättat för läraren att relationen mellan den vuxne och barnet är bland det viktigaste som finns för viljan till inlärning. Känner barnet tillit och respekt från den vuxna, att vara sedd, förstådd, hörd och bekräftad, så är halva jobbet gjort. Jag hade berättat för läraren att dennes förhållningssätt kan avgöra hela barnets skoltid. Att skillnaden mellan att se ett jobbigt barn, eller att se ett barn som har det jobbigt – kan vara avgörande för resten av livet.

Under många års tid har min hjärna och mitt hjärta varit i konflikt med varandra. Inte varit överens. Hjärnan säger mig att jag gjorde så gott jag kunde just där och just då utifrån min egen förmåga. Det finns mycket jag gjorde bra. Det vet jag också. Mycket var verkligen bra. Framför allt har jag alltid funnits där. Nära.

Men. Samtidigt säger mitt hjärta – att ärren barnet har fått. Sitter fast även på mig.

All kärlek ❤️

Min mammas fina granne har gått bort. Kvinnan som hade sin dörr mitt emot min mammas i den pyttelilla trappuppgången i deras bostadshus. Kvinnan som blev så oerhört viktig för min mamma under pandemin finns ej mer.

Att vara en ensam äldre under en pandemi kan sätta sina spår. Att tillhöra den generationen som blev isolerad helt och hållet, mot sin vilja, kan vara ett väldigt trauma att behöva gå igenom.

Därför blev jag så glad och så tacksam över att mamma hade en granne. Ensam även hon. En granne som öppnade sin ytterdörr samtidigt som min mamma öppnade sin. Och där i dörröppningarna mitt emot varandra tog de fram varsitt bord och varsin stol och tog en kopp kaffe tillsammans. Jag bara älskar det initiativet och den synen.

Och jag är och har varit så oerhört tacksam över att grannen har en dotter som under flera månader tog sig tid att handla åt min mamma. Samtidigt som hon ”ändå handlade åt sin mamma”. Livslång tacksamhet för det. Grannen som senare tillsammans med min mamma lärde sig att handla mat på nätet.

Två helt olika kvinnor. Två helt olika liv. Men de hade varandra. Hjälpte varandra. På så många olika sätt. De fanns för varandra. När mamma tog sig sina dagliga promenader, plingade hon alltid på hos grannen och berättade att hon gav sig ut. ”Kommer jag inte tillbaka får du ringa polisen”. Mamma hade en hemlig knack kod in till grannen som hon knackade för att grannen inte skulle behöva kliva upp och öppna då hon hade ont i sin kropp. Då visste grannen att det var mamma som kom. De skickade sms till varandra när de åkte iväg. Och när de var framme. Att ha nån som saknar en…

Nu är jag så ledsen.

I slutet av mars är det begravning.

Med den här begravningen blir det den fjärde begravningen mamma och jag går på tillsammans. På bara ett par år. Fyra begravningar. Men med fem döda. En av begravningarna var en dubbel. Då var det mammas bästa väninna, sen ungdomsåren, och hennes make som hade gått bort. Det gick fort och med bara tre veckors mellanrum. Något år innan var det deras enda dotter, min mammas guddotter. Och så ytterligare en viktig person för bara två år sen.

Kretsen runt min mamma minskar. Och det gör så himla ont i mig.

All kärlek ❤️ Framför allt till Monas två döttrar och min mamma ❤️