Life of Ingela

Jag vet inte jag. Egentligen.

Hur spelar egentligen tjejer fotboll? Jag som har spelat fotboll ända upp i 30 års åldern.

Som det verkar, så jäkla illa och dåligt iallafall, att det är det värsta en kille kan liknas vid. Tänk så kränkande att jämföras med oss.

Redan när jag var liten, för cirka 40 år sedan, skreks det högt när en av de killar som blev valda sist skulle slå en passning – ge bollen till mig för du passar som en kärring. Eller när det var inkast – kasta inga kärringkast nu. Eller om han var lite för långsam i den bästes ögon – du får vara avbytare för du springer som en tjej. Och ingen sa absolut någonting om detta. För det var så det var.

Nu har det gått snart 50 år sen dess. Och fortfarande kallas killar och män som inte presterar enligt önskemål från tränare eller andra – att de spelar som fucking tjejer.

Vad som händer i ett omklädningsrum, och vad som sägs i ett omklädningsrum är ett hett ämne. Många tycker, framför allt män ( inte alla män), att det är löjligt och inget att bry sig om. För det är så det är bara. Herregud, de är ju vinnarskallar och saker sägs i stridens hetta.

Men jag tror verkligen inte att den kulturen stannar där. Är man som kille uppvuxen i den omklädningskulturen så tar man med sig den ut i andra situationer. Framför allt tillsammans med andra killar i grupp.

Hur ska det nånsin förändras om vi inte pratar om det?

Tänk att jämföras med tjejer kan vara det värsta tänkbara för en kille. Eller en man.

Och hur känns det egentligen för oss som faktiskt är tjejer? Att jämföras med män, när de är som allra sämst? Att jämföras med män när de är så dåliga och inte presterar som önskas eller förväntas?

Tjejer förminskas och förlöjligas ständigt. Och jag är så oerhört trött på det.

Jaja. Året är 2024. Det kanske har gått en smula framåt sen jag var en liten tjej. Men inte mycket tydligen.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Ni män som innerst inne faktiskt kan förstå hur illa det här, för ni finns, jag vet det, ni behöver steppa upp. Ni behöver tala om för den där kompisen när han går över gränsen. Ni behöver visa med rak rygg och högt huvud att det där beteendet inte är ok.

Först då kan det bli en förändring.

All kärlek 🧡

Ibland känner man sig under isen. Under the weather, som engelsmännen säger. Ibland vill man bara gråta.

Och det är ok.

Att gråta känns helande. Att låta tårarna rinna, att släppa ut det som vill ut, är renande och helande för både knopp och kropp.

Att inte släppa ut det som känns instängt lagras inombords. Känslorna läggs lager på lager som ett skydd mot det som känns jobbigt och utmanande. Andningen blir påverkad. Det blir tungt och svårt att andas rätt. Det samlas gammal, unken luft i lungorna som aldrig kommer ut, pga att utandningen är för kort och inte tar med sig allt. Tänk er en gammal källare där luften aldrig vädras ur. Och man kan ju bara ana hur kroppen mår med det i systemet.

Att gråta är inte farligt. Att gråta är inte ett tecken på svaghet. Att gråta är det inte bara kvinnor som behöver.

Att gråta hjälper dig att släppa på spänningar. Att gråta hjälper dig att läka din kropp. Att gråta hjälper dig att få fatt på dina känslor. Man behöver inte alltid veta varför man gråter. Men genom tårarna kan man få lite vägledning och insikt i vad de betyder. Om det är oro, ilska, rädslor, stress, lycka, sorg, ensamhet, glädje eller nåt annat.

Tillsammans med magkänslan och tårar kan man hjälpa hjärnan på traven att hänga med.

Ibland kan gråt skrämma andra människor som finns i ens närhet. Och de reagerar på sitt inlärda sätt. Kanske till och med, med ilska eller irritation. Men det får stå för den individen. Som ännu inte har förmågan att kunna ta emot dina tårar med kärlek.

Att lägga ansvaret där det hör hemma, är en av livets utmaningar.

All kärlek 🧡

Att säga nej kan vara en ordentlig utmaning.

Konsten att säga nej till det man inte vill, inte mår bra av, inte känns ok har inte alltid varit jättelätt för mig. Konsten att säga nej när ens egen gräns för vad som är rätt eller fel har passerats kan vara en oerhört svår sak att göra.

Orsaken till det kan vara massor så klart. I mitt fall har jag fått kämpa med skuld o skam- rädsla och dåligt samvetekänslor när jag ibland har velat säga nej. Istället för att ha tillgodosett mina egna behov, har det varit viktigare för mig att tillgodose andras. Fast nu när åren har gått, jag har blivit klokare och livet har gett mig oändligt med erfarenheter så inser jag att egentligen har det kanske inte just varit viktigare, även om jag har intalat mig det. Innerst inne kanske det till och med har varit det enklaste. För att jag helt enkelt har haft en utmaning i att stå upp för mig själv.

Det är en av alla saker jag skulle ha sagt till mitt yngre jag om jag hade kunnat gå tillbaka i tiden- våga säg nej tjejen, stå upp för dig själv!

Det är en av fördelarna med att bli äldre, känslan av tryggheten i mig själv.

Men vad är det egentligen jag har varit rädd för? Kan inte svara på det. Säkert har oron för reaktionen hos motparten varit en drivande faktor i min rädsla för att säga nej.

Men så tänker jag, nu när jag har blivit en klokare och äldre kvinna, att reaktionen hos den andra står för den individen. Och dens ryggsäck.

Jag tänker att det är inte bara en konst i att säga nej. Det är även en konst i att kunna ta emot ett nej. Och det finns det många som behöver träna på.

All kärlek 🧡

Att vara människa är sannerligen inte särskilt lätt egentligen. Kanske just för att vi är människor.

Man gör fel och man har brister. Man säger saker som man kanske ångrar precis när man har sagt dem. Eller så kommer de känslorna i efterhand när man börjar fundera över vad det var som hände och orden som kom ut kanske inte var de mest genomtänkta där och då.

Att ha brister och att begå misstag är som sagt mänskligt. Just för att vi är människor. Det är en del av det som kallas livet. Tror inte det finns en endaste människa som kan leva ett helt liv utan att begå något som helst misstag.

Skillnaden för mig är hur vi hanterar dessa situationer. Hur vi väljer att agera efteråt. Efter misstaget. Det är absolut en av utmaningarna. Att ta eget ansvar och inte lägga ansvaret någon annanstans. Att våga be om ursäkt när och om det behövs och rätta till det som blev tokigt. Människor som i hjärtat vill väl och är varma och genuina, som har förmåga att se sitt eget bidrag till det som hände, är my kind of people och de som jag vill ha i min närhet.

Det är det skönaste med att bli äldre. Förhoppningsvis blir man lite klokare och mer medveten om både sig själv och andra och sina egna och andras skuggsidor.

Det som också ingår i livet är att ibland råka ut för de manipulativa. De som besitter ett beteende som i deras liv är helt ok, men som kan få andra i deras omgivning att må oerhört dåligt. Man mår dåligt utan att man ens förstår varför man mår så dåligt i deras närhet. Tills den dagen man på riktigt har fått nog och börjat få insikt i hur de manipulativa funkar. De manipulativa som då blir arga för att de inte får den reaktion de förväntat sig, eftersom man för en gångs skull har satt ner foten och dragit en gräns när enough is enough. De vill aldrig diskutera deras eget beteende, det som gjorde att man till slut sa ifrån, utan blir bara arga ( eller börjar gråta och sätter på sig offerkoftan, så att det helt plötsligt är synd om dem istället ) på motparten för att den plötsligt har satt en gräns för sig själv.

Riktigt jobbiga situationer och oerhört energidränerande. Men samtidigt ibland livsviktiga beslut och gränsdragningar att ta för att själv överleva. Och man är verkligen inte egoistisk för att visa var gränsen går. Man är bara svårare att manipulera.

Jaha, de var dessa fredagsfunderingar jag hade och som tydligen behövde luftas ut ur mitt system den här gången.

Önskar er alla vackra själar en härlig fredag med medföljande härlig helg.

All kärlek 🧡

Sista dagen av 2023. Sitter i soffan på landet och läser spännande bok denna sista dag av det här året. Under filten. Och en brasa som sprakar sådär himla mysigt. Kommer på mig själv att bara sitta och titta in i elden. Och jag bara älskar den känslan. Att sitta framför brasan. Lyssna på sprakandet. Se hur lågorna rör sig och ändrar färg. Känna värmen. Rent meditativ känsla.

Egentligen ingen särskild dag. En helt vanlig söndag. Men samtidigt som den är helt vanlig, är den helt ovanlig. Årets sista dag. Ett helt år har passerat. I morgon skriver vi 2024.

Försöker summera en smula. Men det känns oerhört svårt. Första delen av året minns jag knappt. Eller så har jag på något sätt lyckats förtränga den perioden. Kanske skönast så.

Andra halvan av året började med att flytta ut ena sonen från sin hemstad och se hur han försvann in genom säkerhetskontrollen på Arlanda, för sin häftigaste tid i livet i en ny stad mitt ute i Europa.

Samtidigt som sonen levde och hittade sin nya vardag i Paris, så hände det så himla mycket hemska saker i världen. Där även Paris stod i centrum emellanåt. Då kändes det tufft att vara mamma. Och så långt borta.

Maken och jag har hunnit med att uppleva en hel del grejer tillsammans under hösten och vintern. Det älskar jag. I en, på många sätt, utmanande tid så känns det viktigt att få vara tillsammans. Få uppleva saker tillsammans. Ibland räcker det också att bara vara. Man behöver sannerligen inte hela tiden ”göra saker”.

2023 avslutades med en helt sagolik semester som jag aldrig kommer att glömma, sonen som flyttade hem till Sverige igen och själv fick jag ett erbjudande om ett nytt jobb som jag tackade ja till, och börjar på den 8 januari. Sista veckan på öppna förskolan i Ryd blev riktigt känslofull med att säga hej då till alla besökare, och jag inser, återigen, att arbetet med föräldrar och familjer är ett oerhört viktigt förebyggande jobb. Oavsett var familjerna kommer ifrån.

Så summa summarum så var väl 2023 ett ok år. Många utmaningar rent personligen för mig själv som jag över tid har behövt hantera. Och med utmaningar så kommer även lärdomar. Och jag försöker förstå vad det är varje situation vill lära mig. Varje situation och varje möte lär mig. En del läxor blir det också. För varje dag växer jag.

När världen ser ut som den gör känner jag tacksamheten än mer. Tacksamheten över mycket, men framför allt över min familj och mina vänner. Ni betyder så sjukt mycket för mig så ni kan inte ens ana.

Att veta att mina älskade vänner finns bara ett samtal bort, i både med och motgång, är en trygghet som är guld värd. Ni vet vilka ni är ❤️🙏

Endast ett par timmar kvar och jag önskar er alla ett gott slut på 2023 och en fin start på 2024. Var rädda om er och kom ihåg – det finns bara en som just du. Och du är viktig!

Jag vill även passa på att tacka er alla underbara läsare för att ni läser och även kommenterar och det gör mig varm i hela kroppen. Så ett stort tack för att ni har hängt med det här året och har jag tur kanske ni hänger med även under 2024.

Skål och all kärlek ❤️

Årets julafton är till ända. Nu dagarna efter, bara ett skönt lugn.

Julafton. Herregud! Tänk att en dag på året kan vara så oerhört sprängfylld med så många olika känslor. Ibland till och med på en och samma gång.

Förväntan, glädje, nyfikenhet, lycka, kärlek och tindrande ögon. Men kan också innebära känslor så som skuld, skam, stress, saknad, oro, klump i magen och rädslor.

Så många måsten och så många ”men så här har vi alltid gjort”. Tankar och känslor om hur en jul ”borde” se ut. Andras förväntan. Sin egen önskan. Om ens eget välmående krockar med andras förväntan. Vad händer då? Så lätt att tänka vad alla andra ska tycka om jag väljer att gå min egen väg. Är det accepterat? Blir man utesluten? Räknas man ändå?

Att våga göra något annat än det som förväntas kräver mod och styrka. Att våga gå emot det som ”alla andra” tycker, är modigt och starkt. Att våga göra julen till det som man själv mår bra av är en lång och krävande väg.

Som tur är kan man fira jul på så oändligt många olika sätt. Man behöver verkligen inte göra som man alltid har gjort. Man behöver sannerligen inte göra som alla andra förväntar sig. Det finns inget rätt sätt att fira jul på. Och således inte heller något fel sätt. Absolut viktigaste är att hitta ett sätt att fira på där man mår så bra man bara kan.

