I veckan skulle en kompis ringa till sin vårdcentral för att prata om sina eventuella klimakteriebesvär. Hon önskade att jag satt med och hade mig bredvid sig på högtalartelefon tillsammans med sjuksköterskan på vårdcentralen.
Hon berättade för sköterskan att hon var intresserad av bioidentiska hormoner och frågade om de skriver ut sådana. Vänta ett tag, sa sköterskan, jag ska konsultera våran läkare.
Och det blev tyst i luren. Tiden gick. Efter ett bra tag började min vän undra vad de egentligen höll på med.
Lugn bara, svarade jag. De ska bara googla först.
Till slut kom sköterskan tillbaka och berättade att hon hade pratat med sin läkare och sa även att ingen av de visste vad det här var för någonting. Och sa att de hade behövt googla för att överhuvud taget veta vad vi pratade om.
Tittade på min kompis och log.
Sköterskan rekommenderade min vän att ringa till stans enda gynekolog och då sa jag att den gynekologen inte skriver ut Utrogestan 100mg Pga att dessa kräver licens och att även om hon kan göra det, så väljer hon att inte göra detta. Punkt.
Aha, sa sköterskan och sen ställde denna sköterska så många frågor angående dessa bioidentiska hormoner och jag svarade så gott jag bara kunde om skillnaden på bland annat gestagen och Utrogestan.
Så funkar kvinnovården alltså. Vi som patienter får helt enkelt läsa på för att sedan berätta för våra utbildade sjuksköterskor och läkare vad bioidentiska hormoner är. Och att vi som kvinnor har all rätt i världen att få dessa utskrivna. Med eller utan licens.
Min kompis fick iallafall en bokad telefontid med sin läkare nästa vecka. Och då ska de prata mer om det här.
Och med det samtalet tillsammans med det här samtalet så har hon kommit bra mycket längre än vad jag nånsin kom hos min vårdcentral, där min läkare visade absolut noll intresse för det jag pratade om. Och nästan bara hånlog åt mig när jag ville att om inte han kunde hjälpa mig, så kunde han väl ändå skicka mig till Kvinnokliniken här i stan med orden att ”de kommer bara skicka tillbaka remissen med vändande post”. Vilket de gjorde samma vecka. Och sen var hans engagemang slut. Nu är jag ännu mera påläst och hade jag haft honom framför mig nu, med den kunskap och erfarenhet jag besitter i dagsläget, hade det kanske slutat annorlunda. Men vad vet jag? Nu orkar jag inte kriga med honom längre.
Så olika är det alltså. Det hänger otroligt mycket på vem man träffar som kvinna. Om den man träffar är nyfiken, intresserad och villig att hjälpa till. Och så behöver man dessutom själv vara väldigt påläst.
Nu önskar jag verkligen all lycka till, till min vän i sin fortsatta jakt på den hjälp hon önskar och har rätt till 👊🏻
All kärlek ❤️
Life of Ingela 