På pappret är jag vuxen. På pappret räknas jag till och med som medelålders. Och är man medelålders så har man ju rent av varit med ett tag. Så att säga. En ”medelålders” kvinna. Det är jag det.
Så jag borde ju vara vuxen helt enkelt.
Det märkliga är bara att ibland känns det inte så riktigt. I bland känner jag mig verkligen inte så vuxen som mina 46 år borde göra.
Ibland har jag enormt svårt att förstå att jag har kommit så här långt i livet som jag ändå har gjort. Har jag verkligen tagit alla de beslut genom åren som har gjort att jag skulle hamna just här?
Mamma är jag också. Det var otroligt viktigt för mig att få bli mamma när jag var yngre. När jag var 26 kom förste sonen. När jag var 28 kom den andra. Mitt livsmål var nu klart. Att få vara med och att få vara en del i dessa två fantastiska killars liv. Nu kan jag inte ens greppa att jag har gjort det. Nu kan jag inte ens förstå att det är jag tillsammans med deras fina pappa som har haft den enorma äran att få se dem växa upp tillsammans och faktiskt se vilka underbara individer de båda två är och vilka härliga unga vuxna de är, var och en på sitt sätt. Då måste jag ju vara vuxen nånstans. För att över huvud taget ha klarat av det jobbet. Att vara förälder. För det är ett jobb.
Om en månad fyller mina ”barn” 18 och 20 år. Det är inte klokt. Det är inte klokt på en fläck faktiskt. Att jag som inte ens är vuxen själv har egna barn som i lagens mening är vuxna. Hur är det ens möjligt? Det går ju inte. Eller så är det så enkelt att nu när jag ser hur kloka och fina våra ”barn” är, hur mogna och faktiskt vuxna de är, som jag ser att de är på väg att växa om mig. De har mer svar än vad jag har i många frågor. De har andra sätt att se på olika saker och som de står upp för. Och plötsligt könner jag mig liten.
Under 18 och 20 års tid har vi slitit och kamperat ihop. Och tillsammans. Det har varit både uppåt och neråt i en salig blandning. Det har varit rena rama skräckupplevelser, det har inneburit oro och det har inneburit tårar. Jag har suttit på toa och gråtit i min ensamhet mer än en gång under årens lopp. Jag har suttit på min egen sängkant och tänkt ”Gud, ge mig styrka” fler gånger än ena handens fingrar.
Och självklart.
För det absolut mesta har det varit ren och skär lycka och det har inneburit så oändligt, stjärnstals med glädje. Sån där ren och skär lycka så det svämmar över i hela kroppen. Sån där enorm stolthet att det är så väldigt konstigt att andra inte kan känna det jag känner ( som alla föräldrar känner för sina egna telningar och som man vill att hela universum ska förstå ).
Nu är de själva vuxna. ( fattar fortfarande inte ) Nu är det deras tur att skapa en fortsättning på sina egna liv. Skapa sina egna drömmar. Nu är det bara för oss, deras mamma och pappa, att hoppas att det vi har lagt grunden för är tillräckligt. Med alla våra rätt, fel och brister som vi har låtit dem utstå ( Vi kommer alltid stt finnas vid er sida så gott vi bara kan även i fortsättningen så klart).
De kommer stöta på motstånd i livet. Som alla gör. Det kommer inte gå som på räls hela tiden. Så klart inte. Och det är det som är meningen. Det är då man växer. Det är genom sin hantering av motstånd som gör att man lär sig om sig själv.
Nu ska våra killar ut som den nya generationen vuxen. ( helt otroligt ) På egen hand. Och jag är så in i Norden glad att jag har haft den här tiden tillsammans med dem. För tiden går så fort.
Jag är så väldigt glad och stolt över allt jag har fått uppleva tillsammans med dem. Jag är så tacksam över att jag valde att liksom vara med. Jag har suttit på deras sängkanter på kvällarna och haft så himla mysiga samtal. Jag har killat den ena killen på ryggen så väldigt mycket och jag har hållt min hand stilla på ryggen på den andra. Killarna har fått vara med när det var dags för mig att strejka genom kommunal. De fick sitta i varsin brassestol med medhavd matsäck utanför mitt jobb och strejkvakta tillsammmans med mig. När förskolan skulle till Astrid Lindgrens värld tog jag ledigt från mitt eget jobb och hängde med förskolan och grabbarna dit. Jag valde att vara med när de gick i mellanstadiet och de skulle fiska kräftor med klassen. Vilken grej det var. Jag var med när de skulle övernatta och göra egen kol i kolmilorna med skolan. Väldig bra skola för övrigt. Jag har under tonårstiden valt att vara en mamma som har hämtat sena nätter efter fester. Och jag har kört hem trötta ungdomar runt omkring i stan. För jag har velat allt detta. För det har varit viktigt för mig. Jag har velat se vilka kompisar som har funnits runt omkring och jag har velat skaffa mig erfarenheter om vad som faktiskt sker.
Och tänk alla fantastiska upplevelser vi har fått genom deras otroliga sportintresse från det att de var ca 6-7 år. Alla cuper och matcher tex vi har åkt land och rike runt för. Alla sekretariat vi har suttit i, alla kiosker vi har stått i. Alla härliga männskor vi har lärt känna genom detta. Både genom fotbollen, innebandyn och även några år genom hockeyn. Så väldigt tacksam över stt jag har fått uppleva allt detta.
Jag har helt enkelt så jättemycket att vara tacksam för. Och det är jag verkligen. Och var sak har sin tid. Nu är det dags för nya spännande kapitel att skrivas.
Och jag inser väl att jag är vuxen. En vuxen som inte har alla svar. En vuxen med unga vuxna söner som är bra mycket klokare än vad jag är i många frågor.
Och det är ju så det ska vara. Och jag älskar’t!
Life of Ingela 