Oavsett vad andra säger. Eller tycker.

All kärlek ❤️

Hemma igen. Här har det snöat. Visst kopiösa mängder. Sonen har varit här och skottat vår uppfart tre gånger sen vi drog söderut tydligen. Tusen tack älskade son!

Blickar en smula tillbaka. På veckorna som just passerat. Vad är det egentligen som vi just har fått uppleva? Har vi ens varit där?

Dagarna gick in i varandra. Tid och rum smälte samman. Här följer en bildbonanza för den som vill och för den som känner för det. Ni andra, hoppa över.

Det kändes som om vi landade på en sagoö. Allt var så fullständigt overkligt. Från första minuten vi satte ner foten utanför det pyttelilla propellerplanet och vi blev emottagna av en egen receptionist som stod där och väntade på oss för incheckning, tills vi satte på oss skorna och det var dags att åka hem igen nästan två veckor senare.

Vart jag än tittade så var det bara magiskt och drömmigt. Ena minuten vackrare än den andra. Det kristallklara, salta vattnet. Kritvita sanden. Blå vackra himlen.

Inga tider att passa. Nästan inga mobiltelefoner. Förutom när det ösregnade en hel dag. Då var det skönt att det fanns Wi-Fi. Annars bad mest hela tiden i ett vatten som var helt kristallklart, varmt och superhärligt. Ingen trängsel. Nånstans. Inga som således var uppe i ottan och ”paxade” platser. Fanns plats åt oss alla. Välkrattade gångar. Vita dukar längs strandkanten. Stekhet sol. Enbart ”newcomers” satt i solen sin första måltid. För det gjorde man bara en gång nämligen. Sen satt man i skuggan.

Vinprovning en kväll. En vinprovning i vattenbrynet som vi gärna ville vara med på. Och det gjorde vi helt rätt i!

Jösses, vilken upplevelse det blev! Det också.

Att få stå där med fötterna i det maldiviska varma vattnet och bli serverad olika gudomliga viner av en ägare till flera vingårdar i södra Frankrike. Allt under en himmel som sprakade i en hel kavalkad av vackra färger.

Och så fler sagolika kvällar. Med ännu flera magiska färger. Hur var det ens möjligt? Färger som förändrades vid varje andetag. Enastående vackert.

Lugnet. Stillheten. En helt egen liten bubbla. Efter en vecka hörde vi ett annat par prata svenska. Annars var det bara vi från Sverige.

Och efter nästan 14 dagar så var det dags att ta fram påsen som våra skor låg i. Där hade de legat och gosat till sig i värmen sen vi satte ner foten på ön två veckor tidigare.

En rackarns upplevelse och jag känner en sån enorm tacksamhet för detta 🙏

All kärlek ❤️

Ja, herregud. För att summera de här första dagarna på vår semester så är det just – herregud!

Vi landade med det lilla och väldigt högljudda propellerplanet här på den pyttelilla, men magiska ön Moofushi för ett par dagar sen.

Och det är inte klokt hur tidsförvirrningen kan slå till med en sån kraft att jag fullständigt har tappat både tid och rum. Vet inte vilken dag det är och jag har ingen om vad klockan är. Mer än att vi just nu ligger fem timmar före Sverige.

Ön är så liten så vår resort är den enda resorten på hela ön. Inga asfalterade vägar. Endast sand, sand och åter sand. Och så lite bryggor ut mot vårat boende.

Känslan är att vi gör ingenting, men ändå får jag uppleva allting. Och tiden går så oerhört fort. Allt vi gör går i ultrarapid och ändå har det gått en timme bara sådär.

Vattnet är kristallklart och det är cirka 27 grader varmt. Babysharks simmar vid strandlinjen. Även sett tre manta simma vid stranden. Maten är fantastisk lagad av grymma kockar. Vinet blir serverat av väldigt trevliga sommelier vid middagstid. Servetten blir lagd i knät av leende servitörer. Sand mellan tårna hela tiden. Varmt och skönt. Även i skuggan. Går ut och snorklar vid revet som ligger precis vid stranden. Äter lite till. Tar en läskande drink.

