Känner du dig bortvald? Eller bryr du dig inte?

Under helgen har jag lärt mig ett nytt ord.

Phubbing.

Ni vet när man undviker en annan människa genom att kolla i telefonen.

Handelsanställda har tagit det så långt att de ser det som ett arbetsmiljöproblem då kunder pratar i sin telefon eller har musik i öronen när de ska betala i kassan och på så sätt undviker den som sitter mittemot.

Och det kan banne mig ligga nånting i det här beteendet.

Hur känns det egentligen när man försöker ha ett adekvat samtal med en människa som inte kan ta sina ögon från sin skärm?

Eller hur känns det när den man pratar med plötsligt måste kolla ett sms som plingade till, och självklart måste svara på det smset som nyss var så livsviktigt att läsa?

Att vara den som blir ignorerad är inte så roligt faktiskt. Händer det en gång är väl det ok. Men händer det gång på gång känns det inte roligt längre. Att bli avbruten. Att känna sig åsidosatt. Att vara nummer två.

När sen den människan, mot förmodan, anser sig vara färdig med sin skärm, har man ju för länge sen missat poängen. Tajmingen. Man har glömt bort vad man pratade om, vad man ville berätta. Det är redan passé. Det man hade på hjärtat.

Vad händer till exempel i ett litet barn som försöker få kontakt med sin vuxen? Genom blickar och kroppsspråk och sen genom ord? Och den vuxna märker över huvud taget varken skiftningarna i barnets ögon eller i barnets beteende?

Vad händer i en parrelation/kompisrelation eller förälder- ung vuxenrelation där man känner sig bortvald gång på gång? Där telefonen är nummer ett.

Jag kan absolut förstå tillfällen där man utnyttjar situationen och skyller på telefonen när man verkligen vill undvika ett samtal eller vid ett spontant möte på stan och man varken har tid eller lust att snacka. Eller om det är ens barn som ringer och man behöver svara.

Men. Är det så otroligt viktigt att läsa det där smset på direkten? Skulle inte det kunna vänta några minuter. Eller tio. Och är behovet att svara på smset på en hundradels sekund verkligen så stort?

Jag tror att det här gör någonting med en människa i längden. Att känna sig ignorerad, bortvald.

Jag ska verkligen inte kasta sten i glashus här. Jag har själv absolut en del att tänka på.

Vem vill innerst inne få den framför sig att känna sig som nummer två? Eller är du en av de som faktiskt inte bryr dig? Varken av att bli avbruten i ett samtal eller att det är du själv som avbryter?

Vad tror ni?

All kärlek ❤️

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: