När vår son var 12 år tog han ett aktivt beslut. Han stod i ett vägskäl och valde sin väg. Efter år med bland annat en syslöjdslärare som aldrig förstod.
”Jag kan bli en sån som hon tror att jag är. Men det vill jag inte. Jag vill att hon ska veta att jag gör mitt allra, allra bästa!”
När man alldeles för ofta får höra samma sak hela tiden. När man alldeles för ofta får höra att man tex är lat, bekväm, inte lyssnar, borde veta bättre. Att man bara ska skärpa sig och tänka till en extra gång.
Vad händer inombords då? Vad händer i en människa som alltid får höra att man gör fel? Att man borde veta? Att man stör?
Till slut blir det sagda en sanning för en själv. Tyvärr även för hela omgivningen runt omkring som eventuellt samtidigt får höra samma sak. Det sagda lägger sig som en stor, otrevlig och obehaglig klump i hjärtat och vare sig man är 12, fem, 18 eller kanske ill och med vuxen så gör det så innerligt ont att få höra att man aldrig duger. Till slut tror man på att så faktiskt är fallet. Att man inte duger. Till slut är det, det enda man kan. Att inte vara tillräcklig. För man vet inget annat.
Och jag lovar. Det är bra mycket lättare att bli en sån som förväntas av en. Att bli en sån som andra tror att man är. Leva upp till förväntningarna. Än att faktiskt få andra att förstå att man innerst inne gör sitt allra, allra bästa. För då visar man sig sårbar.
Att då aktivt välja sin egen väg.
Det är en inre styrka som är otroligt stark. En inre styrka som visar på både självinsikt och egenvärde, medvetenhet och självkännedom samt en stor portion vilja att få andra att förstå.
Vare sig man är 12, fem, 18 eller till och med vuxen. Så har du rätt att vara dig själv. Men man kanske behöver lite förståelse. Eller ganska mycket förståelse till och med. Bli sedd, förstådd och bekräftad utan att bli dömd, bedömd, hånad eller kränkt.
Förståelse för att den rätta vägen för dig – kanske inte är den rätta vägen för mig.
Ljus och kärlek ❤️
Life of Ingela 