I dag har vi varit ute på snorkeltur med guide. Personligen en rejäl utmaning för mig som har respekt för både öppet och djupt vatten, samt åksjuka. Med postafen i kroppen så försvann åtminstone den ena utmaningen. De andra två har jag fått jobba hårt med idag. Stort tack till vår guide som jag anförtrodde mig åt och som bara sa ”inga problem, jag tar hand om dig. Och du håller koll på mig!” Och det gjorde han verkligen. Så jag bara gjorde’t! Hoppade rakt ner i det stora turkosa vattnet som var så stort och så djupt. Och sen snorklade jag. För allt vad bikinin höll.

Och där under vattenytan, där visade sig en helt ny värld. Otrolig upplevelse! Det var som att simma i ett akvarium med alla möjliga olika färger och former på alla möjliga olika fiskar. Och så oändligt många fiskar! En hel värld som har en helt egen färgpalett.

Och så en del branta stup att hålla koll på så klart. Herregud, jag var så jäkla nära de där stupen att jag blir stolt över mig själv.

Jag har simmat med Nemo, Gill och Doris. Jag har simmat med havssköldpaddor och hajar. Jag har fått se delfiner och en stor manta.

Så hur ska jag då kunna summera de första dagarna? Jag vet faktiskt inte. Det går knappt med ord ens beskriva varken den här platsen eller den här upplevelsen.

Nu tar vi kväll.

All kärlek ❤️

Just nu läser och lyssnar jag på böcker som utspelar sig i Stockholm för cirka 100 år sedan. Framför allt kring Gamla Stan och Söder. Oerhört intressant!

Huvudkaraktärerna är kvinnor och jag fascineras så väldigt över hur deras liv och tillvaro såg ut på den tiden, i ”staden mellan broarna”. Hur hårt kvinnorna fick slita, bara för att få leva. För att få leva ett liv där deras egna viljor och egna åsikter var något som någon lyssnade på. Och i ”någon” så menar jag ju självklart männen. För att lyssna på en kvinnas egna åsikter gjorde inte en man. Enligt vissa män ( absolut inte alla män ), så fick kvinnor inte ens anstränga sig och framför allt då inte anstränga hjärnan med att läsa och såna dumheter, för då gick allt blod just till hjärnan och lämnade tydligen livmodern utan cirkulation. Vilket gjorde att livmodern förtvinade. Jösses. Man kan ju inte låta bli att undra om det här ens har hänt. Eller bara är en skröna.

En kvinna blev inte myndig förrän hon fyllde 25. Och gifte hon sig blev hennes make hennes förmyndare. En gift kvinna blev inte myndig förrän år 1921, då hon äntligen räknades som en enskild individ och fick rösta.

Eftersom jag har personliga kopplingar till både Gamla stan och Söder så blir jag ännu mer nyfiken och fascinerad över hur kvinnorna levde sina liv bland de smutsiga, slingrande gränderna i staden mellan broarna.

För cirka 100 år sedan levde min mormors mor, Gunhild, i en fastighet som ligger med Västerlånggatan åt ena hållet och med Prästgatan åt det andra. Mitt i det som vi idag kallar smeten av Gamla stan. Där levde hon sitt liv och hade alltså sin vardag strax bredvid Stortorget där alla gränder tar sin början, för att sen slingra sig neråt vattnet. Där spatserade hon dagligen i den decimetertjocka leran som blandades med både djur och människospillning och som sakta rann nerför rakt ut i vattnet. Detta gjorde att hennes långa klänningar som hon säkert bar blev alldeles smutsiga i sina nederkanter. För att inte tala om hur hennes skor såg ut.

I helgen var jag där. Ungefär 100 år efter att mormors mor bodde där, så tog jag i samma port som hon har tagit i. Vandrade där hon har vandrat. En svindlande känsla faktiskt. Fyra generationer kvinnor senare stod jag på exakt samma ställe som hon. Men i en helt annan tid.

Och så fick jag bara häromdagen reda på att för cirka 100 år sedan levde även min farfars far, John, här på samma plats. I samma gränder. Här levde han också sin vardag och han hade en egen antikaffär på Kindstugatan. Alltså – endast tre minuters gångväg från min mormors mors port!

Hur är det ens möjligt, känner jag? Hur kan världen ens vara så liten?

