Så tacksam att allt gick så bra ändå

Skolorna har börjat efter ett långt sommarlov. För många ett långt och härligt sommarlov. För andra är det äntligen skolstart efter en tuff ledighet.

Jag ser hur barnen cyklar genom samhället. Både på morgonen, under dagen och på eftermiddagen. Sedan även på kvällarna till och från sina kompisar eller aktiviteter.

Jag kan känna deras frihetskänsla. Att kunna ta sig fram på egen hand. Så härligt. Jag kan även känna deras föräldrars känsla av att inte behöva skjutsa i bilen överallt. Dyrbar tid går till annat. Och dessutom mår miljön så mycket bättre.

Men. Med cykling i trafik följer ett ansvar och en skyldighet att kunna trafikregler. Att cykla innebär frihet under ansvar. Och det ansvaret behöver läras ut tidigt av vårdnadshavare. Hur cyklar man egentligen trafiksäkert? Hur gör man när man kommer cyklandes fram till ett övergångsställe till exempel?

Jag ser varje dag barn på cykel som till exempel bara cyklar rakt över övergångsställen utan att se sig för, som sneddar i korsningar, inte använder hjälm och cyklar i bredd ute på vägarna.

Och idag hände det. Det som inte får hända.

Jag blev vittne till hur en tonåring i yngre tonåren blev påkörd just på ett övergångsställe. Hen kom i hög hastighet och cyklade rakt ut samtidigt som bilen jag mötte inte hann varken väja eller stanna. Kollisionen var ett faktum. Tonåringen kraschade rakt in i bilens högra framsida. Hen flög bokstavligen som en vante två meter rakt upp i luften, innan hen landade två meter bort på ena sidan med en kraftig studs. Jag hann se hur hens glasögon flög genom luften och jag hann se hens uppspärrade ögon av rädsla och skräck när hen var i luften.

Jag såg hur bilföraren tvärnitade och jag såg när hen klev ur bilen också med skräck i blicken. En rädsla av den sorten av att eventuellt ha skadat en annan människa riktigt allvarligt.

Som enda vittne till hela händelsen stannade även jag min bil. Ringde till jobbet och sa att jag kommer att bli sen den här morgonen. För det som inte får hända, har just hänt.

Tonåringen klarade sig mirakulöst helt utan synliga skador. Hen kommer dock att få kraftiga blåmärken och blessyrer runt hela sin kropp. Misstänker även att nacken har fått sig en ordentlig kyss. Och jag tror att den mentala biten kommer att bli kanske den tuffaste utmaningen. För vad hade kunnat hända? Cyklisten hade dessutom ingen hjälm då den hängde snyggt placerad på styret. Hen hade även hörlurar i öronen.

Båda två riktigt chockade. Föraren en ung vuxen i början på sitt studieliv i en ny stad. Cyklisten på väg till skolan en helt vanlig torsdagmorgon på schemat.

Cyklisten blir hämtad av vårdnadshavare. Polisen anländer. Uppgifter delas och föraren får blåsa för nykterhet. Tårar och chock. Polisen meddelar lugnt att nu är det upp till förarens försäkringsbolag att avgöra vem som har rätt eller fel i den här situationen. De hämtar en skadeanmälan och ger till föraren. Och de berättar att det är inte lätt att fylla i en sådan när man är rädd och chockad. Ger föraren tips om att ta emot vittnets uppgifter.

Då föraren har sina anhöriga på annan ort tar jag med mig föraren till mitt jobb som ligger i närheten, där hen tas emot med öppna armar. Jag skriver ner mina vittnesuppgifter som hen får ta med sig. Efter en stunds lugn är hen redo att ta sig hem på egen hand.

Föraren tackar så väldigt mycket för all hjälp och ber nästan om ursäkt för att ha tagit upp min tid denna förmiddag. Då säger jag till hen med armarna kring hens axlar att om det här hade hänt min unga vuxna nånstans i Sverige så hoppas jag att någon ställer upp även för honom. För det är något man självklart bara gör.

Vid lunch får jag reda på att även föraren har fått tag i sina föräldrar. Skönt.

Den här morgonen hade kunnat sluta väldigt illa. Men som tur var så slutade den förhållandevis bra!

Påminn gärna era cyklande barn och ungdomar om ansvaret ute i trafiken. Eller er själva om ni kanske tillhör de som behöver den påminnelsen. Bilar är hårda. Människor är mjuka.

All kärlek ❤️