Kraften i att låta någon få gråta klart

När en sv våra söner gick på förskolan hade han en bästa kompis. De lekte hela dagarna på förskolan och de lekte även utanför tiden på förskolan. När kompisen fyllde år så fick sonen sitt livs första inbjudningskort till ett kalas. Stort.

Kompisen skulle bli storebror, berättade han en dag. Så spännande, sa vi. Vad kul för dig!

En dag i december fick han en lillebror. En lillebror som föddes med hjärtfel. En lillebror som endast fick ett par dagar på denna jord. Storebror är storebror för evigt ändå.

Vår son fortsatte att vara med sin kompis och dennes familj. Han följde även med till kyrkogården när föräldrarna skulle välja plats för sin lilla bebis. Han var med och det var inga konstigheter.

Begravningen närmade sig. Maken och jag funderade fram och tillbaka om sonen skulle följa med eller inte. Var han för liten? Skulle han få mardrömmar? Var det olämpligt att ta med en femårig kille på en barnbegravning?

Jag ringde begravningsbyrån för att få höra vad deras erfarenhet hade gett dem. Det är livet, svarade de. Det är inget farligt. Det blir vad ni gör av det. Han har varit med under hela den här tiden. Det kan vara bra.

Så vi bestämde att sonen skulle följa med. Vi förberedde så gott vi kunde.

Dagen kom och vi var många som samlades i kyrkan. Tårar rann och kompisen hade med sig ett gosedjur under armen. En likadan hade lillebror med sig i kistan.

Efteråt var det bjudning i församlingshemmet. Mat och fika. Direkt när sonen och kompisen hade käkat klart började de att leka. Och som de lekte. Hämtade en kaka emellanåt. För att sen fortsätta leka. De skrattade och hade faktiskt kul.

När det var dags för oss att åka hem gick vi ut i hallen. Satte på oss våra ytterkläder. Kramade om mamman och pappan och kompisen. Maken och jag gick ut.

När det var dags för sonen att gå ut genom dörren, satte sig pappan på huk och gav vår son en sån varm och lång kram. Och så sa han:

Tack för att du kom, grabben! Du är en hjälte! Du var här och och såg till att storebror fick ett positivt minne av sin brors begravning! Du är bäst!”

Sån kärlek.

Då visste vi att vi hade valt rätt. Det var bra att sonen var med denna dag. Det var bra ur så många synvinklar. Från både barn och vuxenperspektiv. Det var så viktigt. Det är så viktigt. Att våga.

Det är inte farligt. Att prata om svåra saker. Läskigt. Jobbigt. Absolut. Men det är inte farligt. Det är heller inte farligt att vara ledsen. Eller att se andra gråta.

Människor behöver få gråta emellanåt. Få gråta ut. Få gråta klart. Kraften i det. Helandet i det.

Våga låta människor få gråta klart. Modet i det.

Än idag går jag förbi lillebroderns plats på kyrkogården. Hann aldrig träffa honom under hans få dagar i just det här livet.

En dag som denna tänder jag ett ljus för både honom och andra som fattas i mitt hjärta.

Och energin på kyrkogården denna lördag. Så stark. Så påtaglig. Så kraftig. Jag tar in. Och släpper ut. Tack 🙌🏽

All kärlek ❤️

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s