Vi hade en sån himla tur. Att den bara en dag fanns där. Mitt framför våra ögon.
Vi hade kollat på stugor ett par år. Men det var ingen som liksom föll oss båda sådär perfekt på läppen. Det är ju rätt viktigt det där. Att ett hus som man köper tillsammans ska kännas bra för båda parter. Ingen av de stugor vi hade kollat på tidigare kändes rätt in i hjärtat.
Förrän vi stod på just den här altanen en söndag i oktober 2010. Minns att det var en grå och mulen söndag. Men det gjorde verkligen ingenting. I hjärtat värmde det gött.
Hela den här semestern har vi spenderat just här. Gästerna har kommit. Och gästerna har åkt vidare. Underbart har det varit.
Gäststuga 1 har använts flitigt kan man säga, till vår stora glädje. Det är knappt vi har hunnit in med dammsugaren mellan varven för att göra klart mellan ut- och – incheckning. Men det behöver ju inte de veta egentligen. Toan har iallafall hunnits skuras av. Och fyllas på med toapapper.
Och så plötsligt en kväll blev det höst. Från en helt fantastisk sommar tog det ungefär en natt att bli höst.
Vinden blev på en gång lite kyligare. Regnet kom och smattrade på taket. Vi fick till och med tända i braskaminen. Mina duntofflor kom på.
Efter nästan fem veckor på vårt Smultronställe var det dags att säga på återseende. Det som för 25 dagar sen kändes som en hel evighet, låg då framför oss med en förväntan i bröstet.
Nu ligger dessa dagar bakom oss. Och Vi har fyllt de noga med en stor portion glädje, otroligt med kärlek och en hel massa liv. Många härliga sommarminnen har skapats. Såna mysiga minnesbilder som kan kännas sköna att ta fram när man än behöver det.
Semester är ju verkligen en ”bra att ha grej”. Man behöver en paus i livet, i vardagen, för att kunna göra det man vill. När man vill. Vila upp sig. Besöka nära och kära.
Men jag tror nånstans också, att det är viktigt att lite leva ett liv som man kanske inte skulle behöva ”ta semester” ifrån. Om ni förstår hur jag menar. Att låta sig känna av semesterfeelingen nångång mitt i vardagslunken. Lyxa till det en helt vanlig onsdag med middagen som man kanske älskar lite mer än den vanliga gamla köttfärssåsen. Duka lite extra vackert. Bara för att man är värd det. Man är ju faktiskt värd det lilla extra hela tiden. Just för att vi är sä jäkla unika allihopa. Jag är ju tex världsbäst på att vara just jag. Och du är ju världens bästa på att vara just du. Och då måste man ju bara vara värd det där lilla extra. Varje dag faktiskt.
Eller kanske åka och hälsa på nån som man saknar över en helg, nån man längtar efter. Göra det där som man har tänkt på så länge men inte gjort. Umgås med de man älskar. Eller ta ett varmt bad om det är det man gillar. Eller byta till rena lakan lite oftare. Och lägga sig helt nyduschad. Hur lyxigt är inte det? Att ta sig tiden. Prioritera om. Vad är viktigast för mig? Vad mår jag bra av?
Jag ska försöka ge mig själv den chansen. Ända tills nästa års välförtjänta semester då jag förhoppningsvis inte känner mig som en liten urvriden trasa.
All kärlek!
Life of Ingela 