Jo. Men jag känner’t. Jag ÄR en riktig köksmamma. Det sitter verkligen i ryggmärgen.
Tänkte baka, hör och häpna. Så himla taggad. Åkte till affären. Handlade alla ingredienser. Kom hem. Började förbereda. Attans. Hade glömt saffran. Typiskt att dessa små påsar ska befinna sig framme vid kassan. Då har man ju totalt glömt bort att man ska ha en sån liten påse med sig hem när man har kommit ändå fram till just kassan. Även om det står på lilla handlingslistan. Så det så.
Jaha. En sväng tillbaka till affären. Samma kassörska. Log lite. Betalade. Åkte hem igen.
Väl hemma smulade jag ner jästen ner i mjölkblandningen. I med ägg, salt och grejer. Mjölet lite i taget. Vill verkligen inte ha stenhårda bullar. Till slut kändes degen sådär perfekt kladdig. På med jäshandduken.
Började fixa i ordning efter mig på diskbänken.
Skulle ta fram en kaffekopp. Var lite sugen på kaffe också. Tjofaderittan så hade den ramlat ner på stenbänken. Kras, sa det.
Jaha. Bara att börja städa efter det också. Så gärna. Inga konstigheter. Det vill man ju. Verkligen.
Efter 30 minuter kollade jag under bakduken. Nehe. Degen har inte rört sig ett smack. Tänkte att den kanske jäser med racerfart sista halvtimmen. Men det gjorde den ju inte. Alls. Vad sjutton?
Som den moderna människa man är så googlade jag. Snabbt svar. Kanske hade jag för kall degvätska. Hm. Kanske det. Så jag fyllde diskhon med varmt vatten. Ner med bunken och på med en tallrik som lock. Nu så kanske det skulle börja hända nåt.
Och tänk! Den började växa! Tack Google för det. Efter en timme till bara så var degen redo att börja jobbas med. Kanon.
Och nu blev det plötsligt en smula stressigt för middagen skulle ju hinnas fixas också. För snart ska jag iväg och spela padel.
Åh så mysigt det är. 😂😂
Så att. Jag känner’t. Ända in i märgen.
All kärlek ❤️
Life of Ingela 