Svärmor tog täten direkt. Jag hamnade på efterkälken på en gång.
En vandring uppför Drommen, Höglekardalen i Oviksfjället stod på agendan idag. Och sen knalla nerför Dromskåran.
Jösses, vad de pinnade på.
Strax innan fikat kom vi upp över trädgränsen. Här togs jackorna på.
Maken och hans far vandrade på. Över stock. Över sten.
Uppe! Vandrat ca 500 höjdmeter. Vinden tilltog en smula. Och herregud vilken värld som visade sig. Vyerna är vidunderliga och helt storslagna. Man känner sig rätt liten på jorden och känner en sådan enorm respekt för moder natur.
Och mänskligheten behöver verkligen stanna upp och börja tänka vad som gäller miljön och vara rädda om det som finns kvar.
Och där! Långt där borta vid branten ner ser man var vi skulle börja vandringen neråt.
Otroligt!
Dromskåran i bakgrunden.
En skåra mitt i berget, skapat av inlandsisen under sista istiden.
Tyvärr har bilderna svårt att helt återge hur brant o smalt det var och hur gigantisk denna skåra var.
Brant. Smalt. Ålning medelst hasning var det som gällde. Ni kan se stigen vi följde längs branten.
Maken valde att gå längst ner och ser ut som en liten prick där nere.
Sonen och jag där uppe.
Kolla! Vad vi gick. Efter ca en timme hade vi klarat av själva skåran hela vägen ner. Så mäktigt!
Nu var det bara resten kvar.
Fyllde vattenflaskorna.
Och ljudet av porlande vatten. Magiskt.
Väl nere i skogen kom myggen och ville ha sällskap. Snart var vi nere vid parkeringen igen och där satt farmor o farfar och väntade in oss. De valde att inte gå i skåran på vägen ner och det var ett mycket bra val av dem. Men vilka stålisar till svärisar jag har. Jag är imponerad. Mycket imponerad till och med. 👊🏻🤘👊🏻
En till härlig dag med naturen som sällskap! Sååå mäktigt!
All kärlek ❤️
Life of Ingela 