11 augusti, 2019 – Life of Ingela

Back to the roots.

Jag är här alldeles för sällan. Men nu är jag på plats. Just nu och just här. Och jag är precis där jag ska vara.

Samhörigheten hos moster. Samtal vid bordet. Långa måltider. Sitta kvar länge. Allvar blandat med glädje. Kärlek.

Lugnet.

En cykeltur till min andra moster där jag träffar nästan hela hennes familj i hennes stuga. Träbåten tillhör hennes familj.

Även en liten biltur till kusin Helen hinns med. Fika och lite prat.

Sover i mosters gästsäng. Känner mig som en liten flicka igen. Minns tillbaka alla lov jag sov hos mina olika mostrar och morbror. Minns och känner. En tid som varit. Värmen i bröstet. Kärleken i hjärtat. Tiden kommer aldrig åter. Men det är heller aldrig för sent.

Och så kommer en födelsedagsmorgon. Sover räv en stund. För jag fick order att gå och lägga mig igen, jag gick visst upp alldeles för tidigt sa mamma o moster när jag mötte dem i köket. Så jag lyder order. Ligger och ler mitt i allt rävsovande.

Och så kommer de insjungandes jamåhonleva. Bricka. Med tårta och ljus. Te och kaffe. För de vet hur viktigt det är för mig. Fast jag fyller 48. Och jag känner – man blir aldrig för gammal för sång och tårta på sin födelsedagsmorgon. Sen sitter de här med mig på min sängkant i deras morgonrockar i nästan 2 timmar. Och vi pratar. Om allt. Jag älskar det.

En lunch vid kusten. Rökt lax och är det kanske röding.

Träffar av en händelse på min kusin Petter igen. De är visst också här och äter lite. Så kul! Han och hans döttrar, hans sambo vars barn just nu kämpar i samiska mästerskapen, och hans pappa. De hade tagit träbåten till denna mysiga lunchplats.

Kommer hem till mosters stuga. Där sitter finaste kusinbarnet på fyra år och kreerar världens tårta. Hänger ballonger i taket. Tusen tack kusin maja som fixade så himla fint med både tårta och mat på min födelsedag. Tacksamheten.

Lika fina lillasyster tittar på med stora ögon. Vill också greja med kristyren. Hon får det. Med grön färg.

Finaste tjejerna.

Och så blir det kväll. 48 år. Inte så pjåkigt ändå.

Havet ligger helt stilla. Svenska flaggan har vi hissat. Finland vinkar långt där borta. Bortom stupet.

Klockan 07.10 på lördagen sitter vi på planet. För att åka söderut. Hem. Hjärtat är överfullt med kärlek. Hjärnan bearbetar alla miljoners intryck. Jag sitter helt tyst ”bröve” mamma. Det här har varit så väldigt viktiga och betydelsefulla dagar för mig.

Kaptenen säger plötsligt i högtalaren att alla passagerare är på plats. Vi hade kunnat lyfta en kvart för tidigt. Men det går inte. För tankmannen har visst försovit sig. Så vi får vänta. Och det känns ju ändå en smula tryggt att vi väntar på just honom. Hade inte velat chansa faktiskt.

Efter några minuter hör vi i högtalaren att tankmannen nu iallafall har anlänt sin arbetsplats. Kämpa tankmannen.

30 minuter efter beräknad avgångstid lämnar vi den norrländska marken.

Hemma väntar min finfina familj. Som jag vill dela alla mina upplevelser med. Nån gång ska jag ta de med mig alla tre upp till mina gamla hoods. Visa platsen där mormor o morfar bodde. Kanske även platsen där morfar är uppvuxen. Visa var min mamma växte upp i Jokkmokk med sina fem syskon. Alla mina mostrar. Mina kusiner. Min morbror.

Jag har bestämt mig. Mina rötter är även mina barns rötter.

Tiden som har gått kommer aldrig mer tillbaka. Men det är heller aldrig för sent.