Tänk om jag visste då vad jag vet nu

Varje dag åker jag förbi en skola på väg till jobbet. Jag ser hur barnen leker och springer omkring på skolgården.

För snart 20 år sedan blev jag en mamma som hade ett barn som gick i skolan. Ett skolbarn. Tänk om jag visste då vad jag vet nu. Tänk om jag visste då hur många ärr den skoltiden skulle ge det barnet att hantera som vuxen. Tänk om jag visste då, med den kunskap och erfarenhet jag har idag 20 år senare, hur jag hade kunnat stötta på ett helt annat sätt.

Tänk om jag visste då att barnet hade många av svaren inom sig själv. Tänk om jag visste då att lita mer på barnet än på vad omgivning och skola sa. Tänk om barnet hade blivit lyssnat på redan då. Tänk om jag hade förstått redan då.

Jag ser barnen på skolgården och känner med varenda en av dem som inte mår bra. Jag ser dem och jag känner hur en del av de kämpar för varje sekund att bara överleva dagen.

Tänk om jag hade vetat då vad jag vet nu. Då hade jag framförallt berättat för läraren att relationen mellan den vuxne och barnet är bland det viktigaste som finns för viljan till inlärning. Känner barnet tillit och respekt från den vuxna, att vara sedd, förstådd, hörd och bekräftad, så är halva jobbet gjort. Jag hade berättat för läraren att dennes förhållningssätt kan avgöra hela barnets skoltid. Att skillnaden mellan att se ett jobbigt barn, eller att se ett barn som har det jobbigt – kan vara avgörande för resten av livet.

Under många års tid har min hjärna och mitt hjärta varit i konflikt med varandra. Inte varit överens. Hjärnan säger mig att jag gjorde så gott jag kunde just där och just då utifrån min egen förmåga. Det finns mycket jag gjorde bra. Det vet jag också. Mycket var verkligen bra. Framför allt har jag alltid funnits där. Nära.

Men. Samtidigt säger mitt hjärta – att ärren barnet har fått. Sitter fast även på mig.

All kärlek ❤️