Säg att vi har två barn framför oss. En Olga på 6 år och en Walter som är lika gammal. De har just precis börjat i förskoleklass. Allt är spännande och allt är nervöst. Inte alls lika invant som den förskolevardag de nyss lämnade.
Plötsligt ska de förväntas hålla koll på så mycket själva. Det är kanske skolbuss, hållplatser, hålla tider, hålla rätt på alla sina kläder och ha koll på sin enormt stora skolväska som är nyinköpt för ändamålet. De förväntas lyssna, sitta stilla, förstå instruktioner, samt sedan de lyssnat klart ska de agera- göra det som instruktionen sa åt dem att göra. De förväntas hålla reda på pennor, alla lösblad, alla böcker, alla sudd, alla linjaler, de förväntas ta med rätt böcker hem och sen gubevars få med sig rätt saker tillbaka till skolan. Till rätt dag. Och hemma ska de dessutom ha gjort läxan. De ska hålla reda på när det är dags för att packa ner idrottskläder och självklart kunna klä sv och på sig dessa själva – och sen få med sig samma utrustning ner i väskan igen, och de ska komma ihåg frukt varje dag.
De förväntas kunna ta mat själva i matsalen och bära brickan till sin plats. De förväntas äta ordentligt så de orkar resten av dagen.
Barnen förväntas helt enkelt att klara av så väldigt mycket på egen hand.
Walter gör det. Han fixar allt detta. Med glans. Han har full koll på var han har alla sina pennor och sudd. Han vet exakt var han har alla böcker. Han hittar till och med ett eget system som gör det ännu lättare för honom att snabbt hitta allt han behöver. Han kan nämligen sortera och han kommer ihåg för han har ett enormt arbetsminne. Walter lyssnar intresserat på vad läraren har att säga och han förstår precis vad som gäller. Läxan gör han klockrent och lämnar glatt in den när han ska. Han äter med god aptit det som serveras i matsalen och kan med lätthet stå i kö och vänta på sin tur.
Olga däremot blir det lite klurigare för. Hon kommer alltid in sist till lektionen, för hon har har kanske inte ens hört klockan. Hennes kläder ligger oftast slängt på bänken, för det går fortast, och hon har därför lite svårt att hitta rätt kläder när hon sen ska ut igen. Hon orkar inte lägga energi på att leta efter sina egna kläder heller så hon går ut utan jacka och mössa. Men hon fryser inte. Har aldrig gjort faktiskt.
Hon försöker att lyssna nyfiket på vad läraren säger. Men samtidigt så ser hon hur gardinen fladdrar i fönstret och hur gardinstången liksom glittrar så himla vackert i solen. Undrar hur länge den har suttit där? Och så hör hon hur nån klasskompis drar sin stol över golvet. Och vänta – nu sa läraren nåt där framme. Men oj, nu vässar nån en penna också. Och nån går förbi bakom henne och stöter till hennes stol. Allt händer på samma gång och Olga ser och hör allting precis lika mycket. För hon har inte förmågan att sortera alla sina intryck. Hon har inte en chans i hela världen att ha hört nästa instruktion från läraren. Fast hon inte vill nåt hellre. Hon vill verkligen inget hellre än att hänga med och förstå. Hon kämpar och hon försöker, samtidigt som det kliar i hela kroppen av frustration. För hon undrar så mycket varför hon inte klarar av det här. När alla andra verkar kunna.
Alltså får hon inte med rätt saker hem. Och skulle hon mot förmodan ha fått med sig rätt bok hem, så har hon ingen aning om vad hon förväntas göra hemma. Och det är sällan boken kommer tillbaka helt ifylld. Läraren ifrågasätter och säger till på skarpen. Mail och samtal hem till föräldrarna om att deras dotter behöver skärpa till sig och att de som föräldrar faktiskt behöver sätta gränser.
Känslan av misslyckande ökar för varje dag som går. Hon får lägga så mycket energi bara på att överleva dagen. Föräldrar som sliter sitt hår för att få sin dotter till skolan över huvud taget. Som om gränssättning är nåt som dessa föräldrar inte kämpar med.
Till slut säger Olga att hon lätt kan bli en sån som lärarna tror att hon är. Men att hon vill att de ska veta att hon faktiskt alltid gör sitt bästa.
Så här ser det ut för många av våra barn i skolan. Några fixar skoltiden hur smidigt och enkelt som helst. Några gör inte det. Några behöver lite extra. Lite extra av allt.
Vad är då rättvist? Är det rättvist att Olga förväntas klara av samma mål som Walter?
Självklart! Självklart!
Hon har bara helt andra förutsättningar att göra det på. Hon behöver mer stöd. Hon behöver särskilda insatser. Hon behöver vuxna runt omkring sig som förstår, som ser, som vägleder, som kan förklara och som ger henne tid. Som ser hennes frustration som ett rop på hjälp istället för ett problematiskt beteende.
Är det då orättvist att hon får mer hjälp i skolan än Walter? Nej, det är det inte. De har båda två all rätt att klara av skolan. Och de har båda två helt olika förutsättningar för att klara av vägen dit.
Om Olga får rätt stöd och rätt vägledning från början. Om Olga får beröm för det hon faktiskt klarar av, och inte bara får höra att hon ska skärpa till sig när det blir lite tokigt. Då kommer förhoppningsvis Olga gå till skolan utan att ha ont i magen och vara rädd för att kräkas.
Life of Ingela 