Försöker läsa min bok. Det går sådär. Får läsa om meningen flera gånger. Får till och med gå tillbaka hela stycket för att ens minnas vad det står för att ha ett uns av att se vad jag läser. Går inte. Ger upp.
Sitter mest här och känner mig förundrad. Vad var det som hände egentligen?
Häromdagen hade jag barn som just hade lärt sig gå. Och på ett litet ögonblink har jag nu plötsligt två vuxna söner.
Två vuxna unga män på väg ut i livet. Ut i livet som just är bara deras eget.
Egna liv. Eget ansvar. Jag ser hur de på varsina håll i världen hanterar och tar sig an olika situationer som händer i deras liv. Ja jösses. De är vuxna. Och de tar egna, vuxna beslut. Beslut som är genomtänkta, mogna, tuffa och….liksom vuxna. Sen redo att brösta konsekvenserna. Och jag kan inte annat än att känna mig både fascinerad och imponerad när jag sitter så här på sidan av.
Tänk att de som satt och låtsasrapade vid köksbordet, plockade vitsippor till mamma på livets första fotbollsträning och fångade både fisar och svärord i burk, nu 20 år senare, känns så oerhört mycket mera vuxna än mig själv. Vad hände där på vägen mellan att de lärde sig att gå och tills bara ett endaste litet ögonblick hade gått? När hann de bli så här kloka?
De två, som är de enda som både har hört och känt mitt hjärta slå på insidan av mig ( bara en sån sak ), kan nog inte ens till vidden förstå hur mycket de betyder för mig och hur mycket de lär mig av livet. Varje dag. Varje minut. Varje sekund.
Tack för att ni är ni🙏
All kärlek ❤️
Life of Ingela 