Det här med PMS och kan gråta för allt. Fast allt är som det ska.

Sitter här hemma helt ensam. I min soffa. Svettig och rätt äcklig. Har varit och tränat.

Sätter på tv:n. Precis när Super-Stina Nilsson får sin bronsmedalj för sin enorma insats på 3-milen tidigare idag. Som hon slet för den där fjärdeplatsen som hon trodde var hennes. Och så blev hon trea! Att ge så mycket- för så många. Att all energi och alla träningstimmar de har lagt ner. Allt de har försakat för att vara där just nu. Och jag bara känner att det börjar bränna innanför mina ögonlock. Vilken känsla att få stå där inne på den jättejättestora arenan inför alla dessa miljoner människor som kollar exakt just nu.

Jag ser Marit Björgen få sin välförtjänta guldmedalj om sin starka nacke. Känslan för henne. Kanske hon har gjort sitt sista OS. Men med henne vet man iofs aldrig.

Och då bränner tårarna igen.

Jag kollar tidningen. Ser att Sverige har gjort sitt bästa OS genom alla tider tack vare alla sju guld, sex silver och ett brons. Otroligt. Då kommer tårarna igen.

Och så ser jag en 11 årig koreansk kille stå och bara sjunga hur jäkla klockrent som helst på OS – avslutningen. Herregud, då rinner det igen. Vilken unge. Bara stå där och sjunga på det där sättet.

Och så ser jag att Sveriges kvinnor är bäst i världen på att vinna guld. Med kvinnornas fem guld, fyra silver och ett brons så är Sverige etta på länder där kvinnorna har vunnit mest.

Jaha. Då rinner det återigen.

Jag skrollar på Instagram. Plötsligt rullar Bingo Rimer genom mitt flöde. Han har som vuxen fått sin Adhd diagnos. Vilket han är helt öppen med.

Jag läser under hans bild.

Och börjar gråta igen. Tänker nu på alla barn och ungdomar som får slita och kämpa utan nåt gehör eller får nån ordentlig hjälp eller förståelse i skolan. Fan! Som jag tänker på alla er! Och alla era föräldrar! Been there. Done that. Som ni får kämpa! Och jag vill bara skrika GE ALDRIG UPP!! Fortsätt kämpa! Höj era röster! Alla barn har rätt att få det stöd de behöver!!

Nu sprutar mina tårar.

Och så blir jag glad och lycklig över de som faktiskt får hjälp och stöd. Så himla härligt det är. Been there. Done that too. Och då rinner tårarna ännu mer.

Och så har Anders och Adam dragit till Sälen. För att genomföra Öppet Spår i morrn. Som jag önskar dem en härlig upplevelse tillsammans under dessa nio mil. Det kommer att bli en kall och rätt slitsam resa för dem har jag förstått via SMHI, och jag är glad och tacksam över att de har kommit iväg öht utan några skador eller sjukdomar i bagaget. De har hållt sig friska och känner sig ändå väl förberedda. Och så gråter jag lite för det.

Och så kommer Calle hem snart. Underbart! Han har åkt skidor en vecka i franska alperna. Han har nog haft det bra. För han har inte hört av sig vidare värst mycket under veckan som gått. Men några bilder har vi iallafall fått äran att få. Som jag längtar efter honom.

Och så gråter jag lite för det.

Sätter mig på toan. Märker att pappret är slut. Och ensam hemma. Då gråter jag lite igen.

Hoppar in i duschen. Glömmer handduken där uppe. Fortfarande ensam hemma. Orkar inte. Blir gråtig igen.

Får sms om att Anders och Adam är framme i Sälen. Härligt. På plats. Laddar. Förväntansfulla. Jaha. Blir gråtig igen.

Får sms om att Calle är i Ljungby. Tjoho. Snart hemma ju! Gråtig igen.

Som jag älskar den här jäkla PMS:en. Eller inte. Och så gråter jag lite till bara för därför.

Fast allt är som det ska. Så är det väldigt lätt att gråta. Av alla möjliga orsaker.

Livet.

All kärlek.