Jag längtar så in i Norden efter min fina bror och hans familj. Jag har inte träffat dem sen i somras. När de hälsade på i vår sommarstuga. Jag vill inget annat än att krama om hans tre älskade barn. Förra våren la jag in om lite extra semester just bara för att kunna få umgås med dem lite, lite mer än vad mina besök brukar utgöra. Jag ville hämta dem i skolan. Jag ville hälsa på i förskolan. Jag ville, och vill fortfarande, se och få uppleva en liten del i deras vardag. När vi bor i så olika delar av Sverige blir inte vardagen just så mycket vardag när vi brukar ses. Det blir mycket annat. Men inte så mycket vardag. Men tyvärr just då infördes rese-rekommendationer på att inte åka hemifrån med mer än två timmar. Och inga vuxna fick iallafall vara med i skolan eller på skolavslutningen. Så jäkla tråkigt. Jag längtar och jag saknar så det gör nästan ont.
Mamma har jag inte varit hemma hos på snart ett år. Jag har varit på besök i hennes hemstad några gånger men inte hemma hos henne. Hon bor ju bara en timmes bilresa härifrån så att åka till henne över dagen har ju funkat. I våras hade vi picknick i Nån park och i somras åt vi på uteservering nånstans kring hennes nejder. Jag sprang in och ut i butiker och letade efter ett speciellt klädesplagg som hon verkligen ville ha. Medan hon stod ute och väntade, för hon fick inte följa med in. Min mamma var här på julafton och firade med oss ute på altanen. Som tur var sken solen den enda soltimmen Linköping hade i december, just på julaftonen.
Pappa har jag knappt träffat på ännu längre. Han har flyttat från Floda till en helt annan stad i ett helt annat landskap. Och jag har inte ens varit där. Jag har inte sett han och hans frus nya paradis på jorden. Som inte ens är nytt längre. Min extra semester som jag som sagt hade lagt in om för ett år sedan, inkluderade även några dagar hos dem. Få umgås med dem. Men det blev inget av med det. Heller. För de bor också mer än två timmar härifrån och tillhör riskgrupp. De kom förvisso förbi Nån dag hemma hos oss med sin husbil under sommaren. Så vi hade en kväll på altanen tillsammans.
Jag saknar er alla!
Så himla, himla mycket. Jag vill krama er! Jag vill krama er så mycket och så länge.
Men jag håller i. Jag håller ut. Det är inte roligt nånstans. Men självklart gör jag det. För vad är alternativet? Att leva på som vanligt? Som om inget har hänt. Nej. Inte för mig.
Och jag vet att snart kommer tiden då vi kan ses igen.
All kärlek ❤️
Life of Ingela 