För ett par år sedan gick vår yngste son ut nian. Inför den avslutningen och inför den då kommande hösten med ”nollning” på gymnasiet, bjöd polisen in till ett föräldramöte ang Alkohol och drog-problematik.
Av 200 inbjudna föräldrar var vi enbart 40 vuxna som dök upp denna väldigt viktiga kväll. Men va?? På riktigt?
Polisen som stod på scenen den kvällen blev så besviken. Han var så arg. Han kunde inte för sitt liv begripa hur föräldrar kunde vara så ointresserade eller naiva inför, av vad deras ungdomar gör och var deras ungdomar rör sig.
Jag är här för deras egna barns skull. Vi finns för ungdomarna. Men var är deras föräldrar? Var är de?
Man vill kanske tro att man vet vad ens egen unge gör. Och i många fall är det absolut kanske så. Men även om man litar på sin egen unge så kan faktiskt allt hända. När nyfikenheten börjar att ta över rädslan för det okända så gäller det som förälder att finnas där. Vara den där starka sargen som ungdomen kan studsa emot när det krockar. För det kommer det att göra. På olika sätt, för olika familjer.
Man behöver visa intresse för vad de gör. Ställa frågor. Vara nyfiken. Sitta på sängkanten. Fråga vad de ska göra. Var de ska vara. Vilka de ska vara med. Vi vuxna behöver visa oss. Vi behöver finnas där våra 15 åringar finns. Vi behöver visa att vi finns för dem. Herregud, vad jobbig man är. Och man ska vara det. För det är så det är. Att faktiskt vara förälder.
I den här texten kommer jag att blanda orden ”barn” och ”ungdom”. För det är så det också är. En 15-16 åring är både barn. Och ungdom.
Den här perioden i livet är en oerhört påfrestande tid. För båda parter. Både för förälder och ungdom. Jag vet det. Det är rent ut sagt skitjobbigt emellanåt. Men man får så väldigt mycket tillbaka. Jag lovar.
För man är ute och kvälls- och nattvandrar och rör sig på stan så ser man så mycket. Man ser och man lär sig hur ungdomarnas verklighet ser ut. Man har något att återkoppla till barnen med och ungdomarna ser att vuxna bryr sig. Ibland kanske man får ringa efter någons förälder, ibland kan det vara så att polisen har hunnit före. Och då körs inte barnet hem, utan då körs barnet till barnakuten och då kopplas socialtjänsten in. Vare sig man vill eller inte. Ibland kanske man får hjälpa till att skaffa fram lite vatten. Ibland kanske man bara går runt. Kollar. Snackar. För att finnas där. Och under ”nollningen” lär man sig att ta med en jättestor handduk för ungdomen att sitta på i bilen på vägen hem Pga ketchup/ägg/allt möjligt- skitiga kläder.
Vissa nätter när klockan har börjat närma sig omkring 01.30 och man har sagt att det är ok att gå ”på den där festen”, med villkor att man som vuxen hämtar. Då kan det komma ett sms med en fråga är det ok att xx och xx att åka med?
Och aldrig att man har sagt nej till det. Bilen har alltid varit full med ungdomar och natt-taxin har kört runt i samhället. Ibland har bilen varit överfull och skulle polisen ha stoppat bilen då hade man sagt att man aldrig skulle lämna den ungdomen helt ensam.
Det bästa med att finnas där barnen är att man lär känna kompisarna. För när de börjar gymnasiet har man verkligen ingen aning. Man lär sig vilka de är. Man snackar under bilresan. Man tjötar och man skrattar tillsammans. Man blir lite mer tjenis med sin ungdoms kompisar. Men ser hur läget är. De berättar ofta med glädje om hur deras upplevelse från kvällen har varit. Eller om det har hänt nåt annat.
Och sen – när bilen äntligen parkerar på sin egen garageuppfart, få höra – tack för skjutsen morsan!
Då vet man varför man vänder på dygnet för sitt barns skull.
All kärlek ❤️
Life of Ingela 