Tänk att Gunhild och John har vandrat dessa gränder upp och ner nästan exakt samtidigt. Tänk om de nån gång har hälsat på varandra? Tänk om Gunhild nån gång var inne i hans affär? Iallafall gick förbi. Tänk om han nån gång har sålt något till henne? Eller tänk om han nån gång har plockat upp hennes handske som hon kanske råkat tappa?

Tänk att de levde sina liv parallellt med varandra, utan att ha en endaste aning om att deras respektive barnbarn en gång skulle träffas, fast 100 mil norrut. Och sen att deras gemensamma barnbarnsbarn en gång skulle sitta i en villa utanför Linköping. Och dessutom skriva om dem hundra år senare. I en liten, liten blogg.

Ja, jösses.

Tacksamheten för alla er modiga och starka kvinnor som har gått före. Ni var fantastiska kvinnor som visade att ingenting är omöjligt. Nu är det upp till vår generation och visa vägen för de som kommer efter oss!

Ett särskilt tack till kvinnorna i min egen familj. Min mormor som till exempel struntade i alla konstitutioner och drog från Stockholm, ända dit hennes själ kallade henne. 120 mil norrut. Och min mamma som även hon vågade leva sitt eget liv och som drog 120 mil söderut. Inte så pjåkigt.

All kärlek ❤️

Grabbarna flyttade. Med en månads mellanrum. Källaren fylldes med massor av attiraljer inför deras största dag i deras dåvarande liv. Att flytta hemifrån. I källaren hade de samlat dubbelt av allt kan man säga. Uppsättningar till två kök, två vardagsrum, två sovrum och till två toaletter trängdes där nere.

Och sen, inom loppet av en väldigt intensiv flyttmånad var allt borta. Tomt. Det ekade när jag gick nerför trappan. Och i hallen var alla skor borta.

Tystnaden. Tomheten.

Hela deras liv fram tills dess var ju egentligen en enda lång förberedelse för just den dagen.

Men mitt i all den förberedelsen för dem hade jag missat att förbereda mig själv.

Jag minns hur jag jag började ”ta en runda”. Och bara gick in i grabbarnas rum ibland. I början var det nog varje dag. Minns att jag bara satt där och bara kände in deras närvaro. Jag satt där och föreställde mig vad de gjorde just exakt där och då. I deras nya liv. Vad sysslade de med. Vad gjorde de? Hur mådde de? Föreställde mig dem, hemma hos dem. Samtidigt som jag mindes deras första tand. Som de tappade typ igår.

Hemma blev det tyst. Oerhört tyst. Två vuxna människor hade flyttat ut. Jag hade nånstans intalat mig att de skulle flytta en i taget. Så jag skulle få en inkörningsperiod. Men tji fick jag. De drog samtidigt. Så klart att det kändes.

Jag har burit mina vackra killar inuti mig, jag har känt deras hjärtan inuti mig. Och plötsligt hade navelsträngen klippts av så infernaliskt hårt.

En enastående stolt mamma med två barn som blivit vuxna på ett litet kick och som hade lämnat boet. Precis som det skulle vara.

Under de här åren som gått sedan deras första flytt, har det redan hunnits med en hel del flyttar. För de båda. Trots det går jag fortfarande in i deras rum här hemma. Tittar fortfarande in till dem när jag går förbi och in i tvättstugan.

Och mitt i all den här jäkla omställningen….ja då passade kroppen på att slänga mig rakt in i klimakteriet också. Med hela den bergochdalbanan i både knopp och kropp som det innebär tillsammans med alla möjliga och omöjliga symtom. Där sömnsvårigheter, ont i muskler och leder, hjärndimma och nedstämdhet har varit det absolut tuffaste för mig. Men med bland annat kunskap, medvetenhet, försök till acceptans och förståelse för min egen situation – att jag faktiskt ÄR i klimakteriet, försök till så mycket stressreducering som möjligt, styrketräning och inte minst förståelse för hur viktig återhämtningen är så är jag på god väg.

Det har tagit tid. Det har tagit dagar. Veckor. Månader. År. Jag är inte i hamn ännu.

Tänker att det är ju nu jag har min prime. Egentligen. Oceaner av tid. Jag har bara mig själv att tänka på. Och så maken såklart.

Jag är på gång!

All kärlek ❤️